Att knyta an...

God morgon ...

Jag är tillbaka. Har inte lyckats skriva blogg varje dag som var mitt mål.

Nej, livet kom i vägen. Livet som rinner iväg i en rasande takt.

Det är redan 5 juni och jag börjar bli orolig för hur det kommer att bli i höst när mitt kontrakt löper ut.

Jag har haft så mycket planer längs den här resan från mitt LVM fram till nu.
Men det mesta har kommit på skam.

Och jag börjar känna mig sååååå trött. Har tappat orken helt enkelt.

Jag har levt med en massa frågetecken så länge nu. Och framförallt när det gäller boendet.

Det har varit ett djäkla flyttande hela tiden känns det som...

Ska försöka rycka upp mig ur min depression och prata med Gunilla på Hultsfredsbostäder.

Måste få veta vad som gäller för att jag ska få bo kvar när soc inte betalar hyran längre.

Får jag bo kvar? Behöver jag borgenär? Kan jag söka mig en tvåa istället?

När jag flyttade till denna byn ( Köpingen ) var detta den enda lägenheten som var ledig. Och jag tog den. Naturligtvis.

Ville ju så gärna flytta. Och jag intalade mig att en etta räckte.

Det gör det inte. Jag känner mig inträngd mellan alla tekniska apparater.

Vill ha ett sovrum. Med en skön säng .

I går hade jag besök av min älskade soc-Ullis och käre trygge Jan-Erik.

Vi pratade om det här med sängar. Och vikten av att sova gott och tryggt.

Och jag kom på att jag ALDRIG i hela mitt liv har sovit i en NY säng.

Aldrig har jag haft en bra säng som är anpassad efter mina behov.

Och jag tycker att det är på tiden ; nu vid 53 års ålder ; att jag får en säng.

Jag har varit vaken så mycket i mitt liv att jag skulle behöva sova i åratal för 

att hämta i kapp all förlorad sömn.

Just nu ligger jag i en provisorisk 70 cm bred säng med en stenhård madrass.

Det funkar. Har ju sovit i soprum och förråd och det var värre. 

Men jag behöver lugn och ro. Jag behöver nånstans att sätta ner rumpan och känna mig trygg.

Nu är jag bara vilsen och tiden ; ja tiden den springer i väg.

Alla mina mål har löst upp sig i ingenting. Det blev ingen publicerad bok.

Det kommer inte att bli nåt jobb.  ( har ingen uthållighet längre )

Det blir inget körkort ( än så länge )  det blir ingen simning och inga 

promenader och framförallt blir det ingen viktnedgång.

Inte just nu. Kanske senare. 

När jag vaknar till ur min utmattning och när inte en massa oro ligger och 

skaver i underkanten av medvetandet...

Jag känner mig fången i min egen oro och har svårt att ta mig ur de nervösa tankebanorna.

Visst, jag är en positiv människa i grunden men just nu så orkar jag inte vara flåshurtig och slå ihop klackarna.

Nej, det skulle jag inte orka :)

Mitt bekymmer just nu är en läkare som på 14 dagar inte har fått iväg mitt läkarintyg.

Jag har ringt varannan dag till FK, men NEJ, " vi har inget intyg " säger de.

Och läkaren hävdar att han har skickat in det.

Så jag sitter utan pengar. De pengarna som jag skulle haft 27 maj.

Och det gör mig så förbannad!

 Jag sköter mina saker och så sitter nån djävla överhet och skiter i att göra sitt.

Och du ska veta att denna läkare;  Janne på Växjö psyk ( vet inte efternamnet ) gjorde ett gott intryck på mig.

 Denne läkaren har lovat att skriva de papper som behövs ;  så jag får den trygghet som sjukpension innebär.

Jag ska träffa honom på fredag och får nog hålla i mig för att inte bli spydig och otrevlig.

Nej, fy fasen vad jag känner mig otrygg just nu.

Är så glad i mina små knyten som har börjat springa runt i lägenheten. 
Ständigt på upptäcksfärd är de :)

Och de klättrar upp till mig i " sängen " när jag ligger och kollar på tv.

Mindre skönt är det när de klättrar längs mina bara ben..:)

Vet knappt vem som är vem för de är lika som bär :) Och alla tre är lika bra på att klättra..:)


Men jag kan inte knyta an. Kan inte tillåta mig att älska dem. Nej, jag ska ju inte behålla dem.

Och att älska för mycket är inte bra när man vet att man kommer mista det man älskar.------Tycker jag.

Ziva ska få behålla en men vilken det blir växlar från dag till dag. 
Jag vet inte vilken jag vill behålla?

Vi får väl se. Jag vet fasen inte mycket just nu.

Förra veckan hade jag besök av två underbara tjejer och i helgen hade jag mina fina pojkar här.

Jag är så glad över mina barn och mina vänner och mitt hjärta slår ett extra slag när nån vill träffa mig och umgås.

Men ; som sagt ; jag befinner mig kanske i nån existentiell kris just nu ; för jag vet INTE vem jag ÄR eller vad jag VILL.

Usch det är inget kul att vakna och känna sig vilse i sin egen kropp. Sin egen alldeles för voluminösa kropp...

Ja, ja...Idag är det Dagen före Sveriges Nationaldag och jag ska få besök av Martin.

Vi ska åka och hämta en tv-bänk som går ihop med de vita hyllorna jag köpte.

Har spanat in en pall också.

 Det behövs nåt att sitta på i hallen. Den kostar bara 15 kronor så om den finns kvar så köper jag den.

Klockan är strax nio och jag funderar på att färga håret. 

Täcka de grå med hårfärgen som mina pojkar köpte till mig. 

Jag ser för djäkla sliten ut och om du själv känt dig sån ; så vet du hur svårt det är att ta hand om sig själv i det läget.

Det känns som om inget man gör kan bli till en förbättring...

Åh, wojne, wojne..vad synd det är om mig :)

Nej då, kanske är det mensen ( som dök upp efter sju månader ) som gör mig lite låg?

Kanske bör jag byta antidepressiva ? 

Den här sorten gör mig definitivt INTE anti...mot depression...

Om du visste vad jag längtar efter min benzo (mina  lugnande xanor )...

Men så fort jag nämner det så skriker folk rakt ut. " INTE BENZO!!!!"

Ok, men hur ska jag hitta tillbaka till livet ? 

Tillbaka till nån slags kvalitet som gör tillvaron meningsfull?

Jag är skadad av mitt leverne. 

Jag är trött och nu får jag skörda frukterna ( fallfrukterna ) av all skit jag hävt i mig...

Jag har ätit benzo i 25 år och jag funkade bra på dem..De höll de värsta dipparna i schack...

Men kanske tänker jag fel...

Just nu vet jag inte vart jag ska få fäste.. Kan inte knyta an..

Orkar inte tänka på allt jag vill göra och allt jag inte kommer att genomföra...

orkar knappt le utan att det känns ansträngt...

Känner mig grå..men kanske kan jag bli till ett färgfoto igen? framöver? :)

Tycker du det låter som en dyster krönika över en luttrad klimakteriekärrings tankar?

Jepp!!! Du har rätt! 

Det är det faktiskt. Men den som lever får se. 

Och den som lever på hoppet behöver ha starka ben..:)

Jag har ganska kraftig benstomme..så jag klarar mig nog ..)

Kram och kärlek till dig! / Kim ( the frog ) Svensson