Medicin...en välsignelse eller en förbannelse ?

Sitter här och funderar över alla inlägg jag läser på Facebook. 

Har ju gått med i en ADHD-grupp och känner stor samhörighet...
...förutom på en punkt.

De flesta äter medicin. Ritalin  & concerta.

Dessa mediciner har visat sig verksamma på barn med ADHD.

På barn vars hjärnor är oförstörda av missbruk och destruktivt leverne.

Och det är skönt att det finns hjälp att få.

Att det finns mediciner som tränger in i våra synapser och ändrar vår oförmåga att fungera ; till förmågan att göra detsamma.

Nu är ju  jag en av dem som inte tål denna medicin.

Blir aggressiv och känner mig snedtänd.

Får en känsla av att jag har nåt att dölja  och att folk ser mig som påtänd.

Om jag däremot vräker  i mig mängder ; 10 ggr  den rekommenderade dosen concerta t ex..ja , då kan jag komma upp i mitt maniska tillstånd och få fart.

Men det är ju inte så det är tänkt.

Och dessutom landar jag med ett brak när de små cabbarna går ur blodet...:(

Medicinen ska trappas  in och det är  en evig balansgång att hitta rätt dosering.

När jag fick min diagnos 2009  så var det första jag tänkte :

 " Yes , nu får jag concerta och den ska jag ta för att jag har rätt att ta den "

Men jag tog alldeles för många..såklart..

ville känna att det jag fått i utbyte mot mitt narkotikarus var  likvärdigt för mitt mående...

Nej, det är ingen merit.Inget jag är stolt över. Men det är ett faktum jag inte kommer ifrån.

Så jag sålde mina piller och köpte knark för pengarna istället.

Den svarta marknaden på dessa preparat är enorm.

Och den växer hela tiden.

Och det i sig är ju sjukt. Men även det ett faktum.

Så jag tog ett moget beslut och lade av med medicinen.

Jag kom i behandling och via ett LVM tvingades jag sluta med de enda tabletter som har fungerat.

Nämligen mina benzo. Mina älskade xanor.

Avtändningen var ett djävla helvete.

På sex veckor trappades tjugo år pillerätande ut ur min kropp.

Jag befann mig bland en massa skrikande abstinenta kvinnor på en låst avdelning.

Dörrarna öppnades och stängdes hela tiden och vakternas nyckelknippor blev till ostämda fiolsträngar i mina överlastade öron.

Jag tålde inte ljus och gick in i en psykos.

Men så småningom blev jag bättre.

Och när jag handlade i behandling mådde jag toppen för då hade jag nått smekmånadsfasen i drogfriheten.

Jag flyttade till Hultsfred i tron om att skapa ett nytt liv.

Jag skulle träffa nytt folk.

Jag skulle ta promenader.

 Jag skulle simma och bli frisk.

Men så blev det  inte. För snart blev friheten och närheten till bolagetfför mycket för mig.

Jag har druckit till och från i sex månader och blivit alltmer deprimerad.

Ja, tänker du ; det är klart att du blir deppig av spriten...

Men det ligger djupare än så..

Alla flyttar har tagit på krafterna.

 All rotlöshet har fått mig att vara på min vakt och fått mig att leva i flyttkartonger under en längre tid,.för jag har varit beredd på nya uppbrott.

Mitt klimakterium är svårt och handikappande och inget jag styr över.

Min känsla av att vara landsförvisad till en by( som jag valde för att var närmare mina barn )  ja den känslan har bara blivit starkare.

Jag ville hem för ett tag sen. Till den stad jag bott i 21  år.

Till den stad där jag har drogfria vänner också.

Men jag vågar inte. För tänk om jag träffar mina gamla bekanta och inte kan säga nej.

Ska mina barn än en gång få se mig fladdra runt påtänd på stan ? NEJ!!

Då kommer jag snart att vara tillbaka där  jag var när allt rasade och jag hämtades med poliseskort.

Jag är tacksam för detta ingrepp från samhället.

Tro inget annat.

De räddade mitt liv.

Men jag vet inte vem jag är längre.

Vad jag fyller för funktion ?

Så jag har grävt mig längre ner under täcket och låtit min depression blomstra.

Och  nu har jag bara några dagar kvar till min behandling är klar.

Tills jag ska klara mig själv.

Vad gör man när man inte har ersatt en identitet ( missbrukaren ) med något annat ?

Vad gör man när man känner sig trött och apatisk varje dag ?

När man inte ens orkar ta ut soporna eller gå in i badrummet och borsta tänderna ?

Rycker upp sig ?

Mmmm...har pratat med mig själv gång på  djävla gång och för varje 

misslyckat försök att möta mina rädslor ;  att gå emot mina destruktiva mönster ;

så har jag känt av misslyckandet och sjunkit ytterligare lite djupare.

Så i augusti stötte jag på medicinen  igen.

Ritalina. Ja, inte via en doktor utan på svarta marknaden.

Och med en dåres envishet försökte jag intala mig själv att jag skulle må bra efter att ha svalt 360  mg....

Nu skulle det inte bli som förr.

Men det blev ju inte bra nu heller.

Nu var jag inte bara tillbaka i missbruket ; nej nu var jag kriminell också  som köpte piller svart.

Situationen har ju inte blivit bättre.

Jag gräver  min brunn djupare och väggarna upp är  såphala så jag får inget fäste.
Pratade med min läkare och  vädjade om hjälp.

Vädjade om at få tillbaka åtminstone en tablett om dan.

Han ville inte lyssna på det örat.

Nej, nu skulle jag få pension och leva lycklig med min kommande pension.

Leva lycklig i min självvalda exil.

Jag flyttade hit i Maj månads blomning.

Det var en fantastisk vår.

Det märkte jag när jag tittade ut.

Sen kom sommaren.

En underbar sommar med varma sköna dagar.

Jag tog mig i kragen och gick ut.
Badade t om en gång.

Men sen var det tillbaka under täcket.

I augusti flyttade jag igen.
Det tog en månad att flytta in.

Och jag valde vitt vin nu. Trodde jag skulle kunna få lite ork då...

Ja, jösses vad jag bedrar mig själv hela tiden.

Jag såg  hur träden skiftade färg och kände hur luften blev högre och lättare

 att andas och jag tänkte ; " gå ut med dig och lev "

Och jag gick ut. Tänkte gå strandpromenaden. Men hamnade på bolaget.
Igen.

Sprang hem och vinklade mina persienner ; kedjerökte och drack surt rosevin.

"För om jag byter vinsort så mår jag säkert bättre ."

Och sen kom ångesten som ett väl frankerat brev.

Ryckte upp mig än en gång.  Men gjorde bara det mest nödvändiga.

Blev alltmer asocial.

Vågade inte hälsa på folk. Ville inte bjuda hem nån i röran.

Väntade bara på ett under.

Nu hade jag kämpat mig till en lägenhet och ett kontrakt. 

Nu skulle jag och min katt leva bra här.

Så ramlade hon ner från balkongen och dog.

Och  min förtvivlan som var blågrå ; förvandlades till svartaste mörker.

Jag hatade denna djävla lägenhet!

Jag hatade att de som skulle hjälpa mig ; helt plötsligt slutade och att mina rutiner kom av sig.

Och jag tyckte synd om mig själv och sprang till bolaget.

Har ca 45 sekunders promenad dit.

Drack igen. Mörker. Ångest. Självförakt.

Personal från behandlingshemmet som ifrågasatte; kom på besök.

" Varför gör du så här mot dig själv ? "

Jag  kan inte svara. Vet inte.

Varför väljer jag denna väg?

Varför gör jag fel hela tiden....?

Den missbrukare som kan lösningen på frågan ; och kan bota oss från det onda som tar över ; 

  kommer definitivt vinna Nobelpriset i medicin....

I slutet av september ; som är en vacker månad det också ; fick jag då tag på xanor.

Mina älskade xanor som jag åt i sju år .

Nej, jag fick dem inte av läkare. Jag köpte dem dyrt.

Och det kändes som om jag lyfte igen.

Jag gick upp. 

Jag lagade mat.

 Jag kunde se folk i ögonen och ha framförhållning...

Bestämde jag ett möte så  gick jag på det mötet.

Skrev jag upp en tvättid så tvättade jag.

Men efter tre veckor tog de slut.
Och jag också.

När jag nämner benzo för folk så säger de till mig att låta bli
.
Säger att jag kommer att börja snaska piller på löpande band.

Jag fick min första sobril vid tolv års ålder.

Jag blev lugn. Kunde fokusera. Fick inga hysteriska anfall längre.

Och sammanfattningsvis kan jag säga att jag har försökt att leva utan dem.

Men jag vill inte !

Jag har alltid följt mina ordinationer.
2 gånger 0,5 om dan.

Varit nöjd med det.

Varit lycklig på morgonen när jag satt på mitt kaffe ; tagit min tablett och känt lusten att göra något ; har återvänt.

Just idag är jag lycklig.

Jag fyller en funktion. Jag är mamma. Och jag känner att livet är värt nåt.

Jag har en identitet.

Men jag anar att när sonen åker hem ; så kommer mörkret tillbaka.

Så nu har jag ett nytt mål.

Jag ska slåss för att få tillbaka min medicin trots att läkarna är anti-anti mot benzo-förskrivning.

Varför ska man missunna en människa den enda medicin som fungerar ?

Jag tycker det är ett billigt pris för samhället att betala om jag blir till en fungerande människa istället för ett sängliggande vrak.

Förväntar mig inte att DU ska hålla med mig men det är min ståndpunkt.

Men jag viker inte en tum.

Jag vill inte ligga nerbäddad längre.

Jag vill vinka adjö till oktober och möta november med all dess gråskalor och regn och rusk och mörker.

Men vill inte leva i mitt mörker. 

Vill tända mina mentala ljus och finna min kreativitet igen.

Vi får se hur det går.

Jag kämpar på.

Och med de orden avslutar jag bloggen för idag  ; för nu ska jag laga frukost och bara vara mamma..:)

Kram-kram !