Fågel, fisk eller mitt emellan?

Godmiddag!

Ja, jag pallrade mig upp ur sängen ( läs; soffan ) ännu en dag.
Antar att jag är deprimerad eftersom jag vill sova bort så mycket 
tid som möjligt.
Kanske borde jag byta sort på mina anti-depressiva? Min hjärna har 
ju fått en massa smällar under årens lopp och behöver eventuellt en hästdos, 
som min älskade Nine gjorde mig uppmärksam på. Tack gumman för det ;)

Och hjärnan som mekanism; upphör aldrig att förvåna mig. Hur den minns, hur den försöker förtränga minnen,  hur den försöker sortera in och sortera bort intryck....
Satt och tittade på lejonkungen på YOU-tube i morse och grät som vanligt till "Circle of Love".
Och blev faktiskt tacksam över att jag kan gråta. Att jag har ett hjärta som kan blöda. Och en själ; som trots sina ärr; kan känna smärta och njutning.

För livet kan vara värre. men varje morgon när jag vaknar undrar jag om man kan dö av LIVSLEDA? Vad tror du?
Min kreativitet har bromsats så många gånger de senaste månaderna att jag inte vågar hoppa upp och glädja mig åt något. För om jag blir för Glad; ja , då blir smällen för hård när jag slår i backen...

Och , NEJ, jag målar inte fan på väggen! Jag refererar bara till de senaste månadernas mot-gångar. Jag blev ju med hus...men fick missfall...
Och sen trodde jag att  jag blev med hus igen..och fick ännu ett missfall...:) 
Och jag kände mig dum som berättat för hela Facebook..( och några till :) att nu skulle jag äntligen leva ett liv med hus och katter och ett yrke och  lycka utav bara helvete osv...happily ever after... :)

Vet inte om jag tror på lyckliga slut längre. Men jag tror på min EGEN vilja. Även när jag kravlar på botten som en halvdöende fisk med kol-symptom; så tror jag på att ett par nya gälar ska finnas nånstans :)

För man måste ju använda hjärna till det den är tänkt att brukas till ..Att tänka, att känna, att planera. 
Och de gånger jag flyger runt som en fiskmås på LSD; högt över alla andra; med storslagna planer; ja, då tänker jag väl inte så mycket. men känner desto mer och planerar en massa saker...
Men mina maniska perioder ( som blir allt färre ) är upplyftande :)

Och nu har det blivit tisdag. 23 oktober. Hmmm...jag skulle varit inflyttad för länge sen men mina saker står fortfarande spridda som rö för vinden...
Och jag har tröttnat på att planera allt så igår sa jag till min terapeut att fixa folk som kan bära upp sakerna till lägenheten där jag får bo i 6 månader....

Är redan orolig för hur det ska gå. "Men det kanske fixar sig. " Många säger det . De som har ett hem och ett jobb och trygghet och som inte vet vad det innebär att vara hemlös och bo på gatan och sova i källare...
6 månader är ingen lång tid. Och jag önskar att jag kunde få slå mig till ro ett tag. Skriva på min nya bok med arbetsnamnet "KOMMUNEN".
Jag vet att den kommer att bli bra. För i den kan jag skapa mina egna toppar och dalar.
I den världen är det jag som bestämmer vad som händer och som är förberedd på att vad som helst kan hända...
Om nu boken börjar skriva sig själv, menar jag.

Men tills dess jag lyfter på ändan och börjar leva så sitter jag här. Inte fågel. Inte fisk. Bara så där tråkigt, avvaktande ; mitt emellan på Berget Bortglömd...:) / Kram till dig!

Säng, säng, säng..soffa...

Godmorgon!
Eller är det en god morgon? Jag försöker tänka positivt men nu vill INTE kroppen hänga med på positivitets-tåget längre.
Nej, nu har jag riktigt ont i halsen. Du vet den där känslan när det smakar salt av bakterier. När man inte kan svälja riktigt hur mycket man än försöker.
Och som grädde på moset så har jag en kraftig huvudvärk och tvingas äta värktabletter för att kunna vara uppe...
Så jag ber om ursäkt för mitt övermod i gårdagens Blogg. Man kan nog inte mota bort ett virus :(  Inte när skallen fungerar dåligt och viljan är försvagad.

Så jag får försöka sluta med kluven vilja. En del av mig vill kämpa på nu när det värsta motståndet är undanröjt. Och en annan del av mig vill bara vila och slappna av efter 10-veckors-striden med herr K;  som i konstig. Och då uttrycker jag mig snällt :)
Usch, vad jag tycker illa om att vara sjuk! 
Du vet, när man inte är tillräckligt sjuk för att vara sängliggande och inte tillräckligt frisk för att orka göra nåt vettigt.
Och jag har sovit bort en massa tid. En massa ångest. En massa stress. Om vila ger skönhet så är jag snart vackrast i världen :)

Är lite rädd att min trötthet beror på nåt annat än oro. För hur mycket kan man sova innan man fått nog? Innan sömnskopan är full och rinner över? Ingen aaaaaning...men mycket verkar det som.
Blir en aning  deprimerad när jag tänker på att mitt liv kanske ska se ut såhär. Sova, göra ingenting, sova , göra ingenting....lägga år på år på år av sömn...Låter inte som jag va?

För en kreativ människa är det rena Döden att sitta fast i en tillvaro som blockerar alla energier. Och för varje dag som läggs till en natt så blir apatin värre, värre, värre...
jag försöker använda mig av mina sociala färdigheter ( och de är enorma :)) för att bana väg till nåt nytt. 
Nåt spännande. Nåt meningsfullt. Nåt som ska fylla det tomma hålet i kroppen där drogerna har bott. Där det destruktiva har fått sin reserverade plats.
Jag poppar  upp en liten stund under dagen;  för att sjunka som Titanic strax därefter.
Och ibland går det så långt att jag funderar på om Döden inte är ett bättre alternativ än sysslolöshet. Ja, jag vet, det är illa. Men så går mina tankar....

Jag har verkligen gått i ide. Bokstavligt och bildligt talat. På soffan ligger jag och sliter på lädret varje natt. 
Och sen blir det morgon och sen blir det middag och sen går jag och lägger mig igen. Och sen är klockan 17 och jag går upp och dricker kaffe. Och sen vilar jag framför teven eller nåt intelligensbefriande datorspel fram till midnatt. Och sen är det dags att sova igen...
Låter det som ett uppbyggligt liv? 
Nej, jag tycker inte det! På behandlingshemmet är jag mer eller mindre bortglömd. De ser mig som " den som har lyckats. "
Men varför känner jag mig inte sån då? Jag har pengar så jag kan åka till vilket bolag som helst och köpa rusdrycker. Jag känner folk med knark. Och hur lätt vore det inte att köpa lite?
Men det gör jag inte. Nej, så fan att den skiten ska få mig att falla ännu djupare !
Det är ju visserligen vakenhetsdrogen nummer 1, men man är i en vaken vriden verklighet som inte överenstämmer med andras syn på hur Livet ska levas.
Eller min egen heller för den delen. Så vad ska jag göra för att bryta min sömncykel?

Ska jag sova i hundra år? Och vakna när allt har ordnat sig?  När jag kan flytta in i en drömlägenhet? 
När jag har ett socialt nätverk fix och färdigt? När brevet från Bonniers dimper ner och berättar att jag är tidernas löfte?
Hmmm, ja det vore ju enkelt. Men oroa dig inte. Jag sa att jag sover mycket. Men jag är ingen drömmare :)
Livet går vidare och jag har ännu en bok att skriva. Och första meningen är redan klar:
"Beslutet fattades på en onsdag."  Låter det spännande? :) Det tycker i alla fall jag som är redskapet. Som är den lyckliga, som kan skriva Världar som är mina.

Och som vanligt;  fortsättning följer..../ kram på dig! / Kim

Virus i sikte..inget man deletar bort :)

Godmorgon önskar jag dig där jag sitter vid min dator och snörvlar.
Borde väl inte sitta här för det snurrar i skallen, jag har ledvärk 
och antagligen feber också och det är ta mig f-n inte LÄMPLIGT just nu !

I dag skulle jag åkt och jobbat lite men än en gång fick jag avsäga mig det. Idag skulle jag åkt och handlat men det får jag hoppa över.  Idag skulle jag tvättat och det hoppar jag gladeligen över :)
Och på måndag går mitt utslusskontrakt ut; för att ersättas med eftervård....pust och stånk och stön...
Det var verkligen på håret att jag fick ett kontrakt så jag kan flytta vidare och fortsätta min eftervård...

Fast nåt konkret kontrakt har INTE dykt upp i nån brevlåda. Och innan dess får jag ingen nyckel ( självklart) till nya lyan. 
Ja, jösses , vilket tjat det har varit om detta boende de sista månaderna :) Och en massa energi och tålamod har krävts för att stå kvar när inget, Inget, INGET händer!
Men just idag då; så är jag sjuk; lite lätt; och har faktiskt inte råd att vara det. För hur ska jag orka bära saker imorgon om det blir värre.
Dags att ta till andens seger över materien. Dags att ställa sig framför spegeln och möta sitt glåmiga ansikte med affirmationen : Jag är INTE sjuk. Jag är STARK. jag orkar hur MYCKET som helst.

Men Du ska veta att det här med nykterheten och drogfriheten och avsaknaden av seretoninhöjande destruktivitet; inte alltid är så himla kul.
Folk tror att man är överlycklig när man slutar droga. Att man är botad och; hallelujah; så lycklig. Men de kan inte ha mer fel. 
Det är en daglig kamp att stå kvar i tristessen som följer när man inte har hunnit ersätta drogerna med något annat som stimulerar. Om man nu nånsin kan göra det.

I bland tror jag att jag ska ramla ner och DÖ av leda. Av sorg över att livet har passert halvtid för min del och för att jag inte får ut min kreativitet. 
Och min destruktiva sida skriker: För fan! Gör nåt! Skapa den ångest du är van vid! Då kan du klättra upp än en gång.."
Men jag har slagit dövörat till. Slutat lyssna till rösten som stör... Mestadels i alla fall...

Men jag är sugen på vin. Rödvin. Nästan varje dag. Jag gillar ruset. Jag gillar smaken. Jag gillar det som händer i mitt huvud innan det går åt helsike.
Har skrivit så mycket bra när jag varit onykter och min hjärna tror ; i sin enfald; att så kommer bli fallet än en gång...
Och att jag ska kunna äta en god köttbit och dricka ett vin till..Ett vin som gifter sig med smaken av köttet och kittlar gommen till ändlös njutning...
Ja, herre min je; varför är jag så bra på att sinnlig-göra saker? Varför har jag förmågan att lura mig själv ( och andra ) att tro; att NU är allt BRA!

Jag sover mycket. För när jag sover så tänker jag inte manuellt :) Nej då slår hjärnan på autopiloten och bearbetar på sitt eget vis.
Och innan jag somnar på soffan ( där jag alltid sover) så brukar jag titta på tv 8. 
Älskar den kanalen! Och gillar speciellt Masterchef där de lär sig att laga mat som tilltalar mina sinnen.
Problemet är att de har reklam ganska tätt. Whiskyreklam. Jag älskar whisky mer än vin, men min hjärna har tagit en omväg, och den försäkrar mig om att vin inte är lika farligt. 
Inte lika beroendeframkallande lika snabbt.

Ja, du fattar va? Jag är min egen värste fiende. Det har jag ALLTID varit. men jag kämpar på. Hoppas på att tålamod verkligen ÄR en dygd :)
Tyvärr har jag lite eller inget tålamod när jag blir sjuk. Och det känns helt fel att bli sjuk nu.
Sjukdomar kan man inte styra; tänker du nog nu.
 Jo, det tror jag man kan! Jag tror man kan påverka det mesta med en okuvlig vilja. Om inte mota bort, så i alla fall hålla stången.

Så nu tänkte jag lägga mig på min älskade soffa och ta mig an kanal 8 än en gång. Man är väl inte självplågare för inte :)
Och i morgon SKA jag åka till Nässjö. Flytta resterna av vad om var mitt liv; sju mil bort.
Avancera från en Djunkie på Höglandet-till  the Catwoman på Högliden. Inte illa stångat va? :)  Jag siktar alltid HIGH!
Wish me Luck :) / Kim

Två sidor av samma mynt

Godmorgon denna mulna dag i oktober, 
jag är vaken men inte pigg. Har kommit på att jag är enormt styrd av vädret.
redan innan jag slår upp mina melerade; kan jag känna vilket väder det är.
Och idag hade jag ingen lust att gå upp....

                                                                 nya lägenheten

Men det gjorde jag ändå :) Satte på kaffet och rökte min cigarett. Två livsviktiga rutiner som jag INTE får ändra på oavsett hur mycket kaos det är omkring mig.
Människor i allmänhet behöver rutiner och diagnospersoner i synnerhet. Och jag är ju en av dem som du vet :)
Antagligen är det därför jag sitter och längtar tillbaka ( skumt va? ) till min tid på LVM. 
För det var det verkligen struktur! Rutiner! Och konsekvens.
Och jag måste ha det för att rama in mig själv och min borderline....

Ta min sängkammare / soprum/ förvaring t ex. Där ser det ut som en bomb slagit ner. Går in där varje morgon och blir handlingsförlamad. Vet inte var jag ska börja. Hur jag ska sortera kläderna. Vilka ska jag slänga? Vilka ska jag skänka? Och ska jag spara några?Ska jag bära ner dem i källaren? Eller upp till förrådet?
Och när alla dessa frågor blixtsnabbt flugit genom skallen på mig; ja, då gör jag som jag brukar; stänger dörren och skjuter beslutet på framtiden.

Sen brukar jag gå ut i köket och diska. För diska; det tycker jag om att göra. Sticka ner händerna i det löddrande vattnet nynnande på musik...
En ren diskbänk är nödvändigt för mig! Jag avskyr att gå upp om det ligger en massa skit i slasken! Så på sistone har jag haft minutiöst rent i köket. Och jag njuter av att vara rena , prydliga Kim.
Men som långt som att laga mat har jag inte sträckt mig än. Nej, rutiner tar tid. I synnerhet när man är så tvådelad som jag är. När man har svårt att hinna med det viktigaste som tvätt och blomvattning...

Köpte nya blommor på marknaden och de torkar lika snabbt som jag vattnar dem... Men de ska få nya krukor och fisk jord och näring och jag ska andas på dem så att de blir lyckliga :)
För jag tycker om mina växter..och jag tycker om min lilla katt. Den snällaste och mest opretentiösa katt jag nånsin haft.
Hon äter väldigt lite jämfört med glufs-glufsarna Diesel och Zumba :) och piper till lite ynkligt när hon vill gå ut. Men det händer ju saker i mitt liv som du vet och i slutet av månaden kommer de två kattbröderna tillbaka till mig! Yes! 
Jag köper dem och hoppas på att alla goda katter är tre i en tvåa på tredje våningen :)

                                                                        Diesel Delicious

                                                                   Zumba Zerious

                                                                            
                                                                      Ziva Zivago

Men nu är det snart dags att gå till byn. Jag var nere och pratade med vaktmästaren Lars-Göran ( en underbar man som tyvärr är gift :)) och jag får ta nycklarna till lägenheten så fort kontraktet är påskrivet :) Hallelujah!
Vågar man hoppa jämfota eller rämnar jorden då? :) varje gång jag blivit glad så har jag fått en djäkla motgång som väntat runt hörnet....
Nej, det skiter jag i just nu. För jag ska bilda kattfamilj och bo i min lägenhet med mina gula tapeter och en ilsken kärring under..
Naturligtvis! Jag får ju inte ha för mycket flyt :) och sen ska jag fortsätta i kören och lära känna byfolket.

Och som ett bevis på min seriösa satsning så köpte jag den berömda E-cigaretten igår. Den är riktigt häftig faktiskt! ( känner mig som en barnunge som fått en ny leksak:))
Den lyser när man drar ett bloss, den smakar tobak och det kommer nån slags rök ur den. Så det får väl bli nikotinplåster när flytten är klar.
En sak i taget som de säger. AA-folket. Och må jag aldrig bli medlem där. Är alldeles för mycket individualist för det :) 
Var och en skapar sitt öde. Ingen grupp i världen kan påverka den fria viljan hos mig.
Men nu vill verkligen tillhöra en grupp ändå. Fortsätta sjunga och känna glädje och tillhörighet ;utan andra krav än att ha en stämma att bidra med :) 
Och då  funkar inte med nikotinfyllda lungor.

Ja kroppen är bra att ha när man ska gå, springa och cykla. 
Nu har jag ju punktering på min cykel. Men en annan cykel som fattar nada ; är min menstruationscykel...
Den har ansökt om tillfälligt uppehållstillstånd i min brunn på obestämd tid...Vart tog  lilla klimakteriet vägen?
Det är synd om Människorna, som Strindberg sa :) / Ha en fin måndag! / Kim

Känsla och intelligens..så olika de är...

Godmorgon min vän!

Sitter vid mitt skrivbord med den röda lampskärmen tänd. Ljuset kastar ett behagligt sken över tangenterna när jag nu ska skriva mina känslor ännu en dag.
Lyssnar till gospel som smyger sig in i varje por av min kropp. Som fyller mig med en frid som jag inte trodde var möjlig. 
För min intelligens räcker inte till att tro på ett njutningsfyllt liv helt utan den stimulantia som olika droger är.....

På sistone har jag varit sugen på vin. Rödvin. Gett mig hän åt känslan och kollat på hemsidor med rödvinsflaskor. 
Jämfört länder och smaker och etiketter med en nit som jag sällan uppvisar om jag inte vill ha något innerligt.
Och mitt förstånd pockar mig på axeln och säger: " Är du helt djävla galen? Du är ju alkoholist!"
Och min känsla svarar : " Ja, men om jag köper en (!) flaska dyrt fint vin och dricker i fina glas, då är det väl okej? "

Och min hjärna inser naturligtvis det sjuka i det resonemanget. Men känslan hänger inte alls med. 
Nej, känslan säger att jag kan försöka ännu en gång. Att nu när jag varit drogfri så länge så är jag nog botad från mitt hejdlösa supande och kan dricka normalt :) 
Ja, du fattar vad jag har att slåss emot va?
Och om jag kunde utröna varför mina tankar vandrar mot att dricka och dessutom hindra dem från att få fäste: ja då skulle jag nog få nobelpriset i medicin.

Jag vet ju ALLT jag behöver veta om uppgång och fall. Och fall och fall och fall igen... Och ändå sitter den lille känslostyrda  djävulen därinne och pockar på uppmärksamhet. Han vill inte godta ett Nej.
Så just nu är  min största kamp; den jag utkämpar mot mitt eget JAG. Men jag försöker sysselsätta mig. Försöker tänka på annat.
Springer runt och försöker fylla mina dagar med motstånd mot möjligheten att skaffa rusdrycker. 
Det är en kamp i sig ska Du veta. För det finns inte ett systembolag här. Nej, bara ett utlämningsställe. Och det skulle se ut det , va? 
Att jag gick in och beställde nåt. På tre röda skulle hela byn veta och med nöje informera behandlingshemmet.
Så varför är jag så djäkla dum-envis? ihhhhhhhiiiiiiiiii......

Bra fråga :) Nej, jag får fortsätta och fylla mina dagar så jag får annat att tänka på. Jag får slå en ring runt mig själv för att hindra de destruktiva tankarna att få fäste.
Nu har jag terapi på måndagar. Kören på tisdagar. Jobb på onsdagar. Helen på torsdagar.
Hm, då återstår fredagar lördagar och söndagar :) 
För just nu kan jag inte tänka mig att ha för mycket fritid. Inte tänka mig att vara ifred så mycket jag har en möjlighet att ta mig till nåt systembolag.
I alla tider och alla stadier av mitt missbruk har folk frågat mig: " Kim, du som är så intelligent, varför gör du så här mot dig själv? "
Jag svarar som jag brukar; " Det är världens längsta halvmeter mellan hjärtat och hjärnan."

Och aldrig lär de länkas samman de två. Jag har fått erbjudande om att köpa katterna jag hade i somras ; Diesel och Zumba ; och även där sitter jag i valet och kvalet. 
Har ju sparat lite pengar till en resa och kan köpa båda. Men helst vill jag bara ha Diesel och behålla lilla Ziva för Diesel är så lat att han kan bli innekatt nu när jag hamnar på tredje våningen :)
Usch, det är så svårt med alla val man ställs inför. Ja vill ju inte dela på dem heller för de är ju halvbröder och uppväxta ihop. Vad ska jag göra? Vad ska jag känna?
För hjärnan kan jag styra. Men hjärtat kan Jag  inte lobotomera bort....
Och fortsättning följer..en annan dag.../ kram och ha en fin söndag! / Kim

Och kroppen minns...

Godmorgon!
Höstrusk och tät dimma ligger över gräsmattan utanför min balkong.
Eller, det är inte min balkong. Det är balkongen till en lägenhet som
jag bor under en bestämd tid.

Och nu sitter jag här och känner mig lite skakis för jag har haft svårt att sova. 
På tredje våningen har vi fått en ny hyresgäst. En ung kille. Vid  18-tiden igår hörde jag ungdomarna gå upp för trappan med klirrande bolagskassar. 
Det ljudet går inte att ta miste om. Det ljudet är planterat i min kropp.

Och det lustiga är att jag har suttit och tittat på viner på nätet på sistone. 
Drömt om ( helt sjukt) att kunna äta ostbricka och dricka ett gott dyrt rödvin och sen vara nöjd och gå och lägga mig utan att börja om dagen efter.
Vem försöker jag lura? Jag är alkoholist! Och det har nog inte förändrat sig bara för att jag
har avstått från rusdrycker under en lång tid.
Men det är missbrukaren i mig som viskar : "Jamen Kim, en flaska vin ska du väl ha nu när du slitit så länge."
Han har viskat allt högre på sistone. Nästan skrikit faktiskt. Men jag har stått emot. Har varit stenhård mot mig själv. 
Försöker minnas mina ep-anfall och delerium och lägga dem framför lusten att dricka.
Men kroppen minns inte dem. Nej, den minns bara ruset. Det ljuvliga ruset.

Det är lustigt hur kroppen förtränger det obehagliga....
Men i natt fick jag en riktigt obehaglig känsla. Det började vid 23-tiden när den nyinflyttade
började spela musik och slå i dörrar. Sen blev rösterna allt högre och hotfullare och nån gång efter 03.00 eskalerade det hela.
Jag hörde hur de jagade nån i trappan och sen började skriken och hoten hagla utanför min balkong. 
Och jag blev rädd. För jag avskyr hot och våld; och särskilt i samband med droger: när människor blir oberäkneliga och farliga.
Så jag kröp upp ur soffan och kikade bakom persiennen och fick se en kille stå och skrika och vifta med armarna...
Det var riktigt obehagligt och lusten att dricka försvann illa kvickt. Jag funderade på att ringa polisen men hur långt borta är de? Jag menar; här i lilla byn finns inga poliser..:(

Och nu förstår jag hur obehaglig jag har varit för grannar under årens lopp. Hur mycket konstigt folk som sprungit upp och ner för mina trappor. Hur många fyllebråk jag varit inblandad i.  
Hur mycket skrikandet jag stått för när mina vener har varit fullproppade av dåligt knark...Inget att undra på att det bildas medborgargarden...
Och de har jagat mig. Hatat mig. Försökt få bort mig ur bostadsområdet.
Jag tycker inte om lynchmobbar. Tycker inte om när folk tar Lagen i egna händer. 
Men jag förstår människors frustration bättre efter denna sömnoroliga natt.
Och jag känner mig oerhört medelålders och skötsam nuförtiden :)

Och det är väl så. Att jag visat mig från min bästa soligaste , charmigaste, mest lysande sida; länge nu. För människorna i kvarteret hade sagt till vaktmästaren hur trevligt det är att ha mig i området. Jösses!
Det kan man kalla metamorfos. Att gå från fullblods-junkie till en välvårdad verbal, väldoftande kvinna som är omtyckt :) mmmmm..Det är fantastiskt!
Och vet Du en sak till som är fantastisk?

Jag har flyttat ut mina saker ur herr Freds hus. Gav honom nyckeln och avslutade en relation som aldrig hann börja. Relationen värd-hyresgäst.
Så igår fick jag då ett samtal. Ett samtal jag väntat länge på. Lägenheten jag tittat på blir min! Jag får kontraktet på måndag eller tisdag. I mitt namn!
Och bara på sex månader till att börja med men lägenheten blir MIN! Min! Min!
Så jag börjar tro att det är som de säger : Good things comes to those who wait.

ACM Gospel Choir – Oh Happy Day / ha en fin lördag min vän! / Kim

Musiken är tillbaka....

Godmorgon finaste Vän!
Sitter här vid min gamla dator som börjat knorra betänkligt.
Har inte märkt så mycket av det förut eftersom jag alltid spelar hög
musik när jag skriver...

Det är en ljuvlig onsdag här i Virserum och jag vaknade rofylld efter gårdagens
samvaro med Virserums kör. 
Nina och jag tog oss dit och det var hur mycket folk som helst eftersom Hultsfred kör var där också.
Som vanligt fick jag omedelbart kontakt med folk :) Jag har en grundmurad känsla av att inte duga som jag är. 
Men det märks aldrig utåt. Nej, jag har lärt mig att dölja min osäkerhet bakom en självsäker mask. Bakom en kvinna som är spirituell, sensuell och social.

Och likt ett barn som sett eller känt nåt första gången blir jag lika förvånad varje gång
jag märker att jag är omtyckt.
" Alla tycker om dig Kim", sa Nina när vi gick hem från kören igår. 
Jag hoppade fram som en barnunge på Virserums ensliga kvällsgator. 
Insvept i ljuset från gatlyktorna nästan skrek jag: " Men varför? Varför gillar de mig? Jag är ju så van att vara hatad. "
Och då gick det ( än en gång ) upp för mig att jag ALLTID sökt en samhörighet nånstans.
Men att jag har sökt den på fel ställe. Bland pillertrillare och alkoholister och narkomaner.
Bland människor som aldrig uppskattar skönhet, ärlighet eller heder.

När Amy Winehouse dog förra året så satt jag inspärrad bland andra kvinnor som sökt sin gemenskap i samhällets utkanter.
Jag spelade" Back To Black" hela tiden. Såg det som ett tecken att hon dog på min födelsedag i den enda stad i Europa som jag besökt. Och jag blev heligt förbannad när folk sa: " Ja, men det var ju väntat att hon skulle dö. Hon var ju en pundare".
Vad fan! Hon var en människa! En trasig människa! 
Och det är jag också. Bitvis. Men jag har försökt pussla ihop mig själv efter den värsta djupdykningen ner i Helvetet;   det självförvållade Helvetet.

Mitt liv gick i moll. Jag var inte värd någonting. Och på sistone har herr Fred fått mig att känna samma sak. Att jag är " en sån där", som han uttrycker det. Och jag har svalt och jag har svalt. Och nu vill jag bara spy.
Men igår spydde jag ut mitt mentala illamående. Tog in tonerna . Plockade ner musiken från himlen. Och sjöng för allt lungorna höll.

Och det var underbart. UNDERBART!!! Att öppna sitt hjärta och släppa in musiken är ett tecken på att man börjar bli frisk. Så varför sitter jag  här ibland och längtar tillbaka till Landet Förnedring?
Har inte något bra svar på det. Kanske är det invanda det enklaste. Att följa minsta motståndets Lag är något jag kan.
Men att stå kvar när det stormar och komma ur stormen utan att ens vara rufsig i håret; ja det var svårare. 
Men jag sitter här nu.Lycklig. Trygg. Hoppfull. Omsluten av musik som jag älskar.

Jag vill tillägna denna BLOGG  alla de kvinnor som gett oss musiken och lämnat oss för tidigt. 
Tack Edith, Janis och Amy med flera .... 
Ni kvinnor som gav så mycket och brände ert ljus i båda ändar.
 Änglarna i himlen måste ha en underbar kör. Och Musiken lever kvar hos oss härnere. / Kim

Bette Midler – Stay With Me

Kvar i kvadraten....

Godmorgon min vän!
Tisdag och mulet men inte ens det kan ta ner mitt goda humör :)
Nej, det känns som om en lång natts färd äntligen närmar sig en dag.

Jag brukar inte njuta av att hämnas på folk, för det skapar dålig karma hos mig ; men
just i nuläget så känns det som om jag vill ge igen för ALLA nedlåtande kommentarer
 och all arrogans som jag tagit emot av herr Fred.
I går fick jag äntligen, ÄNTLIGEN, folk på min sida!
 Jag har; med en dåres envishet; kämpat för att få nånstans att bo nu när min
utslussperiod är över ( 22 okt ) och ersätts av eftervård och större frihet.

Och jag har kämpat ensam.  Försökt låta bli att sugas ner i det svart hål som min verklighet har varit. Ingen har kunnat ställa sig bakom mig och min socialasistent 
har varit förtvivlad över läget men inte kunnat agera.
För som Du vet kan inte socialen stå för nåt boende i detta år 2012. Antar att de har blivit blåsta för många gånger.
Jag har den bästa backning jag kan tänka mig från dem och när de godkände boendekostnad
i 6 månader så godkände de att jag får bo var jag vill och de betalar min hyra i eftervården.
Min kommun TROR på mig och uppmuntrar mina framsteg! 
Visst är det fantastiskt! Att vara bästa vän med sin assistent?

Och vad händer härnäst då? Hyresvärden from Hell är snart ute ur bilden eftersom jag tittade på en lägenhet två trappor bort igår 
. Vi har en vaktmästare som visade dem och som visade mer än så. Han visar intresse för mig och flirtar hejvilt :) Gulligt :) Och jag flirtar tillbaka fast han är gift. 
Men igår blev det nästan lite besvärande när jag tittade på en lägenhet på tredje våningen och han sa: 
" Ja, här kan du gå naken utan insyn."
" Det brukar jag göra", svarade jag", " även på första våningen."
"OOOOjjj då!" sa han. " Då kanske jag ska ställa min traktor utanför ditt fönster då ? "
Visst är det mysigt att man kan ha en sån liten flirt :) blink, blink...

Så om allt går vägen nu ( håll alla tummar du har :)) så ringer han till Hultsfredsbostäder och rekommenderar mig. Ekängen ringer och ställer sig bakom att jag ska få ett EGET kontrakt ( trots skulder) och soc. sitter beredda med hyrespengarna.
Fattar du att det pirrar i ryggraden på mig just nu? Allt de onda svarta har vänts till vänlighet och hjälpsamhet och jag känner mig inte så förtvivlat liten och ensam längre.
I morgon ska vi åka och tömma Huset  i byn på de få saker jag flyttat in där. Sen ska jag låsa dörren till det kapitlet i mitt Liv. Och slänga bort nyckeln.

Så låt oss hoppas att Dagen Idag, den 9 oktober; blir en dag att minnas. Att det blir dagen då jag tog på mig mina kängor för att vandra vidare :)
Nancy Sinatra – These Boots Are Made For Walkin'

Ha en underbar dag!!! / Kim