Och dessa djävla övergrepp som aldrig tar slut !!!!

God fortsättning <3

Önskar att jag kunde ropa ett glatt " hurra, vad kul med jul " men det har jag inte gjort på åratal så varför detta år ?

Max har kommit på besök och ligger i soffan hos mig.

Är såå glad för det men mitt inre är i uppror vilket jag försöker dölja.

Det är annandag och jag har fått betala hyran via banken eftersom mina synapser inte kan koppla ihop sig nog för att fatta hur jag betalar en räkning.

Försöker få iväg pengar till min syster men inget funkar just nu och alla helger gör det omöjligt att få fram ett brev.

Lördag den 28 december

Orkade inte skriva igår men ska göra ett nytt försök idag.

Vädret visar sig från sin värsta sida med grå himmel och strilande regn.

Ute ser det ut som jag känner mig på insidan.

Max ligger och  sover och har det nog inte särskilt kul här just nu trots att jag försöker peppa upp mig.

Köpte ett par jeans till honom igår i alla fall.

De växer upp fort våra barn....

Själv försöker jag växa som människa och vara den bästa person jag kan bli.

Men just nu känns det som om jag inte har varit ett dugg god och karma har gett mig en riktig käftsmäll.

Jag känner mig gammal och ful och utnyttjad...

Jag var så lycklig när jag skulle få åka till Ekängen och umgås med klienter som jag tycker om.

Julen tycker jag INTE om men jag försökte välja det ställe som var tryggast för mig den dagen.

Ett ställe utan sprit och droger.

Särskilt en kille såg jag fram emot att träffa ; en kille som jag hade så roligt ihop med när jag var där sist ; en kille  som fick mig att skratta.

Jag kände mig vacker, glad och levande när jag satte mig på bussen till Virserum.

Tyvärr mådde min kompis skit så han låste in sig på rummet och där blev jag sittande i soffan ; ensam.

En ny klient kom ut och hälsade. Han var liten och ettrig och aggressiv och öste ur sig skit om Ekängen.

Sen vände han blad...

Började prata om hur sexig jag var och hur mycket han ville ha mig.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Ingen personal syntes till och min ende vän var borta.

Resten hade permis.

Så jag letade upp gänget och personalen ( de få som var kvar på jul ).
 De satt och åt, men jag hade tappat såväl matlusten som talförmågan.

Och jag vet fortfarande inte varför jag inte bet ifrån när han tog alla chanser att tafsa på mig.

Nej, jag bara frös till is.

Kanske gjorde sig alla tidigare övergrepp och våldtäkter påminda...

När jag gick från maten sprang Chili ikapp och nöp mig i rumpan och viskade : " vad kåt jag är på dig "

Jag fick bara fram ett ynkligt " nämen , lägg av nu.."

Försökte få tag på min kompis. Han kom ut i soffan och satte sig men var trött av sin nya medicin.

Och psykot satt på en stol bredvid och slickade i sig mig med blicken...
så jag kunde inte berätta vad som hände...

Och jag mådde allt sämre. Min kropp blev tung och mitt psyke ville bara stänga ner och fly.

Men jag frös till is där i soffan.

Och rätt som det var så kom Chili-helvetet och stoppade ner en hand i min bh bakifrån.

Jag flög upp ur soffan och sa ett lamt ; " lägg av.."

Han såg galen ut. Besatt. " Jag vill slicka din fitta " , väste han.

"Nej det får du inte" sa jag.

" Säg till om du ångrar dig " blinkade han och försvann.

Jag slängde i mig en lugnande men den hjälpte inte. För min kropp var spänd som en fiolsträng och jag ville bara gå och gömma mig.

Efter ett tag kom då min kompis ut och jag berättade för honom vad som hände.

Men detta är en ung kille. Som inte mår bra. Och som inte gillar konflikter.

Han höll mig i alla fall sällskap.

Och Chili sprang fram och tillbaka och bevakade mig.

Ville att vi skulle gå ut och röka.

Jag vägrade.

Satt bara där i soffan med kompisen och fattade inte ett dugg vad som försiggick på tv:n.

Och nu sitter jag här och försöker skriva av mig händelsen men det känns inte bättre.
Jag känner mig dum. Skitig. Värdelös.

Varför sa jag inte ifrån ? Varför ska man bli utsatt för skit bara för att man ser bra ut?

Jag har lust att trä en påse över skallen och gömma mig för världen.

Fick samtal från en annan klient ; som är på permis.

Hade lovat honom att komma till nyår.

När jag berättade vad som hänt så sa han : "ja, du får väl skylla dig själv som springer omkring och är översexuell "

Poff! Där dog den vänskapen.

Så nu är det lördag och jag väntar på att Max ska vakna.

Försöker tänka bort händelsen.

Har anmält honom ( Chili)  till personalen som skulle ringa tillbaka ; men jag har inte hört ett ljud.

Får för mig att de inte tror mig.

Men det kunde ju varit ännu värre ; T ex.....

En kvinna sover över som gäst på ett behandlingshem.

Hon får ett rum i källaren-

Men hon är trött och virrig och glömmer låsa dörren.

På natten vaknar hon av att någon suger och klämmer på hennes bröst.

Hon börjar gallskrika och får ut personen.

Sen somnar hon om. Chokad. Och vaknar nästa dag halvtre.

Vilsen. Ledsen . Knäckt.

Nämner inte detta för någon..men dör inombords en smula.

Frågan är : har det hänt eller ej ?

Ja, det är frågan?

Nu lämnar jag julafton bakom mig och denna blogg med den..

Jag önskar er en trevlig helg och hoppas kunna skriva en glad blogg framöver :)

kram mina vänner / Kimsan

När KÄRLEKAR dör...

Tredje advent. Klockan är halvåtta och jag lyssnar på Roy Orbinsson på vanlig cd.

Är inte alls uppdaterad vad gäller teknik och hopplöst efter men vad fasen ; jag klarar mig.

Jag har en dator och fingrar som fungerar. 

För tillfället är hjärnan på topp också för jag är så glad och fylld av förväntningar inför min systers besök :)

Under femton års tid har alltid nåt kommit emellan men nu ser det ut att gå vägen.

Paula; den lilla systern på bilden ; ja hon fick en pedantisk ådra.

Jag blev slarvern...och samlaren...

Paula har inga kläder och jag har säckvis och hoppas hon ska få med sig en massa hem så jag blir av med dem.

Inte mycket jag behöver nu när jag blivit så stor.

Min mamma har alltid satt yta före innehåll och jag bad henne hålla truten om min vikt när jag kom och hälsade på dem.

Om du följer mig ;  så vet du ju att Arne ,hennes livs kärlek ; är döende.

Jag ville hälsa på och ta avsked.

Och jag ville ju träffa min syster och hennes son också så klart.

Jag kom till Skåne. Stressad, rufsig och överviktig men med gott självförtroende.

Och det hade strulat på vägen ner på tåget så jag var inte på humör att ge avkall en en enda  djävla millimeter på mina planer.

Så" mommy dearest" fick stryka på foten och ta emot oss alla tre. Paula, hennes son och mig.

Vi flög in som virvelvindar och tog över hela hemmet kändes det som.

Och när jag var på toa hade mamma; lilla gråa slitna mamma ( hon såg ut som den döende ) viskat till Paula att jag var tjock.

Of course. Vad hade jag väntat mig ?

Så har det alltid varit. Min mamma har hållit i alla trådarna och  gaddat oss mot varann ; oss syskon.

Jag har en bror ; 42 år gammal och ungkarl. 

Han ville tydligen inte träffa mig enligt vad jag hörde. 

Jag känner inte honom och struntar i vilket. Ja, faktiskt.

Hur han kan avsky mig när han inte känner mig ? ; det kan bara ha en förklaring.

Mamma sa att han brukar följa mig på Facebook och berätta för henne.

Men nu är det slut med det för bror Jonas skull ;  för jag har blockerat honom på FB

och det enda han kan läsa av mig ;  är detta ; vilket jag hoppas att han gör.

En gång var han min älsklingsunge ;

 sen flyttade jag hemifrån vid fjorton och fyra år senare drog resten av familjen till Skåne.

Så det har inte blivit så mycket till släktsammanhållning.

Vi har många kusiner och mostrar ; Paula och jag ; men vi har aldrig fått vara med på vare sig släktträffar eller begravningar.

Nej, vi skulle sopas under mattan. Inte pratas om. 

Jonas var hoppet för familjen...

Ja, lilla mamma; det gick ju inte så bra det heller...

Så vi gled allt längre isär allesammans och jag körde trettio-åriga kriget med min mor.

Paula körde sitt krig med henne också.

Jag hade min kamp med mina droger. Syster med sina.

En uppåt och en neråt men enda gemensam nämnare ; hatet till vår mor.

Men Paula hade det värre än jag för jag hade min farmor som älskade mig.

Som skämde bort mig.

Som jag utnyttjade kopiöst.

Och som tyckte Paula var ett djävla påhäng varje gång hon följde med dit.

När vi satt därhemma hos min mor och min syster beskrev sin rädsla för farmor så ville jag bara gråta.

Jag var inte snäll mot min syster. Min mamma var iskall. Och Paula var livrädd för vår far.

Ingenstans kände hon sig trygg eller älskad.

Jag hade ju farmor och brydde mig inte.

 Det var mitt andningshål förutom när vår far kom hem och låste in oss i vardagsrummet med sin dunk sprit.

Vi fick inte gå ut ur det djävla rökinpyrda rummet och farmor servade honom med kokta ägg och saft till groggen.

Och där satt vi . Två ungar. Vilsna. Som försökte hitta nån mening med livet.

Jag ; den kaxiga ; Paula ; den mindre utan någon syster att luta sig mot.

Usch, de tog fäste i mig för jag mår så illa nu när det slog ner som en blixt över klar himmel.

Min Farmor var också SJUK som fan. Mentalt störd.

Hon trodde när jag föddes att jag var den dottern som hon miste vid födseln.

Och hon försökte stjäla mig från min mamma med presenter.

Det känns som en uppenbarelse ; fast ingen rolig ; nej tvärtom.

 Jag har suttit och gråtit över min systers öde de sista dagarna.

Jag förlät min mor men Paula har aldrig kunnat glömma.

 Hon har alltid velat ha svar för att gå vidare.

Och när vi då var där hos mamma häromveckan så krympte kära mor framför mina ögon.

Hon blev liten och grå och betydelselös.

Och det som fick mig att rysa var att Paula och jag var systrar ; de var vi..och det var hon..i sitt hörn.

Det var vi mot henne utan att vi yttrade ett ont ord.

Paula och hennes son visade varann kärlek och min mamma försvann in i sig själv.

Hon valde bort oss tidigt.

Och nu är hennes öde att vänta på att hennes älskade sakta tynar bort.

Jag pratade med Arne och tackade för alla år. För han var en rekorderlig karl.

Han kunde fått vara min pappa om min mamma tillåtit det.

Men nej; Mamma skulle ha allt. Alltid vara i centrum. Alltid slog hon på de svagare.

Och vi var svagare.

Jag har haft tur som kunnat skriva av mig mina känslor. 

Paula har fått låsa in sig med sina demoner.

 Jag träffade en kille. Vi levde livet. Paula fick barn. Levde Svensson-liv några år,

Då och då har vi ringt. 

Det har kunnat gå år emellan. Men nu är det dags känner jag.

Dags att förena blodbanden. Dags för mig att vara den syster jag inte kunde vara under uppväxt.

Jag är fyra år äldre. Jag har kommit till en del insikter.

Har förlåtit och gått vidare. 

Med sorg i hjärtat så klart. Men jag har mina känslor kvar. 

Och jag har slutat hata.

Men  jag blir fortfarande lurad av män som talar till mitt behov av bekräftelse.

Paula har gett upp männen. Lever för sina barn.

Men nu har jag bestämt mig. 

Inga avstånd ska längre få hindra oss från att vara systrar och träffas.

Livet är för kort för att försaka det som betyder mest.

 I dag fick jag reda på att denne man ; dömd pedofil, psykopat och min före detta pojkvän ; har dött.

Plågsamt också.

Jag vill inte hoppa av glädje men detta stärker min tro på karma.

Jag tyckte herr Lax ; senaste misstaget ; liknade honom ; 

och döm om min förvåning ( inte ) när jag får tag i hans ex och han visar sig 

vara kvinnomisshandlare...

Hmmm..ja, de dör mina kärlekar.

Alexanders pappa har redan varit död i 4 år.

 Han var min stora kärlek men drogerna tog honom precis som den tar så många andra.

Jag har hoppat av och på sprit och droger det senaste året.

Men jag dör inte. Jag lever och undrar vad fan jag håller på med egentligen.

Jag som har alla verktyg för att lyckas ; jag tar till en skruvmejsel när jag borde ha en avbitartång...

Och mina vänner är säkra på att jag INTE kan dö...:)

Är jag ont krut då kanske ?

Eller ska jag leva vidare med nya prövningar ?

 Min Leif har varit död i 4 år också.

 Knarkade sönder sig tills bukspottskörteln skrumpnade och tog hans liv.

Vi bråkade och slogs och älskade och hatade och när vi började om utan droger ; ja, då var det försent.

Så jag har mist så många.

Tänker inte mista fler av de som betyder nåt.

Och imorgon kommer då lilla syster som faktiskt snart fyller 50 år.

Men känner jag oss rätt så kommer vi att bete oss som de tonåringar vi aldrig fick vara.

Klockan har passerat 21 och människor har passerat mitt liv.

Gått ut och in. Stannat en stund. Gjort avtryck. Gjort intryck.

Tiden har gett mig prövningar och käftsmällar och jag är faktiskt glad för det.

För vilken tråkig bok det skulle bli utan dramatik :)

Nej, nu har tanten ont i ryggen och ögonen....

Har städat lite och tar det som det kommer i morgon.

Mitt hjärta är glatt och mitt sinne öppet för allt jag må möta framöver.

Tre män  ; sjuka män ; har slocknat under mitt liv ; och nu blåser jag ut tredje ljuset och ser fram emot att tända det fjärde.

Kanske inte behövs  förresten ; känner mig ganska självlysande efter alla timmar vid datorn :)

kram och Glad tredje Advent !!! / Kimsan

Som ett barn på julafton :)

Herregud ; jag känner mig speedad där jag  sitter på tåget och skriver på en dator !!!

Wow !!

Runt omkring sitter resenärer med sina datorer uppkopplade på olika sidor och för dem är det väl vardagsmat...

Men sist jag åkte tåg hade jag inte ens en laptop :)

Så nu sitter jag här och  utnyttjar bredbandet hejdlöst...

Har Rolling Stones i lurarna, " I can´t get no satifaction "

Själv känner jag mig förbaskat"satisfacted"..:)

Som ett barn på julafton som inte kan välja bland alla färggranna paket. 

Har över en timme på mig innan bytet i Hässleholm.

Har pratat med syrran som beslutade att jag ska sova hos henne istället :)

Dagen började bra som fasen !

Jag har ju alla i min lilla släkt ( utom pappa ) i Skåneland.

Min mor, syster, min bror och mina syskonbarn.

Det är ingen tjock släkt  ; jo, jag är nog tjockast ; men det är mina blodsband.

Vill helst träffa  dem allihop men det är nog omöjligt.

Men  nu känner jag mig enormt lycklig för att de kommer och möte mig på Knutpunkten och att min mamma har bestämt sig för att bjuda in mig.

Hon är så rolig min mor.
Lite nervöst lagd på äldre dar..och kanske glömsk ? :)

För hon tyckte att hon behövde städa innan jag kom.

Hon måste ha blandat i hop mig med syrran Paula; för  när genpoolen delade ut olika karaktärsdrag ; ja, då blev syrran ordningsam och jag är en slarver av stora mått...

Så att städa för mig är helt onödigt...:)

                                                               SYSTER Paula

                                                           Kim i bästa fall


Så städa ; nej det gör jag inte . Bara jag får en stol att sitta på så är jag glad.

Har man levt som hemlös så är manglad för fyra väggar , ett lås på dörren och värme på vintern.

Men det var då ; och nu är nu ; och nu känns helt underbart.
Jag har allt jag kan önska mig.

Pengar i plånboken, biljett hem, strålande sol som blinkar in genom tågrutan då och då.

Lurar med bra musik i öronen.

Och framförallt så ska jag få träffa släkten efter nästan femton år :)

Ja , idag är Livet underbart så varför slösa bort tid på något eller någon som ger dålig energi ?

Så jag säger som jag brukar : Varje sekund du ägnar åt att älta det förflutna ; varje av de sekunderna förlorad du en sekund i Nuet.

På sistone har folk trott att jag har varit påtänd på nåt.

och det kanske jag är ; om man nu räknar legala benzo som droger.

Men jag känner mig som mig själv igen efter att ha legat apatisk på soffan i nästan tre månader.

Jag känner mig sprudlande, glad och rapp i käften.

Och sån har jag varit i alla år innan jag ramlade ner i den djupa dalen de döpt till Depression.

Så jag är HÖG ! 
Men på livet.

Sen får folk tycka vad de vill. Jag gillar mig själv och mitt liv och är stolt över att jag ens vågar sitta på ett tåg.

Hade jag gått på amfetamin hade jag sett ut ungefär så här..efter nån dag :)

Så nu vet ni det vänner ; ta inga illegala droger ; för man blir ful och dum i  hela huvudet.

Jag känner mig klarvaken förutom nyss när  jag fick stressa upp mig och avbryta skrivandet,

Trodde jag skulle av i Hässleholm men det var visst i  Lund...

Som sagt ; nån van resenär är jag inte ...hehe

Och nu är det 18 minuter kvar innan vi glider in i studenternas stad.

jag har verkligen ( i mitt tycke ) packat lätt. En liten ryggsäk med hygienartiklar och ombyte.
En datorväska med sladdar och några  böcker.

Och så handväskan ..of course..vilken kvinna kan leva utan handväska där allt man ska ha ligger och skramlar i botten ?

Så mina vänner ; nu får jag avsluta om jag ska kunna skicka över denna bloggen i offentlighetens ljus.

Ha en fin dag !

Älskar er alla som läser och tycker till :)

kram från Skauneland / Kimsan

Kvinnor i fängelse och utanför... ARTIKELN!!!

Bot och bättring

                                           
Denna torsdag ligger gråvädret som en tung filt över Ekängens behandlingshem
Och just i dag är det exakt två år sedan jag kom hit första gången.

Det är också exakt en vecka sen Annika Östberg kom hit för att föreläsa om sitt liv och sina tjugoåtta år i ett amerikansk fängelse.

Ekängens gymnastikssal i akrivitetshuset ; var sig inte lik den dagen hon kom.
Bänkar med namnskyltar stod på rader och var fylld till brädden med folk från kommuner häromkring samt elever från Vimmerby gymnasium.

Jag blev ombedd att skriva några rader om denna redan så omskrivna kvinna.
Har grubblat över vad jag kan tillföra ; som inte redan stått i alla tidningar eller hörts i alla intervjuer i olika program.

Då gick det upp för mig att jag kan skriva simultant om mitt eget liv och tiden jag var på ett LVM ( lagen om vuxna missbrukare. )

Ett fängelse är ett fängelse oavsett vad det kallas eller vilket land det ligger i.
Tvång  är alltid tvång och frihetsberövande är ett omyndigförklarande.

Annika Östberg fick ju ett betydligt hårdare straff än jag ;  och efter att ha åsett sin pojkvän skjuta ihjäl en barägare och en polis ; blev hon åtalad för mord, hon också
.
I USA kommer man inte undan med att mörda en människa i allmänhet och inte en polisman i synnerhet,
Och även om man inte håller i vapnet döms man för mord om man befinner sig på platsen för brottet.
Så hon fänglsades omedelbart efter en polisjakt som slutade med skottlossning.

Själv lever jag i Sverige och där kommer man inte undan med mord ; ej heller med " att vara en fara för sig själv eller andra."
Så det blev paragraf 13 / omedelbart omhändertagande för min del.

Annika berättade en sak som fastnade. Hennes tvååring satt och stack sig själv med en penna i armen  en kväll ; för så hade han ju sett sin mamma göra. när hon injicerade sitt heroin.

Det gick ett förfärat sus genom salen när hon berättade om denna tragiska händelsen i sitt liv och jag såg en och annan tår trilla.

För att droga är en sak ; men när barnen blir lidande ; ja då blir folk rörda, upprörda och bestörta.
Jag minns när min egen son var liten och jag blandade droger hejvilt.
 Jag hade ingen koll  efter att ha varit vaken i fem dagar i sträck.

Kunde ej skilja på vare sig dag eller natt och plötsligt  började min son sjunga och vingla,
Han hade druckit upp två starköl som stod på bordet.
Han vinglade runt tills han spydde nån timme senare, Och han hade nyss fyllt tre år.

Men inte ens det kunde få mig att förstå det felaktiga i mitt beteende.
Så jag fortsatte  knarka tills myndigheterna en dag kom och hämtade honom för att placera honom på LVU ( lagen om vård av unga.)
Och det är jag glad för att de gjorde
.
Annika fick lämna bort sin son. Jag likaså.
Och under tiden  denna kvinna med sina tunga ryggsäck ; berättar om sig själv ; så ser jag paralleller i våra liv.
Vi har båda valt bort möjligheten till ett bra liv genom att hänge oss åt ett gift som förstör allt som kommer i dess väg.
Hon valde heroinet. Jag valde amfetamin. Och båda valde vi den förnedring som drogerna obönhörligen för med sig.

Jag kämpade mig tillbaka till vårdnaden om  min son på ett behandlingshem. Han  hade fyllt sju när han fick komma hem igen.
 Annikas son kom aldrig mer hem till henne. Han dog i en tragisk olycka när han var arton år. Hans pappa dog i en hjärtinfarkt samma dag.

Den dag som hon fick beskeden ;  var det bedövande heroinet tillbaka i hennes liv.
In i glömskan igen. Sprutan i armen och för en stund är allt frid och smärtan glömd.

På kåkarna finns det alltid droger.
Sverige är inget undantag. Under min tid som tvångsvårdad  blev jag konstant erbjuden piller eller tillfrågad om jag ville sälja. desamma.

Efter ett tag inne på den låsta avdelningen ; med de skrikande kvinnorna, de smällande dörrarna och de skramlande nyckelknipporna ; hade jag inga piller.
Jag avgiftades på mindre än sex vekcor efter att ha ätit lugnande piller i  över tjugo år.
Att ens försöka beskriva hur helvetet utan tabletter ter sig ; ja det skulle ta för lång tid.

Men jag ville bara fly. Bort till en plats där det var tyst och stilla och där jag kunde få ligga och skaka av mig den värsta abstinensen.

Men innan allt det här hände så hade jag ett liv.
Ett  "Svensson-liv" med bil, körkort, hus och jobb. Jag utbildade mig och kände att jag gjort bot och bättring efter de tretton år år då jag gick på amfetamin, hasch och piller.

Detta var i mitten av nittiotalet och jag träffade en helt " normal man " som jag fick en son tillsammans med.

Annika träffade också en " helt normal " man innan hennes liv rasade ihop totalt. Hon fick bo ståndsmässigt  i ett fint kvarter med pool och allt som hör till de högre stånden. Och hennes son  fick gå i en bra skola
,
Allt verkade ha löst sig tills det bästa för oss båda . Men ödet drabbar vissa hårt. Under tiden hon gjorde en resa så blev hennes man tillsammans med hennes väninna och plötsligt stod hon där utan någonting ; igen
.
När jag blev  hämtad av polis till psyket ; för vidare transport till Närke ; ja, då var jag ett djur ; jag hade byggt kojor överallt och packat ner små hundbajspåsar med proviant.

Kläderna ramlade av kroppen för jag hade inte ätit på tre veckor. Knappt druckit vatten.Men jag slog vilt ifrån mig! Ville ju inte sluta !
Jag hamnade på isolering. Fråntogs allt som var mitt, Kläddes i anstaltens kläder och blev en i mängden av trasiga kvinnor.

Jag var ingen längre. Bara ett nummer i kriminalvårdens pärmar.
En av dessa många kvinnor med dubbeldiagnoser och en svår uppväxt.

När Annika slängdes i fängelse hamnade hon i isolering också Men i dödscellen.
Den cell där man sitter och väntar på dödsstraff. Och där satt hon ; i ovisshet ;  två och ett halvt år,

Min tid utmättes till sex månader under myndigheternas överinseende.
Nu var jag kriminalvårdens egendom.

Det finns olika grader av Helvetet men känslan av att bli inlåst och nedplockad som människa är nog den samma oavsett vilket fängsligt förvar man än hamnar i.

Man är inget värd. Man har inget att säga till om. Och så småningom rättar man sig efter detta.
 Accepterar att andra bestämmer.
Att alltid be om lov. Att be om toapapper, att inte få ha en bläckpenna,  eller ens egna underkläder kändes förödande. I början
.
Men jag vande mig. Skapade mitt revir och höll mig mestadels lugn.
Inbillade mig att jag var fri och att jag hade valt detta själv.

 En fågel i bur med brutna vingar som bara  väntade på att läka ; för att kunna flyga iväg mot friheten igen.

Jag var bara en av många kvinnor och det fanns inget som hette särbehandling bland oss.
Jag fick  villigt följa med vart de än bestämde att jag skulle gå  mellan murarna.

Men man vänjer sig. Blir instutionaliserad. Sköter sitt.
Har kontakt med de kvinnor man kan prata med,
Undviker de psykostiska och försöker vara välvilligt inställd.

Är man inte det ; ja, då åker man in  på isoleringen tills man bedöms kunna vara på avdelningen igen.
 Och där sitter man 24 timmar.
Man kan ställa till helvetet men man  kommer ingenstans ; oavsett vad man gör.

Så att straffa ut sig är en omöjlighet. Och det kostar energi. Som man inte har.
Annika gjorde en uppgörelse med åklagaren. Tjugofem år till livstid. Och med minst 12 och et halvt år som minsta straffsats.
Jag blev lovad behandlingshem efter tidigast två tredjedelar av tiden.
I Örebro ; på Runnagården kunde jag inte tjata mig till nåt.
 Det fanns sex avdelningar där och jag satt på fyra av dem.

Jag var en gapig abstinent narkoman och höll aldrig inne med mina åsikter om jag såg orättvisor eller övergrepp.

 Så jag bollades runt i 14 rum under fyra månader, Rätt som det var slängdde ut alla mina saker i  en svart plastsäck i korridoren och sa att jag skulle byta rum.

Jag ansågs tillhöra de farliga därinne. En antisocial människa med narcisstiska och aggressiva tendenser.
Men jag höll tyst och  jag bytte rum. Gång på gång bytte jag rum.

Satte upp bilderna på mina söner på ännu en institutionsgrå vägg. Försökte göra lite hemtrevligt i mitt revir
. Men låsa dörren ; det fick jag inte, Så närhelst personalen ville ; så kunde de slita upp dörren och komma in.
För där var det ingen som knackade.

I Annikas fall satt hon på en avdelning med 150 kvinnor i tvåmannarum och resten av dem 180 kvinnorna ; trettio stycken ; låg i tv-rummet . De delade på sex duschar och man behöver ingen större fantasi för att inse att det blev kaos.

Vi hade duschar, två på varje avdelning ; en inga lås fanns på dem. Vi fick endast använda anstaltens schampo och duschtvål

Vi fick inte ha smink, parfym, inte raka benen eller klippa tånaglarna.
Och till slut blev det en stridsfråga för min del,
"Låt mig för helvete raka benen "! skrek jag
.
Jag liknade en man med mina stora fötter och håriga ben och de utsvultna lesbiska kvinnorna jagade mig oavsett vilken avdelning jag kom till
Det var en påfrestande tid. Men lärorik.

Vi plockades  ner i atomer och fråntogs allt utan våra namn
.
I USA gick de steget längre och Annika fickm heta Deasy ( sittt efterrnamn ) 86.

Där jag satt där och  lyssnade på denna Annika Ö:s berättelse så blandades hennes erfarenheter med mina i mitt huvud  och när hon fick frågan om vad hon tycker om sitt liv så svarade hon:
" Jag har levt ett annorlunda liv ",  och utan ett uns bitterhet  såg hon ut över  oss åskådare ; och jag såg i hennes blå ögon att hon verkligen menade det.

Hon har förlåtit sig själv såsom jag också förlåtit mig själv. Och andra.

Men ibland poppar minnena upp och hugger tag i mellangärdet.
 Speciellt då jag tänker på allt jag låtit mig utsättas för, det jag utsatt mig för  på egen hand, det jag utsatt mina nära för  ; och det jag väljer att utsätta mig för gång på gång när jag inte kan hantera friheten.

‎Annika valde prostitution för att finansiera sitt missbruk. Själv blev jag tjuv. Stal allt jag kom över och bytte mot droger.

Och jag blev ett lovligt, villigt ligg för de män som bara ville komma upp till mig och ha sex. Ska erkänna att jag sällan sa nej, Så på ett vis har jag ju sålt mig jag också. Sålt mig billigt.
De fick min kropp men jag behöll min själ. Det har räddat mig från att bli tokig.

1985 ingick Sverige ett avtal med USA. Svenska fångar skulle få avtjäna sitt straff i hemlandet. Och ett hopp tändes för Annika.

Men Åttiotalet blev till Nittiotal och inget hände.
Hon sysselsatte sig med att hjälpa kvinnor med nödvändigt pappersarbete och höll sig flytande och sysselsatt.

Så hände det sig då att hon träffade prästen Leif.
De hade kontakt i sju år och han kom att betyda mycket, kanske mest av  alla  ; under dessa år ; för denna kvinna vars hopp hade grusats så många gånger.

Annika bad till Gud. Skrek ; " Hjälp mig !"
Och så en dag så kände hon styrkan komma.
Hon lärde sig att leva med sig själv och upplevde  något slags frid även om som hon sa ; " det var ingen uppenbarelse med blixtar som slog ner.
"
Nej, det var ett stilla uppvaknande på vägen till förlåtelse. Och det ledde henne in i gemenskapen bland NA ( anonyma narkomaner )

Och så har jag känt under min tid som tvångsvårdad också.
Det var det värsta och det bästa som hänt. Även om jag inte deltog i tolvstegsprogrammet.

För jag började sakta men säkert få tillbaka mina ambitioner där bakom murarna.
Jag skrev brev i hundratal.
 Jag återtog mitt språk och mitt skrivande och så småningom blev denna erfarenhet till en bok.
Inte publicerad än ; men icke desto mindre en bok.

I februari 2009 beviljades Annika Östbergs begäran om att få komma tillbaka till Sverige. Hon flyttades till Örebro och  sedan vidare till Hinseberg där hon vårdades / förvarades fram till 2011 i september.
Samma år så satt jag i en cell i Örebro. Hade börjat piggna till så smått och vant mig vid rutinerna inom murarna.
Insåg att samhället faktiskt räddat mitt liv genom att sätta tvångspapper på mig.

Jag började söka behandlingshem och hittade fram till Ekängen i Kalmar län.
 Långt ut i ingenstans låg detta behandlingshem ; ett hem där jag har fått hjälp och stöd i mitt liv tillbaka mot friheten
.
Jag grät av glädje när jag fick se min underbara lägenhet här på Ekängens HVB-hem första gången
. Det var  fantastiskt inrett, jag fick egen tvättmaskin och tumlare och framförallt; egen nyckel.
Här ha rjag fått god mat ( för god mat ) och vänner och personal som tagit hand om mig efter bästa förmåga.

Här har jag fått möjligheter att göra det jag behöver för att komma tillbaka till det som en gång var jag. En kreativ människa med en massa att ge.

Jag är inte lätt att ha att göra med .
Jag är en missbrukare med stort ordförråd och jag kan vara den mest manipulativa man kan tänka sig.

Jag tål inte översittare. Jag tål inte lögnare och jag blir galen på folk som lovar men inte håller vad de sagt.
Annika liknar mig ; eller jag liknar henne kanske jag ska säga.

 Hon är ju sex år äldre  ;en stolt kvinna med pondus och lysande berättarförmåga.
En kvinna , närmare sextio ; som man aldrig skulle kunna tro  ; tillbringat halva sitt liv i fängelse ; som varit så totalt nergången och utan en enda känsla förutom den att skaffa mera knark.

Precis så var det för mig också .Allt annat fick stryka på foten. Drogerna var prioritet nummer ett.
Hon liknar vilken kvinna som helst i den ålder med sitt korta blonda hår, sina glasögon och sin avslappnade klädsel.

Jag är en sån också. En stor kvinna. En stark kvinna. Jag bryts kanske, men jag knäcks inte.
Och få kan ana att jag varit en undernärd , snurrig missbrukare med psykos på psykos som resultat av alla sömnlösa nätter med sina galenskaper.

Vägen tillbaka för Östberg, Annika, blev inte så lätt som hon trodde. Hon som var van vid strikta regler blev ambivalent när hon blev frisläppt. Blev förvirrad av att bara välja vilken tandkräm hon skulle köpa nu när hon fick välja själv.

Att få gå ut i Guds fria natur var för henne ett under som hon aldrig trodde sig få uppleva igen.
Men nu var hon där
. Hon köpte sig ett eget hus och så småningom ; en egen älskad labrador.

Jag flyttade från  Virserum till Hultsfred i maj detta år. Hade planer.
 Nu skulle jag simma. Gå med i kören. ( jag är med där ), nu skulle jag leva ett bra liv och min son skulle kunna hälsa på oftare.

Men det blir inte alltid som man tänkt.
Livet för Svensson, Kim ; blev annorlunda när jag hade fria val
.
Jag fick en etta och hade med mig min älskade katt. Hon födde tre ungar i vår nya lägenhet och jag var stolt barnmorska.
Jag levde i kartonger för jag väntade på att flytta till en tvåa i augusti.

Jag hade långtråkigt. Visserligen kom folk från Ekängen och hjälpte mig med såväl hushållssysslor som flyttar men jag kände mig isolerad.

Och när jag fick min nya lägenhet och min älskade katt ramlade ner från balkongen och dog ; så gick jag in i den djupaste av depressioner
.
Jag hade pimplat vin till och från under tiden i min självvalda exil; men nu letade jag upp tabletter,
 Köpte ritalin ( ADHD-medicin ) på svarta marknaden, benzo likåså.
Och snart var jag fast.

Den avgiftning jag hade bakom mig försvann i perifirin  ; och orden " aldrig mer benzo " hade för länge lämnats bortglömda djupt in i min hjärna.
Jag började så smått fungera socialt igen. med piller i kroppen. Jag överdoserar inte tabletter ; får panik när de tar slut.
Älskar att vakna och veta att jag har något som får mig att fungera som människa och som håller mig på benen under dagen.

Tänka att en liten oval tablett kan betyda så mycket...
Men piller  är dyra och när de tog slut så blev det systembolaget igen.
 Jag har supit upp så många tusentals kronor under mina sex månader i Hultsfred att det är sorgligt att tänka på.

Annika sa också att materiella ting inte betyder något för henne längre. Likadant känner jag
.
Har man varit utan det mesta som människor tar för självklart ; mobil, tändare , egna kläder och ett lås på dörren ; ja då är man inte beroende av saker.
Bara upplevelser.  Nya upplevelser med nyktra ögon. En resa i landet Verkligheten
.
Annika har ett bra liv nu.Även om det kan vara tungt med alla brev  som folk kräver att hon ska besvara ; och att hon ska vara en officiell, tillgänglig person.

Hon är en lysande föreläsare och författare. Hon har förhoppningsvis fått ett bra upplevelserikt liv.

Jag har också et bra liv.
 Jag har fått min pension, min medicin, mitt körkort får jag tillbaka  om jag ansöker och jag har ; viktigast av allt ;  kontakt med mina pojkar.

Jag har skrivit en bok och jag har min blogg.
Jag skulle lätt kunna ställa mig framför en stor publik och föreläsa om vad som händer när man hamnar i helvetet.
Och hur man försöker hitta en kompass och ta sig därifrån.
Och när man funnit den ; ja då  fortsätter man gå tills man kommer ut.

Men jag kom inte ut ur det ökande beroendet som tog fart i augusti.
Jag drack mer och mer i  oktober och november och slutligen en kväll när jag var full och omdömeslös ; så tackade jag JA jag amfetamin.
Drog det i näsan. Men ville ha mer. Ville ha sprutor ! Ville göra det som jag känner till .
Injicera. Kicka.
  Få ut det som får mig att finna en egen plats i livet.
Det som får mig att hamna i ett land vars namn är Eufori.

Men jag bröt samman av amfetaminet efter några timmar den där söndagen.
 Och jag ringde till Ekängens behandlingshem.
 Bönade att få bo där i två veckor. För jag visste att det var en millimeter kvar innan jag gick på sprutorna igen.

Och det var det enda som kunde hjälpa mig. Att få komma tillbaka till tryggheten i skogen under ekarna.

Ett fall är ett fall, men ett återfall är absolut inte tidsbestämt.
Annika kallar det återval. Och hon har en poäng där ;  man har alltid ett val.

Jag fick i alla fall komma tillbaka till Ekängens HVB-hem ;  som kan det här med missbruk och dubbeldiagnoser.
Det blev många glada återseenden med personalen  och  jag lärde känna  nya bekanta som jag kommit att tycka mycket om.

Och nu ska jag snart hem igen. I morgon ska jag hem igen.

Börja om. Ta tag i livet. Än en gång. Jag har ordnat allt. Och jag är inte ensam längre.
Jag har personal kvar ännu en månad som ska komma hem och stötta.
 Som tror på mig mer än jag tror på mig själv.

Och jag har en ny katt som jag älskar.

När jag gick från föreläsningen så fick jag en liten pratstund med Annika. Och hennes mail.
Kanske hörs vi igen.

Så denna torsdag i november ;  har jag varit här i två år; på dagen.
Cirkeln är sluten. Jag kom tillbaka dit jag startade.
Och är tacksam att jag fick hjälp och stolt att jag vågade be om den.

Annika har varit ute i drygt två år.
Det har varit en omställning för oss båda. Att ta tag i livet och göra de rätta valen
Lära in, lära om, lära rätt..
Göra bot och bättring.

Så nu i skrivandes stund vill jag tacka Ekängen
 och dess personal för all hjälp, kärlek och stöttning de bidragit med .

Jag kommer att sakna detta stället där endast trädens sus är det som hörs genom mitt öppna fönster i lägenhet nummer 19.
Utan hjälp och stöd och  från alla institutioner jag bott på ;  hade jag antagligen inte levt idag.
För jag trodde som Annika ; att mitt öde var att dö med en spruta i armen.

Jag är tacksam att jag lever. Lite rädd för framtiden och de fällor som lurar därute.
Men jag ska klara det!
Denna gången ska ( verkligen försöka ) jag säga nej till missbrukaren som sitter i mitt huvud och kräver uppmärksamhet.

Jag ska skriva, skriva, skriva..
Jag ska träffa folk och jag ska leva, leva leva
 ...
Och  en dag kommer jag  kanske drömmen går i uppfyllelse och jag får släppa en bok.

Sen vill jag ägna mitt liv åt att föreläsa .
 Förskräcka och avskräcka men också förhoppningsvis roa med dråpliga händelser från min tid utanför samhället.
För något roligt måste jag ju haft nån gång som stannade så många år i det tillståndet som framkallas av kemikalier.

Tack Annika för att du delade med dig.

Och tack Ekängen för denna tiden.
Nästa gång jag kommer tillbaka vblir det inte som klient, utan förhoppningsvis som föreläsare.

                                                                                                  Ödmjukast /Kim Svensson


 utskrivet / kl 20:20:52‎
den ‎24 ‎november ‎2013