Ja jösses..nu har jag bestämt mig för att inte skriva " godmorgon " längre...
För vem vet om DU läser på morgon , middag eller kväll...?
Vem vet om du läser överhuvudtaget?
Jag har funderat lite under min " semester " Vem skriver jag för ?
Mig eller dig ?
Skriver jag för att få bekräftelse eller skriver jag för att skriva av mig ?
Jag vet inte längre ...
Men vet Du, det spelar ingen roll faktiskt,,jag MÅSTE skriva av MIG !
Jag vet att jag har suttit fast i en bubbla i nio månader.
Och jag vet att min isolering börjar likna en tvångströja som jag desperat
försöker ta mig ur genom att skriva...
( det låt poetiskt :))
I bland är det svårt att vara människa.
I bland vet man inte vilken livboj man ska hitta för att kravla ur det till det mörka , djupa man befinner sig i...
I bland är det svårt att anpassa sig till att man blir äldre och inte hänger med i allt som händer..
Orkar man bli äldre ? Orkar man bära allt det tunga man bär på?
Ibland gör det helt enkelt ont att inse att över halva livet har gått
Sitter här och funderar på vad som ska hända med mig och min kropp ; en kropp som jag låtit förfalla...
Sitter och funderar på varför jag låtit det hända ...
Låter det snurrigt ? Låter det djupt ?
Ja, kanske...
Jag är inte särskilt djup.. ( försöker vara lättsam )men på sistone..
när den nattsvarta dimman sänkt sig över mitt sinne..
...och minnena av alla övergrepp jag har upplevt i mitt liv har sipprat ut igen
genom de stängda dörrarna mitt sinne ;
ja, då har jag ibland funderat på om jag orkar leva vidare med allt mitt bagage..
jag har funderat på hur länge jag ska orka hålla foten för framför dörren till all skit som jag ...
hållit gömd i mitt inre...så länge...
Jag har blivit våldtagen...åtta gånger....jag har gått i terapi...
Jag har pratat om det som om jag pratar om en måltid på Mc-Donalds
Jag funderar på ; men mina terapeuter undrar nog om det jag säger ; verkligen har hänt...
för jag har aldrig gråtit över det
Har väl tyckt att jag har mig själv att skylla...
Jag minns en gång på 80-talet när jag gick hem från en dans i snygga kläder
och en man förföljde mig och kastade sig över mig i buskarna...ja , du kan fatta vad som hände...
Jag var på permission från en behandling...
Och när jag kom tillbaka och berättade så sa terapeuten : " vad hade du på dig ? "
Ok, jag hade mig själv att skylla då ?
Sen slutade jag att berätta...
Skyfflade in de jobbiga sakerna i glömskan grå arkivskåp...
Och jag har stångat mig fram genom tillvaron...
Bergsäker på att jag har en funktion att fylla.
Än säkrare på att jag är värd nåt...
Använt mig av min förmåga att argumentera..
av min charm..av mitt sätt att vara...
En del tycker om mig, ja de älskar mig rentav som människa...
Men du, jag börjar bli trött,,,
Varför gillar människor mig ?
Och vem är jag att hävda en plats på jorden?
Jag som alltid fallit mellan alla stolar och aldrig funnit en plats när hela havet stormar ?
Jag som aldrig haft nån plats var jag än varit.
Antingen har jag varit avundad eller hatad men aldrig har jag varit nåt mellanting...
Jag tycker..och vill tro att jag är en snäll person
Ödmjuk av livet och de smällar det gett mig...
Men fortfarande har jag dålig självkänsla ( men gott självförtroende )
Vem är jag egentligen ? Jag har tappat många av mina tänder...
Jag har ätit mig fet i min ensamhet..jag är en rotlös själ som ingen frågar efter...
Min kropp är sargad, ärrad och inte alls ung och spänstig längre...
Åldersnoja ? ja, jag hoppas det...:) och jag hoppas det går över ...:)
Jag hoppas verkligen det är en kris jag skriver av mig just här och nu...
Jag vill inte ha empati..jag vill inte upplevas som bitter....
För vet du vad? Jag mår så otroligt bra just idag!
Jag träffade min tvillingsjäl i november 2011. Hon blev min terapeut.
Jag grät och skrattade med henne innan hon slutade sitt jobb.
Vi är båda ADHD-barn med en rörlig hjärna.-
Jag fattade inte hur jag skulle överleva utan henne.?
Någonting inom mig dog när hon slutade...
(Jag har bara haft en liknande nära vän innan och hon flyttade till Stockholmstrakten och vi förlorade kontakten, min älskade K. F )
Men tiden gick. och ; som genom ett under , så visade det sig att Katrin , terapeuten ; jobbade i Hultsfred ; på ett nytt behandlingshem...
Och helt plötsligt hade vi ingen kontakt som klient /behandlare länge...nej, hon blev min vän...
Min bästa vän !!!
Hon har stöttat mig igenom allt !
Hon köper mig som jag är !!
Tillsammans med henne ser jag ljuset i en tunnel som jag trodde inte fanns...
Och så förra veckan så pratades vid..igen..
( vi har haft kontakt varje vecka ; sedan två månader tillbaka )
Jag vet att jag betyder lika mycket för henne som hon gör mig mig...
Vi har samma bakgrund, samma intressen, samma rörliga hjärnor, och samma bekymmer, men på olika plan...
Våra liv har varit grå, grå, grå...tunga,tunga,tunga...motiga..motiga...men vet du vad?
Och det har varit en tung vår ; mot en sommar som aldrig verkar komma...
mmm..nja..vi kämpar mot motgångar.......
vi r medelålders och medvetna...alldeles för medvetna...
Men vi har en sak viktig sak gemensamt..
Vi ser framåt.. (har alltid gjort ) och när det är som mörkast så famlar vi mot det fladdrande ljuset
Och viktigast av allt ; vi kan skratta åt oss själva och åt våra tillkortakommanden...
Och vet du ?
Jag är lyckligt lottad som funnit en vän.
En vän som låter mig vara den jag är.
Som inte ifrågasätter att jag är helt velig i hjärnan...
Och igår då..ja då åkte vi till Västervik..hyrde en liten stuga..
Vi gick promenader
Vi gick ut och åt....
Vi skrattade, skrattade och skrattade...
Vi kunde inte sluta babbla...
blablablabla...
Ingen av oss höll tråden men ingen av oss brydde sig...
Jag betyder lika mycket för henne som hon betyder för mig...!!!
Vi är helt enkelt jämlikar...yeah !
Jag älskar denna kvinnan ! Denna människa !
Vi kunde inte somna på kvällen när vi kom fram trots att vi var utmattade båda två.
Jag försökte läsa. Katrin försökte läsa...
Men våra böcker vara inte intressanta nog...
Nej,vi hade en massa annat att prata om
Det kändes som all tystnad jag har levt i..fick fritt utlopp...
Äntligen lyssnade någon !!!!!
Men så släckte vi då lampan...
lät myggen få fritt spelrum genom det öppna fönstret.
Jag började sjunka in i den
behövliga sömnen
( vaf händer då ?
grannarna började knulla högljutt :))
Trodde Katrin somnat och jag låg helt stilla för att somna...
vågade fan inte röra mig ...:)
Jag trodde det var en fågel..som låt..oh..oh..oh
men gapskrattade ( tyst ) när mannen sa : ooohhhh
innan det var över...:) ( gulligt )
"Pippar de ? undrade Katrin? och sköt undan gardinen ;
Ok. Vi somnade till slut. Och vaknade igen. Jag lever. Jag överlever.
Vi överlever.
Och i augusti åker vi tillbaka :)
Yes !!!!
Så du fattar en sak va ?
Hur tungt man än har haft det så överlever man inte utan vänner.
Utan att komma vidare..
Utan att fastna i gamla hjulspår ?
Ja, jag har haft ett helvete.. Katrin har haft ett helvete...
Men varför fastna ?
Varför inte bara skratta ihop ?
En gång hade jag ( och Katrin antar jag ) snygg kropp och fantastiskt sex, självförtroende och ungdom.
Men det är över nu.
Det som har gjort ont, det som har varit..ja, det har jag begravt detta dygn....
Vi har haft ett fantastiskt dygn i Västervik.
Jag trodde verkligen inte att man kunde gå från noll till hundra så snabbt...
Allt har flutit på. Vi har känt oss som de starka , vackra kvinnor vi är...
Med rynkor och gäddhäng och allt det innebär...
" Du har så djävla snygga ben" sa jag till Kattis.''
" Ja, och din byst, den vill jag ha "; sa Kattis till mig ,
Och där med två snygga ben och två snygga bröst
och var nöjda med att BARA VARA :)
Det är fördelen med att vara äldre och medveten..
.man vet vad man har,,,,
men man orkar inte länge länga ut det på display :)
Vi har inte sökt män.. (åkte inte för att ragga )
'
vi har inte sökt bekräftelse..
nej, vi har haft varann..
Och vi har haft det så djävla fantastiskt att det är sjukt :)
och nu...
Vid klockan 23.55 på torsdagskvällen..så sitter jag här ; hemma igen...
Jag sitter här i mitt hem...
Katterna springer runt fötterna.. De älskar mig..mmmm mysigt...
Jag känner mig så lätt..så befriad..så glad...
Jag är tung..jag vet..men Livet känns lättare när jag har en vän att dela det med..
När jag har en framtid att se fram emot...
Så jag begraver det förflutna och ser fram emot augusti
när vi åker tillbaka
Och sen är nästa mål Europa..när jag fått mitt körkort...
Det finns inga gränser, eller hur ?
Bara hoppa ut från livets trampolin...
Goda vänner och en no looking back
Ja, det är Livet just här och just nu ;)
Kram på dig "!!!!
Whewrever u are ...:)
Hanne Boel – Starting All Over Again
God..eller ja, åtminstone morgon...:)
Min små sötnosar ter sig inte lika söta just idag när jag sovit tre timmar och
svetten forsar av mig....
Vaknade med en dikt i skallen :
Det ligger ett monster i min soffa
en otäck människa
med vidrig kroppsodör
otvättat hår och röda ögonvitor
jag går in i duschen
tvagar mig länge...länge...länge
bäddar upp soffan
känner mig inte fullt lika
monsterlik längre
ja, ja..det är jobbigt att ha svettats i två nätter med alltför lite sömn,
Det är ett elände att katterna vaknar till liv när jag ska sova...
Inatt höll de på och stökade till kl. 4..och gissa om jag längtar efter ett rum till :)
Min hand är domnad varje morgon när jag vaknar ;
en månad har det hållit på nu ; och det stör mig nåt djävulskt...
Kan inte skriva långa stunder innan jag får kramp i fingrarna...:(
Det påminner mig om min tid på LVM ; då fick jag" droppfot" dvs ; foten
släpade när jag gick ; så jag liknade nån med förståndshandikapp...
Och en morgon när jag vaknade så var det borta och jag kunde gå igen..:)
Jag hoppas väl på nåt liknande under just nu.
Men i värsta fall ; om sköterskan från Hell har rätt ;
så kommer fingrarna att likna klor innan läkarna tar mig på allvar.
Och apropå läkare ; på onsdag kommer psykiatrikern som ska skriva ett brev
och begära att jag får sjukersättning.
Jag lyckades skriva ett riktigt bra tilläggsbrev igår som Martin får när han kommer.
Det innebär att min ekonomi blir knapp ( om det går igenom ) men tryggad.
Har insett att jag inte har nån uthållighet kvar till att kunna jobba längre perioder ;
och det gör mig deppig såklart.
Men jag är glad över mitt fina nya Mastercard.
Efter tio år med Maestro så ansökte jag äntligen om ett " vuxenkort. ..:)
Hoppas det är inkopplat. Behöver kattsand så pluttarna inte bajsar på golvet.
Lägenheten är en enda varm kokkittel men datorn ; den nya ;
fungerar utmärkt ; och det är ju konstigt att jag lyckades installera den
utan bruksanvisning :)
Ha allt utom Windows 8 och förståelse för alla funktioner....:)
Ute är det grönt och fint och tomaterna växer som f-n.
Jag har slutat växa ; tillfälligt ; det känns som om jag svettats ut flera kilo de
senaste dagarna. Sköööönt!
Jag ska nämligen ta mig ur min trygghetszon i morgon och åka till Västervik
och campa ett dygn med min bästa vän.
Kanske kan jag än en gång gå ner i vikt ? I vattnet? :)
Kanske kan jag få tillbaka självkänslan och ringa mannen som jag mött på
Facebook. Han som intresserar mig mycket :)
Mer än något gjort på länge faktiskt......
Nyfiken ?
Bra :) Fortsättning följer en annan dag ....KrAMAR!!!
God morgon Världen ....
Klockan har passerat nio och ute skiner solen...
So far so good...:)
Vaknade av att Ziva klev upp på mitt bröst och i släptåg hade hon sina tre
bäbisar..som förresten börjar bli riktigt stora nu...:)
Jag kände mig ganska tillfreds..
Det är tisdag och loppisen har öppet..Har siktet inställt på en säng...
Min breda kropp mäktar inte med att sova på en 70 centimeter bred tagelmadrass längre....
Sen såg jag då armen...
Den har svullnat vid armbågen och det gör ont när jag trycker..
När jag jämför armarna är vänsterarmen mycket bredare...
Åh!!! jag blir så djävla trött på dessa förbannade kroppsliga nedsättningar!
Ja, jag vet..jag har levt ett hårt liv, jag röker, jag är överviktig och jag äter helt fel...
Tror faktiskt att jag behöver en detox-kur..
det verkar bo en massa skit i min kropp som inte vet hur den ska hitta ut...
Ja, det fanns en tid när jag trodde jag var odödlig.
När jag trodde att jag kunde tillföra kroppen vad som helst och klara av det...
Nu kommer det tillbaka till mig likt ett knytnävslag på käften...
Jag får betala priset för mitt tidigare leverne och det är ganska jobbigt
att vakna varje morgon med en domnad hand ( sen tre veckor tillbaka ) och nu har jag dessutom en svullen arm...
Nej!! Jag går inte till sjukan igen! Orkar fan inte!
Jag är så stressad.
Varje dag far tankarna runt i skallen och får inte fäste.
Min oro har tagit udden av min livsglädje...
Orkar bara hålla ihop tillräckligt för att orka fram till kvällen...
tills jag får gå och lägga mig igen...
Livskvalité? Nja, knappast.
Har ingen kontakt med nåt annat än bredbandet...:)
Den enda rutin jag följer ; är att sitta här och skriva.
Men det är svårt när handen domnar hela tiden och det värker i nacke och arm..
Ja, jag vet..jag gnäller...
( Svårigheter är till för att övervinnas )
Det finns de som har det värre..
Ja , jag vet !
Men de bor ju inte i min kropp och jag orkar inte tänka så varje dag ;
för det känns som min värld krymper för varje vecka, för varje dag, för varje minut...
Alltid är det nån ny krämpa som ska tänkas bort..som ska ignoreras..
...och all min kraft går åt till att leva med ständig oro...
Får jag lägenheten i september?
Får jag sjukpension?
Får jag bo kvar?
Kommer armen bli sämre? Bättre?
När går mitt dagliga illamående över?
Hur ska jag gå ner i vikt?
Hur ska jag orka ta mig ut?
Blir jag nånsin glad igen ?
Ja, såna där frågor du vet..som jag inte kan lösa för jag har fastnat i en bubbla av isolering och inåtvändhet.
Det enda jag har kvar är min 8 livliga ) fantasi och min förmåga att uttrycka mig i skrift...
Om jag levde i en film..ja, då skulle jag vakna en morgon och säga :
"YES! nu ska jag förändra mitt liv! "
och sen skulle kameran svepa över en sexmånaders-periodperiod där jag motionerade, åt rätt, blev gladare , piggare, friskare...
Ungefär som I Rockyfilmen , du vet...
Och filmen skulle sluta lyckligt....
Men nu lever jag i verkligheten ....
....och den beslutsamhet och det djävla anamma som jag alltid har haft ;
ja, den är som bortsuddad nu när jag sitter och skriver detta...
Jag är inte Superwoman ; jag känner mig inte ens som en Woman..
Nej, bara som en stor fettklump fylld av svullna lymfkörtlar och ångest...
Ingen rolig läsning ; jag vet...
Men jag verkar inte kunna regissera mitt liv längre..
verkar inte kunna ta mig ur bubblan av apati...
Är det en prövning? Ja, kanske...
En sak i taget och tålamod? Tro mig! Jag försöker!
Varenda djäkla dag försöker jag !!
Men var ska jag göra av min inre stress?.Var ska jag tömma tanken som är full av oro?
Häromdan så la min gamla stationära dator av. jag fick panik!
Datorn och tv:n och mobilen är ju mitt enda sällskap nuförtiden..
Sorgligt ; jag vet :(
Så jag tog beslutet att köpa en ny. Ta mina sparpengar och köpa en ny.
Den kommer på posten vilken dag som helst.
Sen gjorde jag en systemåterställning ( hur fan kunde jag det ? :))
och då funkade den igen så jag kunde spela Candy Crush Saga...
Att spränga karameller är så kul ! :)
Så de färgglada karamellerna smäller av lika snabbt som jag gjorde förr i tiden..:)
och jag sitter här med ett supersnabbt bredband.
Ett bredband som jag tog över från killen som bodde här innan.
Jag betalade honom 2000:- kronor fram till november.
( Får ju inget eget abonnemang )
Nu ska jag ju flytta ( förhoppningsvis, frågetecken där också..)
så jag behöver modemet till nästa lägenhet, innan han sticker iväg på sitt äventyr och lämnar landet.
Och igår fick jag ett mess:
"Du, vi skiter i det här.
Orkar inte hålla på med en massa skit innan jag åker.
Du har ju i alla fall till augusti. Vill inte riskera att få betalningsanmärkningar på grund av dig."
Jag blev ledsen och arg och förtvivlad.
Varför ska det vara så här?
Jag skrev att han ska komma hit med 700:- som jag betalt för mycket och fick till svar ; "oroa sig inte. Sussa sött "
Ja, jag har pengar på banken så jag svälter inte ihjäl. Men jag blir så trött...
Varför blåser folk mig?
Vad fan har jag gjort för att förtjäna att det mesta är emot mig i Karmahjulet just nu?
Ännu en sak att trycka ner och försöka ignorera.
Jag har gjort så mycket dåliga affärer på sistone. Köper för dyra saker. Köper onödiga saker.
Köper saker för att fylla tomrummet..men det blir inte fyllt..
Jag hoppas min Alex kommer till midsommar och visar mig nya Lap-topen.
Jag hoppas jag blir glad för den.
Och framförallt hoppas jag min hand vaknar till liv igen så jag orkar sitta här och skriva.
Men det kanske är för mycket begärt just nu ? :)
Det kanske tar en tid innan min karma är återställd och jag får må bra.
Jösses vad jag gnäller va ?
Ja, det är en sån dag idag.
Jag har suttit här en timme och skrivit och nacken värker som satan.
Jag känner inte vänsterhandens fingrar , så jag missar en del tangenter..
tack och lov för stavningskontroll..:)
Det är tisdag och jag ska gå till loppisen och leta säng..
Kanske kan jag göra ännu en dålig affär ? ;)
Återkommer och berättar hur det gick ....
Kram och ha det fint idag ! / Kim
