Medicin...en välsignelse eller en förbannelse ?

Sitter här och funderar över alla inlägg jag läser på Facebook. 

Har ju gått med i en ADHD-grupp och känner stor samhörighet...
...förutom på en punkt.

De flesta äter medicin. Ritalin  & concerta.

Dessa mediciner har visat sig verksamma på barn med ADHD.

På barn vars hjärnor är oförstörda av missbruk och destruktivt leverne.

Och det är skönt att det finns hjälp att få.

Att det finns mediciner som tränger in i våra synapser och ändrar vår oförmåga att fungera ; till förmågan att göra detsamma.

Nu är ju  jag en av dem som inte tål denna medicin.

Blir aggressiv och känner mig snedtänd.

Får en känsla av att jag har nåt att dölja  och att folk ser mig som påtänd.

Om jag däremot vräker  i mig mängder ; 10 ggr  den rekommenderade dosen concerta t ex..ja , då kan jag komma upp i mitt maniska tillstånd och få fart.

Men det är ju inte så det är tänkt.

Och dessutom landar jag med ett brak när de små cabbarna går ur blodet...:(

Medicinen ska trappas  in och det är  en evig balansgång att hitta rätt dosering.

När jag fick min diagnos 2009  så var det första jag tänkte :

 " Yes , nu får jag concerta och den ska jag ta för att jag har rätt att ta den "

Men jag tog alldeles för många..såklart..

ville känna att det jag fått i utbyte mot mitt narkotikarus var  likvärdigt för mitt mående...

Nej, det är ingen merit.Inget jag är stolt över. Men det är ett faktum jag inte kommer ifrån.

Så jag sålde mina piller och köpte knark för pengarna istället.

Den svarta marknaden på dessa preparat är enorm.

Och den växer hela tiden.

Och det i sig är ju sjukt. Men även det ett faktum.

Så jag tog ett moget beslut och lade av med medicinen.

Jag kom i behandling och via ett LVM tvingades jag sluta med de enda tabletter som har fungerat.

Nämligen mina benzo. Mina älskade xanor.

Avtändningen var ett djävla helvete.

På sex veckor trappades tjugo år pillerätande ut ur min kropp.

Jag befann mig bland en massa skrikande abstinenta kvinnor på en låst avdelning.

Dörrarna öppnades och stängdes hela tiden och vakternas nyckelknippor blev till ostämda fiolsträngar i mina överlastade öron.

Jag tålde inte ljus och gick in i en psykos.

Men så småningom blev jag bättre.

Och när jag handlade i behandling mådde jag toppen för då hade jag nått smekmånadsfasen i drogfriheten.

Jag flyttade till Hultsfred i tron om att skapa ett nytt liv.

Jag skulle träffa nytt folk.

Jag skulle ta promenader.

 Jag skulle simma och bli frisk.

Men så blev det  inte. För snart blev friheten och närheten till bolagetfför mycket för mig.

Jag har druckit till och från i sex månader och blivit alltmer deprimerad.

Ja, tänker du ; det är klart att du blir deppig av spriten...

Men det ligger djupare än så..

Alla flyttar har tagit på krafterna.

 All rotlöshet har fått mig att vara på min vakt och fått mig att leva i flyttkartonger under en längre tid,.för jag har varit beredd på nya uppbrott.

Mitt klimakterium är svårt och handikappande och inget jag styr över.

Min känsla av att vara landsförvisad till en by( som jag valde för att var närmare mina barn )  ja den känslan har bara blivit starkare.

Jag ville hem för ett tag sen. Till den stad jag bott i 21  år.

Till den stad där jag har drogfria vänner också.

Men jag vågar inte. För tänk om jag träffar mina gamla bekanta och inte kan säga nej.

Ska mina barn än en gång få se mig fladdra runt påtänd på stan ? NEJ!!

Då kommer jag snart att vara tillbaka där  jag var när allt rasade och jag hämtades med poliseskort.

Jag är tacksam för detta ingrepp från samhället.

Tro inget annat.

De räddade mitt liv.

Men jag vet inte vem jag är längre.

Vad jag fyller för funktion ?

Så jag har grävt mig längre ner under täcket och låtit min depression blomstra.

Och  nu har jag bara några dagar kvar till min behandling är klar.

Tills jag ska klara mig själv.

Vad gör man när man inte har ersatt en identitet ( missbrukaren ) med något annat ?

Vad gör man när man känner sig trött och apatisk varje dag ?

När man inte ens orkar ta ut soporna eller gå in i badrummet och borsta tänderna ?

Rycker upp sig ?

Mmmm...har pratat med mig själv gång på  djävla gång och för varje 

misslyckat försök att möta mina rädslor ;  att gå emot mina destruktiva mönster ;

så har jag känt av misslyckandet och sjunkit ytterligare lite djupare.

Så i augusti stötte jag på medicinen  igen.

Ritalina. Ja, inte via en doktor utan på svarta marknaden.

Och med en dåres envishet försökte jag intala mig själv att jag skulle må bra efter att ha svalt 360  mg....

Nu skulle det inte bli som förr.

Men det blev ju inte bra nu heller.

Nu var jag inte bara tillbaka i missbruket ; nej nu var jag kriminell också  som köpte piller svart.

Situationen har ju inte blivit bättre.

Jag gräver  min brunn djupare och väggarna upp är  såphala så jag får inget fäste.
Pratade med min läkare och  vädjade om hjälp.

Vädjade om at få tillbaka åtminstone en tablett om dan.

Han ville inte lyssna på det örat.

Nej, nu skulle jag få pension och leva lycklig med min kommande pension.

Leva lycklig i min självvalda exil.

Jag flyttade hit i Maj månads blomning.

Det var en fantastisk vår.

Det märkte jag när jag tittade ut.

Sen kom sommaren.

En underbar sommar med varma sköna dagar.

Jag tog mig i kragen och gick ut.
Badade t om en gång.

Men sen var det tillbaka under täcket.

I augusti flyttade jag igen.
Det tog en månad att flytta in.

Och jag valde vitt vin nu. Trodde jag skulle kunna få lite ork då...

Ja, jösses vad jag bedrar mig själv hela tiden.

Jag såg  hur träden skiftade färg och kände hur luften blev högre och lättare

 att andas och jag tänkte ; " gå ut med dig och lev "

Och jag gick ut. Tänkte gå strandpromenaden. Men hamnade på bolaget.
Igen.

Sprang hem och vinklade mina persienner ; kedjerökte och drack surt rosevin.

"För om jag byter vinsort så mår jag säkert bättre ."

Och sen kom ångesten som ett väl frankerat brev.

Ryckte upp mig än en gång.  Men gjorde bara det mest nödvändiga.

Blev alltmer asocial.

Vågade inte hälsa på folk. Ville inte bjuda hem nån i röran.

Väntade bara på ett under.

Nu hade jag kämpat mig till en lägenhet och ett kontrakt. 

Nu skulle jag och min katt leva bra här.

Så ramlade hon ner från balkongen och dog.

Och  min förtvivlan som var blågrå ; förvandlades till svartaste mörker.

Jag hatade denna djävla lägenhet!

Jag hatade att de som skulle hjälpa mig ; helt plötsligt slutade och att mina rutiner kom av sig.

Och jag tyckte synd om mig själv och sprang till bolaget.

Har ca 45 sekunders promenad dit.

Drack igen. Mörker. Ångest. Självförakt.

Personal från behandlingshemmet som ifrågasatte; kom på besök.

" Varför gör du så här mot dig själv ? "

Jag  kan inte svara. Vet inte.

Varför väljer jag denna väg?

Varför gör jag fel hela tiden....?

Den missbrukare som kan lösningen på frågan ; och kan bota oss från det onda som tar över ; 

  kommer definitivt vinna Nobelpriset i medicin....

I slutet av september ; som är en vacker månad det också ; fick jag då tag på xanor.

Mina älskade xanor som jag åt i sju år .

Nej, jag fick dem inte av läkare. Jag köpte dem dyrt.

Och det kändes som om jag lyfte igen.

Jag gick upp. 

Jag lagade mat.

 Jag kunde se folk i ögonen och ha framförhållning...

Bestämde jag ett möte så  gick jag på det mötet.

Skrev jag upp en tvättid så tvättade jag.

Men efter tre veckor tog de slut.
Och jag också.

När jag nämner benzo för folk så säger de till mig att låta bli
.
Säger att jag kommer att börja snaska piller på löpande band.

Jag fick min första sobril vid tolv års ålder.

Jag blev lugn. Kunde fokusera. Fick inga hysteriska anfall längre.

Och sammanfattningsvis kan jag säga att jag har försökt att leva utan dem.

Men jag vill inte !

Jag har alltid följt mina ordinationer.
2 gånger 0,5 om dan.

Varit nöjd med det.

Varit lycklig på morgonen när jag satt på mitt kaffe ; tagit min tablett och känt lusten att göra något ; har återvänt.

Just idag är jag lycklig.

Jag fyller en funktion. Jag är mamma. Och jag känner att livet är värt nåt.

Jag har en identitet.

Men jag anar att när sonen åker hem ; så kommer mörkret tillbaka.

Så nu har jag ett nytt mål.

Jag ska slåss för att få tillbaka min medicin trots att läkarna är anti-anti mot benzo-förskrivning.

Varför ska man missunna en människa den enda medicin som fungerar ?

Jag tycker det är ett billigt pris för samhället att betala om jag blir till en fungerande människa istället för ett sängliggande vrak.

Förväntar mig inte att DU ska hålla med mig men det är min ståndpunkt.

Men jag viker inte en tum.

Jag vill inte ligga nerbäddad längre.

Jag vill vinka adjö till oktober och möta november med all dess gråskalor och regn och rusk och mörker.

Men vill inte leva i mitt mörker. 

Vill tända mina mentala ljus och finna min kreativitet igen.

Vi får se hur det går.

Jag kämpar på.

Och med de orden avslutar jag bloggen för idag  ; för nu ska jag laga frukost och bara vara mamma..:)

Kram-kram !

Det måste vara ett tecken....

Det var ju märkligt...

Har Blogger förändrats på  nåt vis ?

Än en dag så bryts mitt inlägg av och jag får inte med allt jag vill säga...

Jag är ju inte bra på att avsluta saker ; som sagt ;

men när nån annan beslutar åt mig ; i detta fall Blogger ;

 ja då måste jag kämpa för att säga det jag vill ha sagt

Jag måste få prata till punkt helt enkelt :)

Sitter här och tittar på reprisen av " Körslaget " och njuter av att det är söndag.

Av att det är  mulet.

Av att inte ha några måsten.

I morgon kommer de från behandlingshemmet och vi ska skissa upp nån slags plan över hur jag vill att hjälpen ska se ut.

Tänkte igår på  att jag sitter ju här och får samma hjälp som de gamla i trappuppgången.

Nån som kommer hem och hjälper mig.

Jag har själv jobbat i hemtjänsten och trodde väl aldrig att jag skulle sitta här vid 53 års ålder och behöva hjälp....


Vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt så jag försöker tänka att jag gör det rätta.

Försöker inse att min insikt är en bra sak.

Att hjälpen inte är för evigt utan bara till för att kicka igång mig och bli självgående.....

Det är märklig resa jag gjort.

Från att ha blivit inkastad på tvångsvård till att sitta här i min fjärde lägenhet på 18 månader.

Jo, det har varit stressigt.

Att inte slå sig till ro.

Att bara tänka på nästa flytt.

Att fundera på hur jag ska överleva detta nya livet.

Jag har alltid tyckt att vägen till målet är roligare än att komma i mål.

För om man kommer i mål ; vad har man mer att kämpa för då ?

Jag har haft kämpar perioder under dessa två år i  behandling.

Har mot all förmodan fått eget kontrakt trots mina skulder.

Jag har fått besked om min pension.

Jag kommer att klara mig ekonomiskt.

Kan välja vad jag vill göra av min tid.

För jag vill INTE sitta här och vara sysslolös.

Mina lyckligaste perioder ; är de ; där jag är aktiv.

Jag gick fyra år på skrivarkurser och utbildade mig till lärare i Skapande skrivande

Haar en dröm om att hålla i kurser.

Om att uppmuntra  människor till att skriva och hitta sin egen inre kraft.

Tyvärr har jag ingen egen kraft nu och kan inte vara en förebild.

Jag hade en märklig dröm.

Hörde en röst som sa åt mig att kämpa.

Som sa åt mig att nu vänder vi på denna depressions-stek.

Ja, herre min je....

Hoppas att denna tunga period bara var en parentes som jag kan se tillbaka på....

...och vara tacksam åt..för att den förde mig till något bättre...


Kram ! / Kim

att aldrig avsluta nåt....

Satte mig och läste bloggen från igår....och blev förvånad...

Jag har ju detta symptom som innebär att jag drar igång en massa projekt...men jag avslutar dem inte...


Känns det igen ?

I vilket fall som helst så måste nåt ha blivit fel för är det nåt jag är petig med så är det mitt skrivande.

Jag avslutar i stort sett ALLTID mitt skrivande med ett bra slut.

Ochn att jag avslutar det jag skriver är viktigt för mig.

Jaja, det är som det är med min hjärna men jag vill gärna tala om för dig hur glad jag är efter gårdagens möte med alla dessa kvinnor.

De från " hemmet " och hon från Nässjö och de två från Hultsfreds boeendestöd-sektion.

Jag hade pratat en timme med Ekängens behandlingshems representanter när de övriga kom

Jag var trött.

  Så när de . ; .eller rättare sagt hon.
.den  i mitt tycke arroganta kärringdjävulen började ställa frågor och

 behandlade mig som mindre vetande ; 

ja då fick jag verkligen knyta nävarna  i fickorna för att inte skrika rakt ut.

Jag satt kvar.

Lyssnade

Hon sa att om det finns ett aktivt missbruk så kommer ingen hjälp tillmig.

Nej det fattar jag också.

Jag sa att jag inte släpper in nån om jag dricker.

Jag tog kommandot. 

Svarade på frågor.

Sen kom katten.....

Min söta söta Zorro-----

Och damen : Annika, som hon hette ; sa att hon ÄLSKAR katter.

Då berättade jag om min älskade Ziva och hennes död och damen Annika fick något sorgset i blicken.

Och det var där det vände.

Hon frågade vad jag gillade. 

Hon såg mig som en människa med en identitet ; inte ett " hon " längre.

" Vad gjorde du på Ekängens behandlingshem ? " undrade hon.

" Inget ", sa jag" Jo , jag har ju skrivit en bok-"

" Jag älskar böcker ! "mer eller mindre skrek hon ut ; den i mitt tycke tidigare tråkiga kärringen-

Nu fick hon nåt levande i blicken och gav sig på tjejerna från Ekängen.

" Varför låter ni en sån levande och talangfull människa bli sittande såhär ? "skrek hon.


Och ingen av dem hade nåt försvar för det var inte mina ordinarie.

Soc hade heller inget svar...för hon är inte min ordinarie...

Men hon sa i alla fall ; " När det börjar gunga runt Kim och vardagen inte har rutiner , ja då tar hon till sprit eller piller "

Och jag kände mig så LYCKLIG i detta ögonblick.

För här satt 5 kvinnor som ville mig väl.


Som pratade om journaler och om min ADHD-undersökning och som pratade om att hjälpa mig med det jag inte klarar själv.

Jag var helt yr när de  gick.

Yr och glad och lycklig och förvirrad.

Så jag gick och lade mig framför tv:n.

Somnade nog vid 21

Personlig eller privat ?

När jag utbildade mig till skrivarlärare fick jag en del riktlinjer om hur man ska skriva ; och en handvisning om skillnaden mellan personlig och privat....

I mitt verkliga liv har jag alltför ofta varit alltför öppen och privat.

Kanske lämnar jag ut mig för mycket, kanske borde jag hålla igen men det är inte JAG.

Mitt enda forum i Livet ( när andra vägar tycks vara bortsuddade ) är mitt skrivande.

Om jag skrev i tredje person så skulle det kanske vara lättare att hålla distansen tillmig själv.

Men jag är en första person och inget" hon" eller" han" eller" det " i världen kan ändra på hur jag känner inför mitt liv..eller just nu " icke-liv....

Livet är en balansgång..skrivandet också..

Hur skriver man för att inte verka bitter?

Hur skriver man för att få folk att förstå att det enda man vill ha är förståelse?

Inte medömkan ?

Tänk om jag kunde skriva mitt eget liv ; säga till mig själv att ; detta är en framgångssaga och allt kommer att bli lika yckligt för dig som slutet på en amerikansk film..."

Jag hade en plan med denna bloggen.
Men den tycks leva sitt eget liv. Texten hoppar fram ochn liknar mest av allt automatisk  skrift.

Jag sitter här och väntar på en handledare från kommunen och en tjej från Nässjö kommun.

De vill hjälpa mig med min ADHD och att få till rutiner.

Tro mig ; rutiner har jag bett om väldigt länge.

Lugn och ro och rutiner och att få betyda något för någon men mest för mig själv.

Jag är inte där nu.

Nej jag lever i en parentes. Orkar knappt gå upp.

Vill bara sova.

Leva på  cornflakes och mjölk.

Vill inte svara i telefon. Vet inte vaad jag ska ta till för ursäkter när nån vill hjälpa mig eller få mig på benen.

Jag vill inte.

Vill inte gå upp.

Vill inte borsta tänderna eller kamma mig.

Nej, jag vill bara ligga här i mitt svettiga täcke och röra mig mellan köksfläkten ( för att röka ) och soffan för att glo på tv-program som jag redan har sett.

Det är de enda rutiner jag orkar skapa för mig själv.

Golvet ser ut som ett stampat jordgolv men jag orkar inte dammsuga.

Ett glas kan stå på bordet i tre dagar. jag tänker ; " ta med dig det till köket när du går ut " men jag lyckas inte lyfta handen och flytta på glaset,

Jag orkar inte gå ut med soporna som står i påsar i hallen.

Orkar inte skriva upp en tvättid fast jag borde för jag har inga rena kläder.

en dag mellan gult o grönt

hej !''

jag försökte skriva en blogg om  min nya vän och hennes hundar
men det sket sig när jag gick på toa..''
'borta..borta,,,bortspolat som bajs i toan,,,,:)


St.Bernhardshundar......

 ..... har jag träffat idag

de var underbara,,,!!!!

Hade tänkt skriva en lång blogg men den dj-a datorn krånglar,,,,så det blir en kort historia,,,

Ddet var en härlig dag !!!!

tack fina Ann-Louise <3


vågar knappt skrivA  mer i fall det skiter sig



ok,,kom hem till kisssen efer en dag som skogsmulle...

vad liten han kändes :)


pussungen <3

Får en känsla av deja vu...

Ziva älskade mig från första stund,,,,

Zoro viker inte från min sida,,'sover på min huvudkudde o kelar hela tiden,,,,

är det möjligt?
att jaaag   fått en katt som älskar mig sååå mycket ?

det är otroligt !!!

Lille Pilot har det underbart med sin bror och naturen runt omkring....

Så jag ångrar inte mitt val,,,,

Alla ska få det liv de förtjänar....

Jagsatt bakom galler för två år sen..kämpade mig framåt..framåt..

och kan man tänka ; nu är  jag i Hultsfred och försöker skapa  mig ett nyttliv :)

kram till er !!!!

and love !!!

återkommer en annan dag :)

vart tog skrivarlusten vägen ?

Sitter här och tittar igenom en massa gamla inlägg och inser att det är en månad sedan jag skrev nåt.

Jag menar..varför ?

Har ju ett enda intresse som följt mig genom livet ( som jag inte avvecklat ) och det är skrivandet.

Och fotandet förstås..

Tycker att det går hand i hand om man har en blogg.

Tyvärr glömde jag min laddningssladd hos Max när jag hälsade på där sist och jag saknar den som f-n.

Men jag orkar inte åka t o r igen för att hämta en sladd...

De har sina egna bekymmer och jag tycker inte att jag är en klart lysande stjärna som gör deras liv bättre just nu...så det får vänta...

Och inget speciellt har hänt på deppar-fronten heller..är upp och ner som vanligt...:)

Mer upp faktiskt....

Jo förresten..nåt har hänt..men jag ska ta ställning till om jag vill dela med mig av det...senare...

I dag flyttade Zivas lille pojk till sin bror Kiwi i Kosta. Jag känner mig lite vemodig men har ju räddat en annan katt från att avlivas.

Har honom på prov en vecka för jag vet inte hur mycket förändringar jag klarar av.

Katterna fick et dygn ihop och nu ligger Zorro ( som jag döpt honom till ) bredvid mig och myser.

Det lilla jag lärt känna av honom är ;
 att han verkar vara en katt som vill ha lugn och ro ;
 och det största plusset är att han ryggar inför att gå ut på balkongen...

Exakt en sån här balkong har jag och hur jag ska sätta upp skydd vet jag inte riktigt.

Blev en aning oroad när jag fick reda på att det är lag på att sätta skydd på balkonger när man har katt och bor högt...

Synd att inte det är bostadsfirmans ansvar..

Då hade Ziva levt idag..

Jjaja, jag är inte den som skyller på nån annan....

Gllad att jag inte hade bältros i alla fall.

Löste inte ens ut salvan pga att läkaren behandlade mig som en djäkla " djunkie "
( papperen från Nässjö har hunnit fram )

Nej, bra käring reder sig själv så jag köpte potatismjöl och det är redan bättre..:)



Sådär..det blev ett par rader i bloggen....

Pratade med Max pappa idag, han ska skicka sladden till kameran....

Och på torsdag ska jag kolla på en skrivare.

Kanske, kanske..jag nån gång kan skriva den där boken jag tänkt mig ;
den där boden där jag är ensam på omslaget :)

Ha en fin dag eller kväll eller vad det är när  du läser detta :)

Kram från Hultan ! / Kim

p.s...det gick inte bra på mötet med soc, men det tar vi en annan dag ...