Hejsan i novembers upptakt!
Jag stod och diskade när en massa tankar flög genom skallen på mig...
Ideér till en novell igen naturligtvis....
Det enda de visste om flickan var att hon hette Ivana och var född i Vitryssland.
Hon hade lämnats på trappan till ett barnhem och under två och ett halvt år överlevde hon värsta tänkbara förhållanden.
Personalen på hemmet tvekade att närma sig henne för hon tycktes omges av en magisk aura.
Och när hon fyllde tre år fick hon komma till ett fosterhem i ett land där ingen var fattig och solen jämt sken.
Hon var en ren och skär solstråle. En familjens välsignelse.
Så dog då hennes föräldrar i en olycka och hon hamnade hos tant Berit och farbror Bettina.
Och det var då de började. Sjukdomarna.
De nya föräldrarna fick åka in så ofta till sjukhuset med flickan att hon slutligen kallades för IVA kort och gott.
Och läkarna fann inget fel trots att hon uppvisade konstiga symptom.
Hennes blod var orange. Hon verkade även ha dubbla hjärtan som slog i otakt.
Men hon var frisk. Kärnfrisk...
Nu är hon femtio år och barnlös för hennes livmoder utvecklades till en prostata när hon var tonåring.
Och i hennes blodomlopp rinner inget blod , nej , hennes ådror är fyllda av lönnsirap och när hon kissar så kissar hon glukos......
Ja, och sen tog det stopp för mig och berättelsen föll platt som en pannkaka :) Vet inte vad jag vill säga med detta?
/ Fattar du nu vad jag går igenom med min hjärna ? :) I morgon får jag säkert ett nytt infall. Får se om jag hinner skriva ner det..för sagorna i min skalle; tar ALDRIG slut :) / kram
God morgon min vän!
För ett tag sen ansökte jag om att få ha reklam på min Blogg men det blev avslag med stort A! Det förekommer sexuella uttalanden bland annat i mitt lilla artificiella hörn av verkligheten :) Och olämpligt innehåll. Ok, jag orkar inte kolla igenom allt. Fattar knappt vad de menar...
Visst har en och annan penis visats upp...men det är väl inget uppseende väckande med det? Vi har ju alla ; antingen sett dem eller är ägare till en....
Ok. Jaså minsann? Och i resten av världen är det heligt och fint och helt utan synd då eller? Jösses! SEX är ju tidernas största säljargument. Allt går att sälja in med sexuella anspelningar. Man ser det ju påtv varje kväll. Allt från shamporeklam till reklam för sprit.
Eller vad tycker du? Jag ska leta upp lite bilder som jag hittade när jag googlade på ORDET sexreklam.
Ok. Här är ett exempel på hur man kan se ut om man går med i en fit (t) ness-club. Man blir så sexig att man kryper på alla fyra som en löpande hynda. Och det vill man ju, inte sant? :)
Bara att anmäla sig så förvandlas man till en animal magnetism-oemotståndlig-sexleksak ...
Det måste man väl tro på ? För reklamen bankar ju in det i skallen på oss.
Båda mina söner har spelat tv-spel så länge jag kan minnas. Den äldste började när Nintendo och Pac-Man var populärt. Nu har ju spelen blivit lite ( mycket ) mer avancerade.
Och för det fåtal ungdomar som inte upptäckt spelens tjusning så säljer man nu in dem med sex.
Vad ska man tycka om detta då? hmm..I rest my case...
Jag växte upp på det relativt oskyldiga sextiotalet när tv-n var svartvit och man själv fick luska ut hur man bäst skulle leva sitt liv..Men det fanns ju reklam redan då. För cigaretter till exempel.
Kolla denna texten! " Blow in her face..." ja, det kunde man ju tolka på flera sätt om inte
bilden talade sitt tydliga språk. Men jag minns verkligen inte att jag kopplade 60-talets reklam till sex.
På sjuttiotalet handlade jag kläder från Halens och Ellos bland annat. Och i slutet av katalogerna fanns massagestavar.
Inte så utvecklade som denna förstås; och med en bild på en kvinna som höll den mot nacken. Men jag fattade ju redan då att den kunde FYLLA andra funktioner :)
Glass är ju gott. Om man har fantasi ( snuskig ) som Jag; ja då kan man ju se pungkulor i denna glass. Man kan faktiskt se penisar i alla avlånga föremål om man anstränger sig. Och om man inte vill anstränga sig så finns det andra som gjort det och som serverar sexuella anspelningar i olika maträtter.
Det sägs att dessa små kakor ska associera till kvinnors kön. Hallongrotta...
Jisses och ischhhh...! Den dan mitt kön liknar denna kakan så vill jag ha akut skjuts till gynekologen :)
Så vadå, sexuella anspelningar? Jag kan skriva en hel Blogg utan att nämna orden knulla, kuk, eller fitta och ändå framkalla sensuella bilder ( utan foton ).
Får jag ha reklam då eller?
Nej , jag är inte bitter :) Men förfasar mig över den dubbelmoral som råder i landet när man kan se vad ungdomar kollar på för bloggar.
Min yngste son visade mig en blogg med en kille med piercat ollon som satte på tjejer på löpande band. Och de bilderna var tillgängliga och barntillåtna!
Så min slutsats ( ursäkta, jag skriver sats :)) blir att jag kan skriva vad fasen jag vill. Mata mina läsare med snusk och privata tankar men utan att få göra reklam och nå ut till flera.
Det är helt ok.
Vill Du kolla på snusk så sätt dig på rumpan och googla på.
Vill du ha ett gott skratt och underfundiga / ibland skruvade / tankar; ja , då är du så fortsatt välkommen till mitt lilla hörn i cyberrymden :)
/ kram och sköt om Dig tills vi hörs! / Kim
Hej igen!
jag tänker mycket. Det finns utrymme till det när man inte har nåt socialt liv. ( Knappt inget i alla fall :))
Och jag kommer fram till så bra saker. Insiktsfulla saker. Insikter jag borde dela med mig av. Men de är flyktiga. Försvinner snabbt för att ersättas av andra.
Jag har en fantastisk bok-idé men den är ett STORT projekt. Ungefär lika stort som Håkan Nessers egen Van Veeteren-serie.
Den ska handla om en stad 2032 och har arbetsnamnet " Kommunen ". Jag vet att jag har ett bra koncept på gång här.
Men jag orkar inte börja. Ser projektet som oöverstigligt.
Lägger hinder i vägen för mig själv. Och tampas med mitt irrationella JAG som sällan eller aldrig orkar organisera någonting. Som vill men inte vågar. Som kan men inte orkar.
Om du delar min diagnos så behöver jag väl inte förklara mer? :)
Nej, jag behöver en Boost. Nån som sparkar igång mig. Som berömmer mig. Som säger rätt ord vid rätt tillfälle. Men det är väl inte dags än.
När jag skrev ett utkast till min förra bok så sa en man att jag var bra. Han sa så här : " Det var det bästa jag nånsin läst! "
Och det räckte ! :) Jag skrev 190 sidor på tre månader! Älskade att sätta mig vid datorn och skriva hela dagarna.
För jag tror stenhårt på min talang som författare. Det är något jag inte borde beröva Världen, nej, människor borde få läsa mina meningar. Borde få fylla sina tankar med mina ord och mina formuleringar.
Ja, så tänker jag när det bor en vakande ängel i mitt bröst. När jag känner frid och hopp och har framförhållning. När ängeln bor därinne och viskar åt mig att vara positiv. Att tänka på mina gåvor. Att förvalta mitt pund.
Tyvärr försvinner de flesta av mina ideér när jag sätter mig ner och ska föra över dem till din skärm.
Synd. För jag har så mycket som vill ut! Så mycket att förmedla! jag tror att mitt kall i livet är att skriva och att prata ( det kan jag ju :) på föreläsningar.
För människor jag mött säger att jag gör ett bestående intryck. Tänk om jag nån dag kunde göra intryck på mig själv?
Varför kan jag inte vandra stolt i Livet? Skriva utan att ha övermänskliga krav på mig själv?
Tillåta mig själv att fela och inte vara perfekt?
Nej, men det går inte förstår du..För ska jag göra nåt så ska det göras utan anmärkning och med MVG. Inga halvmesyrer här inte.
Och jag kan tala om att det är svårt när jag inte orkar koncentrera mig nog att slutföra något.
är förvånad över att jag skrivit EN bok..som kanske aldrig blir publicerad...men som i alla fall blev klar. :)
Och nu sitter jag här och tänker ut nya projekt och längre än så kommer jag inte. har en idé om att skriva en bok om ADHD. En liten rolig sak med högt till tak. Den har arbetsnamnet.
" ADHD - utan krusiduller. "
Men jag har ett problem. Jag har ADHD :) Så därför har jag tusen tankar. Och lika många ideér men ingen orka att påbörja nåt nytt.
Ja, jösses! Moment 22 , släng dig i väggen :) Hur ska jag kunna lära ut något när jag inte kan lära mig själv ens?
Nån som har ett bra svar? kontakta min sekreterare Ulla-Bella i så fall :) / kram från skrivarstolen ( med en aning träsmak i röven :)) / Kim
Godmorgon min vän !
28 november och självmordmånaden går mot sitt slut.
Jag har klarat min mentala hälsa skapligt; trots gråväder och motgångar och avsked, väntade avsked och andra oväntade bakslag...
I går var en sån där dag som började bra och som slutade med ångest och tröstätande i soffan. Har nog gått upp flera kilo av mitt kopiösa kvällsätande. Men det kan jag acceptera. Jag kan acceptera mycket. Förlika mig med att jag blir äldre, tröttare och i avsaknad av den gnista som jag alltid haft.
Accepterar min förändrade kropp, min sämre syn, mina dåliga knän och min kropps alla andra förändringar. Ja, jag accepterar t om mina vallningar ..har jag nåt val ? :)
Men det bor en liten flicka i min kropp. En flicka som har blivit sårad. Ratad. Hånad. Och kroppen minns.
Det värsta jag vet är när folk skrattar åt mig! Eller när jag blir paranoid och inbillar mig att folk skrattar. När jag läser in motgång i varenda händelse.
När jag låser mig i mig själv och inte vill släppa in den stora onda världen eller någon i den.
När jag blir till en frusen själ fylld av självförakt. Något litet, obetydligt ( till besvär ) som vill gömma sig och synas så lite som möjligt. :(
Det är riktigt jobbigt att leva med en bipolär personlighet. Borde skriva en bok om det när mitt starka jag tittar fram igen.
I går var jag och Nine och sjöng i kören. Jag tycker det går allt sämre. Och att herr Fred (hyresvärden ) står framför mig och sjunger gör inte saken bättre. I bland får jag sån lust att vrida hans röda nacke ur led... ( och då räknar jag till tio ) pust :)
Men jag är en uppfostrad flicka som tiger och uppför mig väl. I går skulle vi ta en paus i kören.
Jag öppnade min LOKA och det sprutade mineralvatten åt alla håll.
En kvinna tappade sitt papper på golvet och det hamnade naturligtvis i min vattenpöl.. .:(
Och sen sjöng vi en ny sång. Jag kände mig osäker på stämman och tittade på kvinnan bredvid mig och hon blängde ( tyckte jag ) surt tillbaka.
Och där kom lilla Kim tillbaka. Den hånade Kim. Den Kim som var liten och hade föräldrar som skrattade åt sig. Som aldrig dög.
'
Den lilla Kim som blev mobbad i varje klass i skolan och som svarade med uppror och blev
än mer utstött. Den Kim som inte hade nån tillhörighet förutom sin inre värld dit hon flydde och skrev sina berättelser. Den Kim som skapade världen enligt sina premisser. Ljusa världar av godhet målade i guld.
Den lilla flickan bor i min vuxna kropp. Men hon visar sig sällan. För jag har fått lida för min svaghet. Och de flesta som ser mig uppfattar mig som stark och självsäker. Som en klippa att luta sig mot när det blåser hårt.
Men just idag sitter jag här och seglar på skammens vågor. Och tror inte jag kan något alls.
Inte ens sjunga i kören i kyrkan på Söndag.
Ja, vissa dagar har jag svårt att övertyga mig själv om jag är bra. Att jag duger. Att jag är en tillgång. En resurs.
Jag ringde min far i går. Det var ett skapligt samtal. Tills han sa : " ja, vi får väl hoppas att du inte hamnar i fel sällskap igen så det går snett. "
Och jag blev så djävla förbannad!
" Du kan fan inte låta bli va? "fräste jag. " Du måste verkligen tvivla på mig hellre än att berömma för mina framsteg! "
Och sen var det samtalet förstört. För så har det varit. Och så är det.
Jag har alltid fått tvivel hemifrån. Oavsett vad jag gjort så har jag fått höra att jag skulle kunna göra det bättre.
Och jag blir så trött på inskränkta människor. I synnerhet de som gett upphov till att jag lever och finns. Varför kan jag inte duga? Varför kan jag aldrig tycka om mig själv fullt ut?
Nej, kroppen minns. Och kroppen sitter här i morgonrock och skriver på order av hjärnan.
Jag ska till körledaren Lisa i morgon. Sjunga lite och kolla om jag duger. Eller om jag sjunger falskt.
Hoppas vid Gud inte det! För kören är min glädje och min gemenskap just nu. Och i kyrkans famn känner jag mig trygg även om jag inte är troende på det sättet.
Nine försökte trösta mig i går. Hon märkte av min kyla när jag gick hem. Och det är bara mina allra närmaste som kan ana sig till den kyla jag sprider omkring mig när jag blir sårad.
Ok. Nu sitter jag här och försöker sjunga med i en låt. " Operator " med Manhattan Transfer. Mina luftrör piper i takt med tonerna ( eller kanske otakt ? :) och jag borde sluta röka.
Eller kanske har de behov av en KOL-trast i kören ? :) Piiiiip, over and out . / Kim
Manhattan Transfer – Operator
God morgon !
Jag stod och diskade när tankarna satte igång att vandra. Varför har jag så mycket porslin? Jag kan ju bara äta på en tallrik i taget. Bara använda ett par bestick och ett glas i taget.
En gång för inte alltför länge sen hade jag allt. Eller åtminstone det Svensson tycker att man ska sträva efter. Jag bodde i ett hus, med man och två barn. Jag hade jobb, jag studerade, jag hade körkort och pengar på banken.
Jag hade all materiell status man kan tänka men jag var tvär-alkoholiserad på slutet innan jag klippte alla band med det livet.
Så jag startade om mitt liv på annat ställe. Skilde mig, skaffade lägenhet och köpte nya saker. Mer saker. Har alltid haft saker i mängd. Saker framme. Saker i garderober. Saker på vindar och i källare.
En riktig liten hamster med förkärlek för loppisar och billighetsaffärer. Ja, jösses vad jag har handlat i mitt liv. Men på sistone har det hänt nåt i min borderline-hjärna.
Jag har tröttnat på saker. Materiella ting tynger bara ner. Jag försöker röja ut här och slänga och skänka men lyckas inte snabbt nog.
Känner mig som nån slags Jesusinna som har en fisk och förvandlar den till 7000 stycken..minst.....och jag är så mätt på saker att jag spyr snart.
Så vissa dagar önskar jag att jag kunde ringa en flyttfirma och be dem ta bort alla saker jag INTE använder. Jag har kläder i alla storlekar. De ligger i gula sopsäckar och stör mig. Det händer att jag häller ut allt på golvet i ett försök att sortera : men det slutar ALLTID på samma sätt....
Jag skyfflar tillbaka dem och ställer in säcken i mina överfyllda garderober.
Tröttsamt är vad det är.....
Jag har ju aldrig velat vara en tapetblomma och därför har jag kläder för alla tillfällen. Bohemstilen. Lady-stilen. Lack 0 läder-stilen. Militärstilen.
Storlek Small, storlek Medium och storlek Large och den nuvarande storleken ; ALLDELES FÖR TJOCK :)
Och jag har ju anammat ; Kan va bra att ha-stilen länge nu. Så med lite hjälp från en vän
( eller flera ) ha jag bestämt mig för att succesivt rensa i röran.
Frigöra mig från allt materiellt tjafs. Jag vill känna att VARJE sak har en mening. Allt jag tar i eller tittar på nån gång under en månad har jag planerat att behålla.
Alltså klarar sig datorn, tv:n och mobilen :)
Motsägelsefullt? Nja, kanske det; men jag sa väl inte att jag ska gå i kloster?
Fast det är en lockande tanke många gånger. Att avsäga mig allt jag äger och leva spartanskt. Jag vägrar i alla fall att tillhöra den nya Klubben : DEN SOM ÄGER MEST NÄR HAN DÖR; VINNER....
Och med dessa rader loggar jag ut från min kära gamla Dator / I refuse to live without it :)
Kram på dig och ta hand om dina inre rum / fyll dem med sköna ting / Kim
Shaggy (feat. Sizzla Kalonji & Collie Buddz) – Mad Mad World
God kväll min vän !
Sitter här och har lite blandade känslor. i dag har jag storstädat tillsammans med Helen.
Och det känns fantastiskt att kunna gå och lägga sig i en sängkammare som är städad.
Katterna har legat där hela eftermiddagen. Myst i doften från rena golv. Och jag känner mig enormt tillfredställd över att jag har omfokuserat mitt drogsug till nån annan, mer givande
stimulans; nämligen mitt hem, mitt rena, fina hem.
För varje dag som passerar så blir jag alltmer nöjd med att vakna upp i min lägenhet. Och varje kväll känner jag mig tryggare när jag ska gå till sängs.
Sitter här i skrivarhörnan och lyssnar på låtarna från " så mycket bättre ". Jag spelar ganska högt. Klockan är tio på kvällen och jag har ingen granne under och ingen vägg i vägg, så spelaren dundrar på ganska högljutt just nu :)
Pugh spelar munspel och jag är så glad för mina sinnen, främst min syn och hörsel.
Man tar så mycket för givet i Livet. Att man ska känna smak och doft. Kunna höra och se. Men man ( jag ) är sällan glad över de gåvor jag fått, nej, jag ser de som självklarheter.
Är du likadan?
Möblerade om så att tv:n fick en bättre plats. En platt-tv som jag köpte av sonen och som jag har stor glädje av med alla mina 21 kanaler även om jag omöjligtvis hinner se på allt.
Nej, jag är en anhängare av kanal 8. Mat-resor och antikvitetsprogram : det gillar jag :)
Katterna gillar jag också. men idag ; när jag så smått vant mig och accepterat att de är tre och att de trivs ihop ; fick jag besked av Vaktmästaren att folk retar sig på dem.
De kissar i sandlådan och hoppar upp på folks balkonger. De jamar och stör....
... i allmänhet stör de; och i synnerhet är det Diesel ( den store bäbisen ) som skriker högst.
Mina fina katter :( jag var förtvivlad när jag fick skiljas från dem i somras ) som jag köpte tillbaka dem efter att ha rådbråkat min hjärna och mitt hjärta.
Har aldrig tidigare betalat 5000:- för katter så det finns kattkärlek i min kropp.
Men folket vill inte ha dem på gården. Och jag vill inte att folket tittar snett på mig. Så med tungt hjärta satte jag in en annons på Blocket.
Är helt enkelt tvungen att sälja dem vidare. För min plan är att få bo kvar här. På eventuellt en-månadskontrakt om så krävs ( har ju skulder du vet ) för jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte får bo i denna byn.'
Och att skapa bråk med grannarna eller att komma på kant med vaktmästaren ; nej, det kan jag inte kosta på mig!
Lilla Ziva gör jag mig däremot ALDRIG av med! Hon får vara inne för Alltid hellre än att jag släpper henne. Det är mammas prinsessa. Hon ligger och snuttar på min arm varje kväll innan vi somnar. Lilla söta bäbisflickan :)
Så det är hur mitt liv ser ut just nu. Jag har tagit många farväl det senaste året. Av min hemstad, mina nyktra vänner, av mina barn, av min lägenhet. Och nya avsked väntar.
Men det vill jag inte tänka på.
Nej nu vill jag tänka på nåt av det finaste nån sagt till mig på länge.
Nämligen en personal som kom hit med mat till mig . Han sa :
" Kim, du kommer med Livet. Det kan vara dött omkring mig men när du dyker upp som fylls rummet med energi. "
Wow! Visst är det nåt av det finaste man kan få höra? Så det finns Dagar då jag är glad att JAG är JAG ;:)
Kram på dig vännen och var glad att DU är just DU för du kunde ju blivit någon annan :)
/ Kim
God morgon min vän !
Hoppas du mår bra och har allt du önskar. Att du uppfyller dina drömmar och mål.
Jag har alltid haft svårt att tillfredställa mig själv ( inte bokstavligt :)) och har sökt mig till de utkanter i samhällets där ingen människa borde bo. Har testat mina gränser till dumhetens gräns.
Om du inte tycker om morbida verkligheter och dess medföljande illustrationer så föreslår jag att du slutar läsa här.
Jag måste berätta om gårdagen. Träffade min älskade terapeut och avslöjade för henne att jag är på gränsen till ett återfall. Att jag i min tycka-syn-om-mig-själv-period; suttit och smitt planer.
Ångrade mig nästan direkt när jag såg henne förfärade min.
Men att lyfta upp saker i ljuset för att man kan ta sig en närmare titt på dem.
Min fina terapeut försökte förklara för mig om återfallens konsekvenser. Men missbrukaren i mig; den ljusskygge; protesterade vilt; och jag blev iskall.
" Tänk på dina barn ", sa hon.
"Vadå", sa jag ( missbrukaren ) " de får inte reda på nåt. Ni får inte säga nåt till dem. Och jag vill ha sex och går ner i vikt. "
Hon säg verkligt ledsen ut. Jag tänkte på det efteråt. När mitt sunda jag tog över. Hur många har jag egentligen inte sårat med min själviska iskyla?
Hur många gånger har inte knarkets fula ansikte fått min logik att flyga all världens kos? Hur många gånger ska det få visa sig innan en människa får nog?
Jag fattar inte att mitt sjuka JAG vill tillbaka till det helveteshål som jag klättrat upp ur.
För nu är jag ju nästan frisk. Mina depressioner har jag lärt mig hantera skapligt. Och jag inser att jag kommer att få leva sida vid sida med dem.
Men de kommer inte ur den självdestruktiva ångest som drogerna skapar. Den ångest som jag känner till alltför väl :(
Jag har kravlat mig upp ur skiten oräkeneliga gånger. jag har legat och svettats. Jag har spytt. Jag har skitit ner mig. Jag har sett syner. Jag har inte vågats andats av rädsla att det ska vara mitt sista andetag. Jag har legat med nojor. Med ett osynligt band spänt över bröstet. Och jag har lovat mig själv ; "Att bara jag klarar mig ur denna ångesten så ska jag sluta droga. "
Men mina löften har varit tunnare än nattgammal is. Jag har skitit på allt och alla som vill mig väl. Bara kastat mig in i ringen igen. Tagit stryk ytterligare en rond i Landet Destruction.
Jag har skrämt slaget på människor i mina dagar. Förvandlats. Gång på gång har jag raserat mitt jag och blivit till en spegelbild som jag inte vill möta. Som jag inte vill vara. men som jag tillåtit mig att bli. En djävla parasit på samhällets träd. En utväxt som ingen vill se. Som borde skäras bort för att ge plats åt det friska.'
Tycker du att jag tar i nu? Ja, kanske det. Men i går såg jag vad jag har varit. Jag gick till affären ( där mitt friska jag är välkänt) för att handla kaffe.
Och där var de. Fyra stycken. Pundare.
Ja, jag tvekar inte att kalla dem vi deras rätta namn, för jag har varit där. Varit en av dem. En av de som går in på ICA vid fem i nio för att snatta. En av dem som gjort inbrott.
Som stulit, ljugit och bedragit. Som gjort allt för att tillfredställa mig själv och skita i andra. Och igår stod det helt klart för mig vad folk tycker om knarkare.
och framförallt vad JAG tycker om den jag varit!!
För när jag tittade på dem; deras irrande blickar och deras dåliga ljusskygga hud; så insåg jag att ALDRIG vill jag hamna där igen!
Jag har kommit för långt! Visst har jag tråkigt. Visst är jag ensam. Visst är jag rastlös. Visst är jag sökande.
Och visst är jag uttråkad ibland ( ofta ) men söker mig sakta uppför Livets trappa för att uppfylla mina behov...
Och kanske blir jag aldrig ängeln på femte trappsteget. Men just idag känner jag mig välsignad. Och glad. Och trygg.
Och framför allt känner jag att gårdagskvällen uppenbarade något för mig. Något viktigt.
Håll tummarna att jag håller fast. Att jag trampar vidare i rätt spår.
Den här ronden vann jag i alla fall :) / kram på Dig min vän / och keep on living
God morgon min vän !
Det är en november. Självmordsmånaden. Och mörker. Och väntan
på advent och juleljus. Inte min bästa period direkt även om jag inte
tillhör de suicidalas skara.
Ja, här ser man då symptomen. Hmm, nu ska vi se...
Jo, jag är nedstämd. Ofta.
Anhedoni= oförmåga att känna glädje. Det visste du inte va? Inte jag heller :)
Ja, det känner jag igen. Jag sitter här med allt jag kan önska. Mat, pengar,
tak över huvudet, hälsan ( nästan ) och tre katter som älskar och är beroende av mig.
Men jag är inte glad eller tacksam. Nej, jag känner mig jagad av
den osalige anden som bor i min kropp. Den ande vars namn är RASTLÖSHET.
Störd koncentration : ..hmm Skojar de? jag föddes okoncentrerad. Kanske lika bra det.
För att få mig i koncentrerad form kan bli för mycket för vem som helst :)
Värdelöshet : ..Ja, det är klart att jag känner så. Jag sitter här med mina utbildningar, min kunskap och min kapacitet. Gömd för yttervärden på tredje våningen utan insyn.
Nej, tyck inte synd om mig. Det är självvalt. Men om jag kunde välja så skulle jag göra nåt annat med mitt liv än att hänga här och hänga läpp.
Kanske har sex? Nej, det orkar jag inte. T om blygdläpparna deppar :) Ja, herre min je, så det kan bli...:)
Trötthet: ha..ha..ha...Ja!! Jag sover bort det mesta av mitt liv. Har nog varit vaken mer än de flesta i min tidigare levnadsfas. Men vad fasen! Kan det inte jämna ut sig nån gång? :)
Sömnstörning har jag också. Men mestadels för att fröken Urinblåsa inte kan hålla sig hela natten utan att jag måste springa upp och skvätta som en äggsjuk höna...pust ...
Aptitstörning ; önskar jag att jag hade. Men den enda störning jag har på det området är att jag äter mer än de flesta. Jag matar min överfyllda magsäck med choklad, chips och annat onyttigt skräp.
Tröstäter jämt. När jag är glad. När jag är stressad. När jag är spänd. När jag är förväntansfull. När jag är deprimerad. Så tyvärr har jag ingen aptitstörning förutom att jag tappat lite aptit på Livet :(
Hämningar: Jepp. Jag är hämmad. Man blir nog det automatiskt när man gömt sig bakom den barriär som drogerna och spriten tillhandahåller.
Vet inte om jag klarar av närhet utan droger. Men jag är en fysisk person som gärna kramas och är nära ( på mina villkor då ) så det kanske finns hopp.
Dödsönskningar:
NEJ! NEJ! NEJ! Men dödångest. Är livrädd för att dö! Och på sistone ; när jag fått den ena sjukdomen efter den andra ; så har jag trott att jag inte har långt kvar...
Men sån har jag alltid varit. jag klarar av mina depressioner. ( särskilt de jag skapar själv ) Men orkar faktiskt inte med att kroppen sviker mig!
För då har jag ingen plats där Rastlösheten kan bygga bo.....
Ja, min vän, det var allt för mig idag. Mycket text. Lite bild. Hoppas du orkade läsa ändå :)
Ha en fin dag i ditt inre och yttre landskap ! / Kim
God morgon på Dig!
Visst är det lustigt hur rubriker kan dra till sig läsare. Vet inte vad du associera dagens rubrik med; men det är inget snuskigt ( tyvärr :))
Vet inte vad jag ska skriva om i dag egentligen. Det kan inte vara roligt att läsa dåliga nyheter hela tiden. Men jag kan nog krysta fram något positivt
och vara osann mot mig själv :( Och mot Dig.
Fast vad är det för mening med det? Jag sitter här iklädd endast min lila morgonrock
och min övervikt. Gick ju ner några kilon när jag mådde bra men nu tröstäter jag igen.
Känner mig fången i en situation som jag absolut INTE ville hamna i!
Jag är dagligen splittrad. Vaknar och sträcker ut mina stela leder. Ser mig omkring i röran och funderar på vad det är för mening att städa? Jag har denna lägenheten i sex månader. Och kvinna ( chefen på Ekängen ) står också på kontraktet.
Men hon har SAGT UPP SIG !
Jag behöver sköterskan på bygget för att gå vidare med min körkorts-ansökan; men hon har SAGT UPP SIG!
Jag behöver min terapi nu när jag är i det känsligaste skedet av behandlingen. Jag behöver min terapeut men hon HAR SAGT UPP SIG! ( det var fredagens dåliga nyhet )
Och vart fan lämnar det mig och mitt eftervårdskontrakt? Hängande i luften skulle jag vilja påstå.
Jag har varit på många behandlingar i mitt liv men aldrig på ett behandlingshem där folk säger upp sig på löpande band p g a en envåldshärskarchef.
Och jag är så TRÖTT på att vara förstående!
På att ta ett steg tillbaka. På att ha tålamod!Vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
Sitter här och är saknad av ingen. Behövd ingenstans. ( och stönar och stånkar )
Och det känns för djävligt!
Jag vet inte längre vart jag hör hemma. Har inte vågat göra någon adressändring för jag vill inte tillhöra Hultsfreds kommun.
Och jag kan INTE återvända till Nässjö. Det gör mig sjuk att tänka så mycket....Min kropp är mottaglig för allsköns infektioner nu. Jag har ingen motståndskraft.
Varje morgon när jag vaknar så försöker jag skapa rutiner men det slutar med att jag sitter vid datorn och spelar meningslösa spel tills det är dags för tv:n.
Är det ett sånt liv jag vill ha?
Det känns inte som den ultimata framtiden. Jag försöker programmera om min hjärna och tänka : " Ja, men Du har det ju bra Kim. Du kan göra vad du vill hela dagarna. Inga krav. Bara ledighet och slappa dagar. "
Saken är bara den att jag INTE är skapad ( är ju så rastlös ) för att sitta still på ett berg och vara bortglömd.
För i så fall är det bättre att leva livet i 190 km i timmen och göra slut på de sista krafterna i Landet Missbruk.
Tycker du att det är konstigt att jag har de tankarna? Hoppas inte det. För jag är i ett känsligt skede av behandlingen nu. När jag har större frihet och svårt att förvalta den.
Jag önskar mig bara lugn och ro. Och struktur. Och rätt tankar ( inga droger alltså ).
Och jag önskar mig en tillhörighet. Och något att göra. Och en mening med alla pengar som lagts på min behandling.
Jag önskar att jag kan leva upp till vad människor tror att jag kan åstadkomma. Jag önskar att jag kunde tro på mig själv. För det är först då jag kan ( mot alla odds ) flyga fritt mot nya mål.
Ta hand om dig och dina drömmar och ambitioner ! / kram Kim
