Att ta steget och hoppa utan fallskärm.....

God eftermiddag i slott och koja, 
Själv sitter jag  nånstans mittemellen; i en lägenhet som jag har på lånad tid. En s k utslusslägenhet som behandlingshemmet äger. De flesta möblerna tillhör  " B-hemmet" och när jag flyttar ut flyttar nån annan in. 
Jag har en annan lägenhet också. Exakt tre månader till. Sen är jag hemlös (bostadslös) om inte ett under inträffar.
Just nu känner jag mig chockad att jag tog steget och hoppade. Att jag vågade släppa lägenheten utan att ha någon annan utväg väntande runt hörnet...

När jag nu sitter och skriver detta har jag precis vaknat efter en tupplur, Var uppe på  "hemmet" och fick hjälp av min terapeut att ta steget mot en uppsägning. Efteråt; när det var ett faktum; stängde jag av hjärnan. Blev stum och innesluten och låst i mig själv så till den milda grad att jag åkte hem hit och slocknade på soffan . 
För;  att hoppa utan fallskärm ligger inte för mig. Inte nu längre. Med min ökade ålder i bagaget, har jag blivit en försiktigare general. Ger mig inte in i okända saker hur som helst. Vill gärna ha min trygghet; även om den i detta specifika  fall har ; varit förbannat otrygg...
För det har hänt HEMSKA saker i min LÄGENHET!

Varje gång jag kommer dit in mår jag dåligt. Går in genom dörrar där mina  gamla spöken
hoppar fram ur väggarna och fyller mig och andra med obehag. För det  var där ALLT hände. I min drömlägenhet  som jag skaffade efter min förra behandling ; gick allt snett. 


Jag går inte in på detaljer men 21 juli 2011 kom polisen och hämtade mig. Spärrade in mig på psyket för avgiftning. Och därifrån var det raka vägen med transport i handbojor till Runnagården; ett av Sveriges hårdaste LVM - ( Lagen om Vård av missbrukare) -hem för kvinnor.

Sex månaders tvångsvård dömdes jag till och det känns som decennier sedan. 
Och nu kommer du nog tycka jag är konstig, men det var lättare för mig att uthärda förra sommaren än det är nu. 
För som inspärrad hade jag tydliga ramar att leva inom. Rutiner att följa. Och ett liv och ett förstånd , att kämpa för att behålla bland skrikande,  abstinenta kvinnor.
Jag visste vad som gällde efter ett tag bakom galler. Nu vet jag ingenting vad som kommer att hända eller vad jag kan klara av i framtiden.


Känner mig rädd. Kommer jag att klara det här? Eller har jag blivit för institutionsskadad?
Nej, jag vägrar tro det! Jag måste kämpa! Och imorgon ska jag ringa och stänga av elen:)

Och fortsättning följer min vän...hinner inte sitta längre för jag ska gå ner till byn och köpa ett månadskort till bussen. Annars kommer jag inte iväg till min nya praktik på loppisen. Och vem vet vad som händer där? Ja, det skriver jag om en annan dag:)
Wish me Luck!

Förhoppningsvis landar jag på fötterna:) / Kram från mig vid tangenterna/ Kimsan

ATT SYNAS ELLER INTE SYNAS.....

God eftermiddag,
Mår DU bra? Jag mår faktiskt skapligt trots sömnbrist och omåttliga klimakteriesvettningar. Har lite gnista idag och den ska jag använda till att skriva till Dig. Ja, till just dig som läser detta :)

jag har alltid velat skriva. Det har jag ju upprepat några gånger nu:) Men det får upprepas igen. För att skriva mina egna Världar gör mig lycklig. Att få kliva in i en fantasi- ( eller verklighetsbaserad) värld och skapa en förutsättningar för karaktärerna som finns därinne, hur häftigt är inte det? :)


När jag var ung ville jag bli rik och berömd. Nu vill jag bara bli berömd. Eller åtminstone bli NÅGON. I femton minuter minst. men kanske är det en omöjlighet. Det ligger väl inte i min framtids kortlek...för jag har ju redan varit BERÖMD i femton minuter ( nja, lite mer var det nog:))

För två år sedan var jag med i en antologi i celebert sällskap, bl a  Åke Edwarsson. Är det en merit? Ja, kanske. Men boken såldes inte i nån bokhandel vad jag vet utan gick från hand till hand via författarna. Så inget STORT förlag ( eller litet) ringde mig och skrek; " Kim, du är ett skrivargeni, kan vi ge ut din bok?!!!" 
Och tur var väl det för jag hade inte skrivit nån vid det tillfället :) Men nu har jag skrivit en. Den är BRA, mer än bra tycker de flesta som läst. Men inte FÖRLAGET. Nej, förlaget kunde inte se att det var en bok. Ok, det sved. Så mitt manus har legat och vilat. Tills igår. Då lade jag det på lådan; adresserad till ett annat förlag.

Vi får väl se vad som händer. Jag har inte så mycket ork där jag sitter gömd i Dackeskogen. Har svårt att göra någonting härifrån tycker jag. Utan transportmedel och sociala kontakter blir det mest ändlösa dagar av apati. Men jag försöker tänka positivt. Försöker se framåt. För om jag ger upp så kan jag lika gärna lägga fötterna upp också:)

Hmm, nej jag kan inte tänka på mig själv som förbrukad. Som att jag inget har att ge. Som en utsugare; sittande på behandlingshem; ätande på samhällets resurser. Jag har fått hjälp. Nu vill jag ge tillbaka!!! Snälla Karma låt mig få vara till någon nytta!

Jag pratade med min mamma idag.  ( Det händer väldigt sällan)
Lyfte luren efter dagar av tvekan. Min mamma har alltid sett mig som den glada positiva av sina två döttrar. Och det har fått mig att tveka ( läs: låta bli) att ringa när jag mår skit. Men nu chansade jag på att det skulle kunna bli ett bra samtal trots allt. Och det blev det! Hon lyssnade på mig och mitt gnäll och ju längre samtalet fortskred; ju bättre mådde jag. 
För min mor delade med sig av sina känslor. Och nu vet jag att jag är så lik min mamma med allt det innebär....

Och när vi avslutade samtalet så hade jag lite kraft. Kände mig inte lika ensam och avskärmad i mitt lilla krypin. Och som mamma sa: Kim, du är en överlevare! Du klarar detta också!"

Och med detta glädjande heja-dej-rop från min mamma så avslutar jag dagens Inlägg härifrpn min lilla hörna i Världen. Jag kanske aldrig blir berömd, eller rik, eller allt det där jag ville bli när jag hade barnets drömmar inom mig;  men jag är i alla fall NÅGON för DIG som läser och för alla som känner mig /Kram och ha en härlig vilodag/ Kimsan

Lördag, ännu en svettig lördag...

Godmorgon ,
här sitter jag och skriver på min favorit-sak i livet; min gamla dator.
Insvept i en handduk, svettig och blodig ( bara lugn, det är den förbannade mensen:)
och funderar på vad jag kan skriva idag?

Vaknade ganska sent ( halvtio) av telefonens ihållande signal. Orkade inte ta mig upp på mina myggätna ben. Viftade undan en envis fluga som surrade runt min svettiga kropp. Trasslade mig ur lakanen och vandrade upp till kaffebryggaren. Fyra koppar franskrost ska väl göra susen tänkte jag.
Tappade handduken jag svept om mig på vägen till toaletten och råkade befinna mig framför spegeln när det hände. NEJ! Det är inte sant! Jag ser inte ut som en människa längre. Magen hänger ner mot höfterna och bildar ett tydligt veck i det vita hullet, Jag har blivit en KÄNGURU!!!

Ja, herregud!!! En känguru med påse på magen men utan nån unge att bära i den. Tack o lov:) Har svårt nog att bära mig själv:)
I fortsättningen blundar jag när jag tar av mig. För att hindra mig själv från att bli galen på min nya skepnad.
Acceptans , säger folk. " Du måste acceptera att du blir äldre". ALDRIG!! Jag vill inte se ut så här! Men jag väljer att se mig själv som en parentes just nu. En stor svart parentes i mitt nya nyktra drogfria Liv.

Och nu har OS börjat. Det får också bli en parentes. För jag gillar verkligen inte sport! Konstigt nog, för när jag var ung höll jag på med det mesta i sportväg. Och i skolan var jag en av de bättre i alla tiokamps-grenar. Men inte nu, nej nu är jag glad om jag orkar ta mig ner till byn och handla kaffe och kattmat.


Och nu pratar de på min webbradio om OS och jag tycker det är ännu värre att bara höra sport, än att se och höra.... Av två onda ting så väljer man det minst onda, eller? Och apropå ont så har jag fått nån slags datanacke, det gör så djäkla ont varje gång jag sätter mig och skriver. Har skaffat en bättre musmatta nu ( med handledsstöd) så jag hoppas det gör skillnad.

Men nu måste jag, ja, jag BARA MÅSTE, ta mig in i duschen och vaska min svettiga kropp. Tack och lov är det lite svalare ute idag. Katterna låg och flämtade igår, så varmt var det här..Och i morse hittade jag en av dem, Diesel;  liggande i kattlådan och sova; ja jösses, värmen gör oss alla konstiga..
Och med det sätter jag punkt för dagens inlägg....

ha en härlig lördag alla vänner! / kram Kimsan

Lycka, olycka eller mittemellan?

God eftermiddag.....


Usch , jag känner mig låg, nere, trött, tröstlös...
Får man skriva så i en BLOGG eller måste en Blogg ( likt ett kåseri) var fylld av glädje och tjo och tjim ? I så fall kan ni sluta läsa nu..för detta är inget upplyftande ..snarare en sorgesång som speglar min fredag....denna dag den 27 juli 2012....

Lycka för mig är att ha mina barn nära. Att vara mamma. Den här katten broderade Max till mig när han var liten och dn släpper jag ALDRIG!! Och messet från min son  Alex betydde att jag orkade gå upp och möta en ny dag , nu när Max har åkt hem till sin pappa.

Jag sitter här och svettas och borde verkligen tvätta. Jag mår ju så mycket bättre när jag får rena kläder och lakan...Men jag vill inte,,jag orkar inte,,,

Mitt vardagsrum är fyllt med kläder som jag hämtade från lägenheten i Nässjö. Nya fina kläder och en bröllopsklänning jag tänkte använda för ett halvår sedan..hade tänkt gifta mig ( symboliskt) med mig själv för att foga samman mina personligheter men nu blev det inte så och jag vet inte vad jag ska göra av klänningen. 
Hade tänkt lämna in kläder på den lokala loppisen men de hade intagningsstopp t om 11 augusti :(
Och två dagar innan dess kommer sotaren hem till helveteslägenheten  på Höglandet och kollar vår skorsten..och jag är inte där..kan inte vara där..vill inte vara där..måste ta tag i så mycket annat här...som synes.....

Nåt som är viktigt är mitt innefrusna bostadsbidrag. Jag har accepterat att det är indraget Att jag inte får något bidrag resten av året. Och det innebär att jag MÅSTE släppa lägenheten! Pust...Det kanske blir bra på sikt men just nu känns det tungt att inte ha en plattform att stå på..även om det är en väldigt vinglig plattform...

För jag lär nog inte bli rik och berömd på mitt manus som jag trodde,,nja, kanske inte rik, men lite känd i alla fall :) 
Så efter många veckor och om och men och jag "orkar inte" och " det är ingen idé-tänk" så har jag tagit mig i kragen och beslutat mig för att INTE GE UPP planerna på en utgivning, För min Bok är en viktig bok och behöver komma ut!

Kanske lyckas det den här gången. Kanske inte. Jag har tappat min drivkraft och mina ambitioner..Tillfälligt hoppas jag. Jag är inte lycklig, jo lite lycklig blir jag av mina pelargonier som blommar och lever livet i sina nya krukor :)

Smått olycklig kan jag bli när jag tänker på att skiljas från katterna som ligger och slöar i värmen. Ännu ett avsked. Ja, jag visste det ju när jag blev kattvakt, men jag har fäst mig vid dem. Deras jamande småprat när de kommer in efter sina äventyr ute och deras sällskap i soffan när jag känner mig lite ensam i världen....

Just nu ligger de och flämtar i värmen som kom till oss i slutet av månaden. kan tänka mig hur varmt det måste vara med päls. Själv får jag byta kläder stup i kvarten och därför fyller jag på tvättkorgen blixtsnabbt men nersvettade linnen och sängkläder. Men det har jag accepterat. Tyvärr har jag inte accepterat att jag befinner mig i nåt slags- "vill ingenting" tillstånd....För jag vill VILJA tvätta, men har ingen lust..

Jag känner mig inte genuint olycklig hela tiden, (mer sorgset vilsen i tillvaron )men jag tänker med saknad på Max varje gång jag passerar den uppätna chokladasken jag fick på min födelsedag....

Saknad och kärlek. Och jag minns att jag nyss fyllde 52 varje gång jag passerar blomman På bordet i vardagsrummet. Blomman jag  jag fick i present. " Du har ett stort hjärta", sa Katrin, när hon överlämnade den..Ja, jag har ett stort HJÄRTA och det rymmer en massa känslor...

Så även om jag nu sitter här och känner mig lite blasé och trött och uppgiven och apatisk och slö och utan mål och mening..så sitter jag hellre här med ett hjärta som värker..än med INGET hjärta alls....

Och med dessa rader vill jag tillägna Dagens Blogg till min älskade Max, so är tonåring och gärna vill vara med kompisar på sitt lov, men som trots det;  kommit till sin mej och lyst upp min tillvaro i NIO dagar.  Jag älskar dig! / Mamma Kimsan

FRIA ASSOCIATIONER............

Godmiddag!!!

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen....

Och det är trevligt för korna..Att få bajsa utomhus alltså- Och för flugorna är det rena partajet, Så varför i helvete är de i mitt kök?!!!

Vaknar varje morgon och stapplar upp på sömnstela ben...Går ut i köket..Och vad möts jag av? Jo, precis, en svärm av bananflugor som surrar runt zinken där jag glömt att ta upp nån liten matrest...Och från den öppna balkongdörren väller det in kusiner till de små kräken, kusiner av storleken större fluga!! Och deras surr gör mig GALEN!!!

Och svettig och galen och kaffesugen springer jag runt i ett lakan och besprutar dem med en flaska KÖKSRENT. Spray, spray, spray och swoooshhhh, de dör som flugor....på direkten...liggande på diskbänkens silverskiva; påminnande om  svarta pormaskar.
 Sen är det bara att ta en trasa och förpassa dem till soppåsen som är överfull för den orkade jag verkligen inte tömma igår....

Men nu är i alla fall påsen knuten och står i hallen och väntar på att bäras ut....Och den får fan i mig vänta lite till för jag har en blogg att skriva...
Skulle egentligen skrivit om tågluff för senior ( ja, han sa det igår: mannen på SJ;;att jag är senior) men jag har inte hunnit läsa broschyren om INTER RAIL ( läs: inte orkat)

Nej, du förstår jag är mer en Learning- By- Doing-person..måste lära handen för att lära hjärnan att uppfatta saker. Ja har dessutom svårt att läsa överhuvudtaget..Nej, jag är inte dyslektiker..men koncentrationssvårighets-ektiker :) eget ord..borde ansöka om att få in det i Sveriges ordlista,,kanske,,,

Fast det är så mycket jag BORDE och hälften blir aldrig gjort vilket naturligtis resulterar i grubbel över min dåliga kapacitet, Och då sätterj ag mig i soffan och blir såååå djäkla trött på att vara en bokstavkombination. Ja, du vet A D H D....Alla dessa håglösa dagar..hmm..Jag är en kreativ människa ska Du veta..Men min kreativ-ådra har torkat ut därinne bland allt annat som stör och tar min uppmärksamhet..

Så det är inte lätt att vara Jag alla dagar eller ens minuter...För min hjärna vill så mycket! Och jag tänker nog lika många tankar före frukost som en lugnare person tänker på en hel dag. Och 99 procent av alla tankar går upp i rök..och poff; blir inget av. Jag är en entreprenör; kan spotta ut ideér blixsnabbt, men tyvärr är jag ingen vidare organisatör :(Och det är just därför jag sitter här och skriver när jag borde ta hand om tvätten som ligger utslängd och skrynklig i skinnsoffan.

Och det är ju ganska enkelt att konstatera att jag aldrig kommer att bli bättre än såhär. För med en torktumlarhjärna i en trött kropp så blir det mycket tänkt och lite gjort..pust..!! Oj, vad trött jag blev nu :)
Tror jag tar och väcker sonen och lagar lite frukost.Vad klockan är?
 Snart TVÅ på eftermiddan..., men vem har bråttom?Det är ju sommar, det är ju sol och det är flugskit i köket...:)
Ha en underbar dag i Sveriges långa Land<3 / Kram Kimsan
 Och såhär blev texten idag och jag orkar verkligen INTE rätta till den så ni får läsa mellan raderna :)
Good Luck:)  Kimsan

Pengar, är det lika med lycka?

Godkväll på Dig!
Nu har jag varit hemma, eller rättare sagt har jag varit i den lägenhet där allt blev kaos och förödelse. Det är inte länge sen jag var där och röjde för jag vill inget hellre än att byta den mot en annan EGEN bostad. Väggarna kommer emot mig när jag kliver över tröskeln och det förflutnas demoner verkar ha byggt bo i väggarna.

Och jag dillar inte. Varje gång jag haft med mig nån människa som ska hjälpa mig att röja upp kaoset; så får de en känsla av obehag. Luften i lägenheten står still. På köksväggen hänger en almanacka där tiden stannade den 21 juli 2011. I skåpen ligger tomma ölflaskor och i skåpen råder allmänt kaos. Den avfrostade frysen stinker av gamla matrester och de en gång: gardinprydda, blommande fönstren; gapar öde mot granntomten.....

Ja, jag vet, denna berättelse börjar likna en novell av Stephen King...
Helen ( min kontaktperson )som är en klippa, var med denna gången också.
" Jag ville inte säga nåt sist", sa hon, "men det är nåt otäckt i den här lägenheten." 
JA, jag håller med! Det är det verkligen! Men nu var jag tvungen att åka hem och hämta en kvarglömd kartong där jag hade stoppat ner mina räkningar och min ansökan om bostadsbidrag för annars får jag inget mer bidrag och då ligger jag risigt till ekonomiskt.

Så jag satt där och svettades och öppnade nya inkassobrev och ett meddelande från hyresvärden att de skall kolla skorstenen och vill komma in i lägenheten i augusti. Paniken växte sig allt starkare.
Jag vill verkligen INTE att nån ska gå in i min röra! Trots att jag flyttat saker i omgångar så verkar det som om inget händer.
Det är som med Jesus och fiskarna; jag flyttar ut saker men det verkar vara mer saker kvar än förra gången jag var där. På nåt vis växer röran och kaoset starkare för varje gång jag kommer dit.
Och förödelsen ristar ångestränder i mitt blodomlopp. Jag vill bara fly. Varje gång jag befinner mig mellan dessa väggar där minnena har byggt bo, vill jag fly.  Be en flyttfirma ta hand om sakerna. "Packa och magasinera all bråte alla bråte åt mig snälla!"

Så jag flydde därifrån med mina papper och tog vägen till Försäkringskassan. I min stad har vi fantastiska handläggare på denna kassan. Och så blev det även denna gång. Jag träffade en kvinna som förfärat stirrade på mina uppgifter. " Du har deklarerat att du inte har nån inkomst", stönade hon.
"Jaha, sa jag flåshurtigt, "får jag mer pengar då?"

Men , nej, jag kanske var återbetalningsskyldig. Fan!!! Förra månaden miste jag ALFA-kassan och nu miste jag bidraget. Den vänliga kvinnan räknade snabbt igenom min inkomst och meddelade att jag inte får ett öre resten av året. Men jag blir heller inte återbetalningskyldig..UNDERBART :(
Så nu är jag helt rådvill. Hur ska jag ha råd med hyran på 5100 kronor när kronofogden tar en tredjedel av min sjukpenning? Svetten bara rann av mig där jag stod och fick ett intyg på min inkomst och mina ändrade förhållanden. 
Blev helt snurrig och gjorde snabba överslag i skallen. Jag kommer INTE att klara av detta. Jag MISTER lägenheten! Shit!

Sen tog mitt positiva JAG vid och dividerade med den sorsna sidan.
" Ge inte upp Kim, ring fogden och be dem dra mindre pengar. Sök en ny lägenhet på annan ort. Du är fri att göra det nu. Flytta in i en etta. Sälj dina saker och börja om!"
Ja, jag ska börja om. Än en gång ska jag börja om ifall nån vill hyra ut till mig. Den skuldsatta..:))

Ingen idé att sticka huvudet i sanden. Bara att plöja nya fåror på Livets Stig och se framåt. Nu ska jag sälja så mycket jag kan och skänka bort de saker jag inte vill ha. Det finns säkert nån som kan ha användning för grejerna.


För jag blir inte lyckligare av att ha en massa saker. En massa pengar. En massa valfrihet. Nej, jag skulle gärna start om från noll om jag kunde.
Visst ger pengar trygghet. Men lycka? Nej, inte för min del. Jag lever gärna på gränsen bara jag känner mig trygg.
Tryggare än nu när jag har två hem, två förråd fylld med kläder, tre datorer, fem mobiler, fyra tv-apparater, tre stereo-anläggningar och hundratals andra onödiga prylar.

Så det är dags att frigöra sig från det som tynger ner. Se framåt och kämpa uppåt. Vad tycker DU om det? Låter som en sund idé inte sant?
Kram på kvällskvisten från mig här i rummet Kaos och Kaos/ Kimsan

Allt på en gång..the story of my life :))

Godmorgon i stugan<3
Sitter här iklädd ett lakan och svettas. För nu har solen och värmen kommit till Dackebygden:)

Och rötmånaden så man får vara försiktig med vad man äter...För matförgiftning står inte högst upp på agendan över mina önskemål:)

Har tillräckligt med ålderskrämpor..och hej och hå vad synd det är om mig som håller på att bli tant:)  Jag fyller ju år i kärringveckan också vilket börjar passa utmärkt till min nuvarande status:)

Sitter här iklädd ett rosa lakan och svettas. Ryggen och nacken värken . Har tagit mina omega 3 så att lederna ska inse att de ska hålla ytterligare en dag. Jag har egentlign inget emot att bli äldre, men kroppen gillar inte att bo i samma hus som en banrslig hjärna:) För den vägrar fatta att jag blivit 52 år:) Så kropp och själ ligger i krig just nu...

Borde kanske försöka mig på Yoga eller meditation.".Nej, nej, nej!" skriker min vildhjärna. " Jag vill sitta här på min rumpa och skriva en blogg!" :) Och jag lyder min hjärna för den har visserligen tagit mig på avvägar många gånger men jag tycker om den, för den gör mig till en tänkande människa. En skrivande människa- En bloggerska helt enkelt.

Ja, mina vänner..Fyndigare än så blir det inte idag. Ska åka hem och hämta posten (14 mil tur och retur..) Så jag avslutar denna julidag i kärringveckan i rötmånaden i solens sken.
Ha en härlig dag ! / Kimsan