Och dessa djävla övergrepp som aldrig tar slut !!!!

God fortsättning <3

Önskar att jag kunde ropa ett glatt " hurra, vad kul med jul " men det har jag inte gjort på åratal så varför detta år ?

Max har kommit på besök och ligger i soffan hos mig.

Är såå glad för det men mitt inre är i uppror vilket jag försöker dölja.

Det är annandag och jag har fått betala hyran via banken eftersom mina synapser inte kan koppla ihop sig nog för att fatta hur jag betalar en räkning.

Försöker få iväg pengar till min syster men inget funkar just nu och alla helger gör det omöjligt att få fram ett brev.

Lördag den 28 december

Orkade inte skriva igår men ska göra ett nytt försök idag.

Vädret visar sig från sin värsta sida med grå himmel och strilande regn.

Ute ser det ut som jag känner mig på insidan.

Max ligger och  sover och har det nog inte särskilt kul här just nu trots att jag försöker peppa upp mig.

Köpte ett par jeans till honom igår i alla fall.

De växer upp fort våra barn....

Själv försöker jag växa som människa och vara den bästa person jag kan bli.

Men just nu känns det som om jag inte har varit ett dugg god och karma har gett mig en riktig käftsmäll.

Jag känner mig gammal och ful och utnyttjad...

Jag var så lycklig när jag skulle få åka till Ekängen och umgås med klienter som jag tycker om.

Julen tycker jag INTE om men jag försökte välja det ställe som var tryggast för mig den dagen.

Ett ställe utan sprit och droger.

Särskilt en kille såg jag fram emot att träffa ; en kille som jag hade så roligt ihop med när jag var där sist ; en kille  som fick mig att skratta.

Jag kände mig vacker, glad och levande när jag satte mig på bussen till Virserum.

Tyvärr mådde min kompis skit så han låste in sig på rummet och där blev jag sittande i soffan ; ensam.

En ny klient kom ut och hälsade. Han var liten och ettrig och aggressiv och öste ur sig skit om Ekängen.

Sen vände han blad...

Började prata om hur sexig jag var och hur mycket han ville ha mig.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Ingen personal syntes till och min ende vän var borta.

Resten hade permis.

Så jag letade upp gänget och personalen ( de få som var kvar på jul ).
 De satt och åt, men jag hade tappat såväl matlusten som talförmågan.

Och jag vet fortfarande inte varför jag inte bet ifrån när han tog alla chanser att tafsa på mig.

Nej, jag bara frös till is.

Kanske gjorde sig alla tidigare övergrepp och våldtäkter påminda...

När jag gick från maten sprang Chili ikapp och nöp mig i rumpan och viskade : " vad kåt jag är på dig "

Jag fick bara fram ett ynkligt " nämen , lägg av nu.."

Försökte få tag på min kompis. Han kom ut i soffan och satte sig men var trött av sin nya medicin.

Och psykot satt på en stol bredvid och slickade i sig mig med blicken...
så jag kunde inte berätta vad som hände...

Och jag mådde allt sämre. Min kropp blev tung och mitt psyke ville bara stänga ner och fly.

Men jag frös till is där i soffan.

Och rätt som det var så kom Chili-helvetet och stoppade ner en hand i min bh bakifrån.

Jag flög upp ur soffan och sa ett lamt ; " lägg av.."

Han såg galen ut. Besatt. " Jag vill slicka din fitta " , väste han.

"Nej det får du inte" sa jag.

" Säg till om du ångrar dig " blinkade han och försvann.

Jag slängde i mig en lugnande men den hjälpte inte. För min kropp var spänd som en fiolsträng och jag ville bara gå och gömma mig.

Efter ett tag kom då min kompis ut och jag berättade för honom vad som hände.

Men detta är en ung kille. Som inte mår bra. Och som inte gillar konflikter.

Han höll mig i alla fall sällskap.

Och Chili sprang fram och tillbaka och bevakade mig.

Ville att vi skulle gå ut och röka.

Jag vägrade.

Satt bara där i soffan med kompisen och fattade inte ett dugg vad som försiggick på tv:n.

Och nu sitter jag här och försöker skriva av mig händelsen men det känns inte bättre.
Jag känner mig dum. Skitig. Värdelös.

Varför sa jag inte ifrån ? Varför ska man bli utsatt för skit bara för att man ser bra ut?

Jag har lust att trä en påse över skallen och gömma mig för världen.

Fick samtal från en annan klient ; som är på permis.

Hade lovat honom att komma till nyår.

När jag berättade vad som hänt så sa han : "ja, du får väl skylla dig själv som springer omkring och är översexuell "

Poff! Där dog den vänskapen.

Så nu är det lördag och jag väntar på att Max ska vakna.

Försöker tänka bort händelsen.

Har anmält honom ( Chili)  till personalen som skulle ringa tillbaka ; men jag har inte hört ett ljud.

Får för mig att de inte tror mig.

Men det kunde ju varit ännu värre ; T ex.....

En kvinna sover över som gäst på ett behandlingshem.

Hon får ett rum i källaren-

Men hon är trött och virrig och glömmer låsa dörren.

På natten vaknar hon av att någon suger och klämmer på hennes bröst.

Hon börjar gallskrika och får ut personen.

Sen somnar hon om. Chokad. Och vaknar nästa dag halvtre.

Vilsen. Ledsen . Knäckt.

Nämner inte detta för någon..men dör inombords en smula.

Frågan är : har det hänt eller ej ?

Ja, det är frågan?

Nu lämnar jag julafton bakom mig och denna blogg med den..

Jag önskar er en trevlig helg och hoppas kunna skriva en glad blogg framöver :)

kram mina vänner / Kimsan

När KÄRLEKAR dör...

Tredje advent. Klockan är halvåtta och jag lyssnar på Roy Orbinsson på vanlig cd.

Är inte alls uppdaterad vad gäller teknik och hopplöst efter men vad fasen ; jag klarar mig.

Jag har en dator och fingrar som fungerar. 

För tillfället är hjärnan på topp också för jag är så glad och fylld av förväntningar inför min systers besök :)

Under femton års tid har alltid nåt kommit emellan men nu ser det ut att gå vägen.

Paula; den lilla systern på bilden ; ja hon fick en pedantisk ådra.

Jag blev slarvern...och samlaren...

Paula har inga kläder och jag har säckvis och hoppas hon ska få med sig en massa hem så jag blir av med dem.

Inte mycket jag behöver nu när jag blivit så stor.

Min mamma har alltid satt yta före innehåll och jag bad henne hålla truten om min vikt när jag kom och hälsade på dem.

Om du följer mig ;  så vet du ju att Arne ,hennes livs kärlek ; är döende.

Jag ville hälsa på och ta avsked.

Och jag ville ju träffa min syster och hennes son också så klart.

Jag kom till Skåne. Stressad, rufsig och överviktig men med gott självförtroende.

Och det hade strulat på vägen ner på tåget så jag var inte på humör att ge avkall en en enda  djävla millimeter på mina planer.

Så" mommy dearest" fick stryka på foten och ta emot oss alla tre. Paula, hennes son och mig.

Vi flög in som virvelvindar och tog över hela hemmet kändes det som.

Och när jag var på toa hade mamma; lilla gråa slitna mamma ( hon såg ut som den döende ) viskat till Paula att jag var tjock.

Of course. Vad hade jag väntat mig ?

Så har det alltid varit. Min mamma har hållit i alla trådarna och  gaddat oss mot varann ; oss syskon.

Jag har en bror ; 42 år gammal och ungkarl. 

Han ville tydligen inte träffa mig enligt vad jag hörde. 

Jag känner inte honom och struntar i vilket. Ja, faktiskt.

Hur han kan avsky mig när han inte känner mig ? ; det kan bara ha en förklaring.

Mamma sa att han brukar följa mig på Facebook och berätta för henne.

Men nu är det slut med det för bror Jonas skull ;  för jag har blockerat honom på FB

och det enda han kan läsa av mig ;  är detta ; vilket jag hoppas att han gör.

En gång var han min älsklingsunge ;

 sen flyttade jag hemifrån vid fjorton och fyra år senare drog resten av familjen till Skåne.

Så det har inte blivit så mycket till släktsammanhållning.

Vi har många kusiner och mostrar ; Paula och jag ; men vi har aldrig fått vara med på vare sig släktträffar eller begravningar.

Nej, vi skulle sopas under mattan. Inte pratas om. 

Jonas var hoppet för familjen...

Ja, lilla mamma; det gick ju inte så bra det heller...

Så vi gled allt längre isär allesammans och jag körde trettio-åriga kriget med min mor.

Paula körde sitt krig med henne också.

Jag hade min kamp med mina droger. Syster med sina.

En uppåt och en neråt men enda gemensam nämnare ; hatet till vår mor.

Men Paula hade det värre än jag för jag hade min farmor som älskade mig.

Som skämde bort mig.

Som jag utnyttjade kopiöst.

Och som tyckte Paula var ett djävla påhäng varje gång hon följde med dit.

När vi satt därhemma hos min mor och min syster beskrev sin rädsla för farmor så ville jag bara gråta.

Jag var inte snäll mot min syster. Min mamma var iskall. Och Paula var livrädd för vår far.

Ingenstans kände hon sig trygg eller älskad.

Jag hade ju farmor och brydde mig inte.

 Det var mitt andningshål förutom när vår far kom hem och låste in oss i vardagsrummet med sin dunk sprit.

Vi fick inte gå ut ur det djävla rökinpyrda rummet och farmor servade honom med kokta ägg och saft till groggen.

Och där satt vi . Två ungar. Vilsna. Som försökte hitta nån mening med livet.

Jag ; den kaxiga ; Paula ; den mindre utan någon syster att luta sig mot.

Usch, de tog fäste i mig för jag mår så illa nu när det slog ner som en blixt över klar himmel.

Min Farmor var också SJUK som fan. Mentalt störd.

Hon trodde när jag föddes att jag var den dottern som hon miste vid födseln.

Och hon försökte stjäla mig från min mamma med presenter.

Det känns som en uppenbarelse ; fast ingen rolig ; nej tvärtom.

 Jag har suttit och gråtit över min systers öde de sista dagarna.

Jag förlät min mor men Paula har aldrig kunnat glömma.

 Hon har alltid velat ha svar för att gå vidare.

Och när vi då var där hos mamma häromveckan så krympte kära mor framför mina ögon.

Hon blev liten och grå och betydelselös.

Och det som fick mig att rysa var att Paula och jag var systrar ; de var vi..och det var hon..i sitt hörn.

Det var vi mot henne utan att vi yttrade ett ont ord.

Paula och hennes son visade varann kärlek och min mamma försvann in i sig själv.

Hon valde bort oss tidigt.

Och nu är hennes öde att vänta på att hennes älskade sakta tynar bort.

Jag pratade med Arne och tackade för alla år. För han var en rekorderlig karl.

Han kunde fått vara min pappa om min mamma tillåtit det.

Men nej; Mamma skulle ha allt. Alltid vara i centrum. Alltid slog hon på de svagare.

Och vi var svagare.

Jag har haft tur som kunnat skriva av mig mina känslor. 

Paula har fått låsa in sig med sina demoner.

 Jag träffade en kille. Vi levde livet. Paula fick barn. Levde Svensson-liv några år,

Då och då har vi ringt. 

Det har kunnat gå år emellan. Men nu är det dags känner jag.

Dags att förena blodbanden. Dags för mig att vara den syster jag inte kunde vara under uppväxt.

Jag är fyra år äldre. Jag har kommit till en del insikter.

Har förlåtit och gått vidare. 

Med sorg i hjärtat så klart. Men jag har mina känslor kvar. 

Och jag har slutat hata.

Men  jag blir fortfarande lurad av män som talar till mitt behov av bekräftelse.

Paula har gett upp männen. Lever för sina barn.

Men nu har jag bestämt mig. 

Inga avstånd ska längre få hindra oss från att vara systrar och träffas.

Livet är för kort för att försaka det som betyder mest.

 I dag fick jag reda på att denne man ; dömd pedofil, psykopat och min före detta pojkvän ; har dött.

Plågsamt också.

Jag vill inte hoppa av glädje men detta stärker min tro på karma.

Jag tyckte herr Lax ; senaste misstaget ; liknade honom ; 

och döm om min förvåning ( inte ) när jag får tag i hans ex och han visar sig 

vara kvinnomisshandlare...

Hmmm..ja, de dör mina kärlekar.

Alexanders pappa har redan varit död i 4 år.

 Han var min stora kärlek men drogerna tog honom precis som den tar så många andra.

Jag har hoppat av och på sprit och droger det senaste året.

Men jag dör inte. Jag lever och undrar vad fan jag håller på med egentligen.

Jag som har alla verktyg för att lyckas ; jag tar till en skruvmejsel när jag borde ha en avbitartång...

Och mina vänner är säkra på att jag INTE kan dö...:)

Är jag ont krut då kanske ?

Eller ska jag leva vidare med nya prövningar ?

 Min Leif har varit död i 4 år också.

 Knarkade sönder sig tills bukspottskörteln skrumpnade och tog hans liv.

Vi bråkade och slogs och älskade och hatade och när vi började om utan droger ; ja, då var det försent.

Så jag har mist så många.

Tänker inte mista fler av de som betyder nåt.

Och imorgon kommer då lilla syster som faktiskt snart fyller 50 år.

Men känner jag oss rätt så kommer vi att bete oss som de tonåringar vi aldrig fick vara.

Klockan har passerat 21 och människor har passerat mitt liv.

Gått ut och in. Stannat en stund. Gjort avtryck. Gjort intryck.

Tiden har gett mig prövningar och käftsmällar och jag är faktiskt glad för det.

För vilken tråkig bok det skulle bli utan dramatik :)

Nej, nu har tanten ont i ryggen och ögonen....

Har städat lite och tar det som det kommer i morgon.

Mitt hjärta är glatt och mitt sinne öppet för allt jag må möta framöver.

Tre män  ; sjuka män ; har slocknat under mitt liv ; och nu blåser jag ut tredje ljuset och ser fram emot att tända det fjärde.

Kanske inte behövs  förresten ; känner mig ganska självlysande efter alla timmar vid datorn :)

kram och Glad tredje Advent !!! / Kimsan

Som ett barn på julafton :)

Herregud ; jag känner mig speedad där jag  sitter på tåget och skriver på en dator !!!

Wow !!

Runt omkring sitter resenärer med sina datorer uppkopplade på olika sidor och för dem är det väl vardagsmat...

Men sist jag åkte tåg hade jag inte ens en laptop :)

Så nu sitter jag här och  utnyttjar bredbandet hejdlöst...

Har Rolling Stones i lurarna, " I can´t get no satifaction "

Själv känner jag mig förbaskat"satisfacted"..:)

Som ett barn på julafton som inte kan välja bland alla färggranna paket. 

Har över en timme på mig innan bytet i Hässleholm.

Har pratat med syrran som beslutade att jag ska sova hos henne istället :)

Dagen började bra som fasen !

Jag har ju alla i min lilla släkt ( utom pappa ) i Skåneland.

Min mor, syster, min bror och mina syskonbarn.

Det är ingen tjock släkt  ; jo, jag är nog tjockast ; men det är mina blodsband.

Vill helst träffa  dem allihop men det är nog omöjligt.

Men  nu känner jag mig enormt lycklig för att de kommer och möte mig på Knutpunkten och att min mamma har bestämt sig för att bjuda in mig.

Hon är så rolig min mor.
Lite nervöst lagd på äldre dar..och kanske glömsk ? :)

För hon tyckte att hon behövde städa innan jag kom.

Hon måste ha blandat i hop mig med syrran Paula; för  när genpoolen delade ut olika karaktärsdrag ; ja, då blev syrran ordningsam och jag är en slarver av stora mått...

Så att städa för mig är helt onödigt...:)

                                                               SYSTER Paula

                                                           Kim i bästa fall


Så städa ; nej det gör jag inte . Bara jag får en stol att sitta på så är jag glad.

Har man levt som hemlös så är manglad för fyra väggar , ett lås på dörren och värme på vintern.

Men det var då ; och nu är nu ; och nu känns helt underbart.
Jag har allt jag kan önska mig.

Pengar i plånboken, biljett hem, strålande sol som blinkar in genom tågrutan då och då.

Lurar med bra musik i öronen.

Och framförallt så ska jag få träffa släkten efter nästan femton år :)

Ja , idag är Livet underbart så varför slösa bort tid på något eller någon som ger dålig energi ?

Så jag säger som jag brukar : Varje sekund du ägnar åt att älta det förflutna ; varje av de sekunderna förlorad du en sekund i Nuet.

På sistone har folk trott att jag har varit påtänd på nåt.

och det kanske jag är ; om man nu räknar legala benzo som droger.

Men jag känner mig som mig själv igen efter att ha legat apatisk på soffan i nästan tre månader.

Jag känner mig sprudlande, glad och rapp i käften.

Och sån har jag varit i alla år innan jag ramlade ner i den djupa dalen de döpt till Depression.

Så jag är HÖG ! 
Men på livet.

Sen får folk tycka vad de vill. Jag gillar mig själv och mitt liv och är stolt över att jag ens vågar sitta på ett tåg.

Hade jag gått på amfetamin hade jag sett ut ungefär så här..efter nån dag :)

Så nu vet ni det vänner ; ta inga illegala droger ; för man blir ful och dum i  hela huvudet.

Jag känner mig klarvaken förutom nyss när  jag fick stressa upp mig och avbryta skrivandet,

Trodde jag skulle av i Hässleholm men det var visst i  Lund...

Som sagt ; nån van resenär är jag inte ...hehe

Och nu är det 18 minuter kvar innan vi glider in i studenternas stad.

jag har verkligen ( i mitt tycke ) packat lätt. En liten ryggsäk med hygienartiklar och ombyte.
En datorväska med sladdar och några  böcker.

Och så handväskan ..of course..vilken kvinna kan leva utan handväska där allt man ska ha ligger och skramlar i botten ?

Så mina vänner ; nu får jag avsluta om jag ska kunna skicka över denna bloggen i offentlighetens ljus.

Ha en fin dag !

Älskar er alla som läser och tycker till :)

kram från Skauneland / Kimsan