När saknaden slår till...

Godmorgon min vän .

Den kom smygande igår. Eller, nej, den kom inte ens smygande. 
Den slog rot likt ett skott i hjärtat. Saknaden. Och ensamheten. Och sorgen.

När Kenneth och Max åkte så spred sig saknaden likt kallbrand i alla mina nervtrådar.
 Jag så orolig när jag såg Max pappa. Han såg så smal och liten ut och jag blev livrädd att han ska dö ifrån mig. 
Att han också ska dö ifrån mig likt mina andra stora kärlekar i mitt liv.
För även om han inte finns i mitt dagliga liv så bor han i mitt hjärta.

Jag kommer att vara evigt tacksam att han fostrat vår son; när jag inte klarade av det...

Han bor på samma plats som Bosse; Alexanders pappa. 
2009 gick han hastigt bort i cancer. Och jag visste inte ens att han var sjuk.
Det är svårt att greppa att min älskade Bo inte finns mer. Att han vilar i en minneslund långt härifrån.

Jag HATAR döden! hatar den så innerligt för att den tar mina älskade medmänniskor ifrån mig :( jag vill INTE dö! Nej, jag vill aldrig dö! är livrädd att bli sjuk och gammal och döende.

Tre månader senare försvann Leif, min pojkvän, från jordelivet. Uppäten av samma djävla cancer som Bosse.
Jag var knäckt, knäckt, knäckt. Men jag tog mig upp ur ångesthålet och gick vidare. Väldigt mycket ensammare,  men levande gick  jag vidare.

Och jag trodde jag accepterat deras död men igår när jag såg Kenneth och tänkte att han också möjligen kan dö för tidigt; ja då rasade mina nerver ihop.

Kom att tänka på min söta mulliga farmor som jag älskade över allt annat.
Som är död sedan många år men som på sistone har dykt upp i mina drömmar.

Och jag har inte varit rädd när jag vaknat. Nej, jag har känt en slags frid. För att drömma om död betyder Liv.
Och jag har känt mig så levande på sistone. Så strålande och stark.
Men inte idag, nej inte idag. För här sitter jag med en stor tagg i hjärtat och har ont. Och sörjer.

Sörjer de som har gått före mig och som jag får träffa igen i framtiden; det är jag säker på.

Det har passerat 50 år sedan jag stod utanför min mormors hus I Gullspång. Söt och ovetande om vad livet hade i beredskap.
Och nu har det gett mig såväl törnar som glädjeämnen men mitt hjärta känns fortfarande alldeles för stort.

Det rymmer så mycket sorg. Så mycket glädje..och så många besvikelser..
Jag försöker att inte blicka bakåt. Och inte framåt. Försöker leva här och nu.

Men ibland är det världens längsta halvmeter mellan hjärtat och hjärnan och nu sitter jag här, min vän, och sörjer..och är rädd...och ensam..igen...

Saknar mina pojkar. Hela tiden saknar jag dem just nu. Men mina vägval har gjort att jag sitter i lilla Virserum och skriver just nu.

Och jag är glad att jag KAN skriva av mig.
Mitt tangentbord är en välsignelse. Min dator är mitt sällskap. 
För utan dem skulle jag inte sitta här alls och avslöja mina innersta känslor för dig  kära läsare.

Jag önskar dig en fin start på veckan. Ta hand om dina kära . / Kim

Björn Skifs – Håll Mitt Hjärta (Same Old Story)