Fågel, fisk eller mitt emellan?

Godmiddag!

Ja, jag pallrade mig upp ur sängen ( läs; soffan ) ännu en dag.
Antar att jag är deprimerad eftersom jag vill sova bort så mycket 
tid som möjligt.
Kanske borde jag byta sort på mina anti-depressiva? Min hjärna har 
ju fått en massa smällar under årens lopp och behöver eventuellt en hästdos, 
som min älskade Nine gjorde mig uppmärksam på. Tack gumman för det ;)

Och hjärnan som mekanism; upphör aldrig att förvåna mig. Hur den minns, hur den försöker förtränga minnen,  hur den försöker sortera in och sortera bort intryck....
Satt och tittade på lejonkungen på YOU-tube i morse och grät som vanligt till "Circle of Love".
Och blev faktiskt tacksam över att jag kan gråta. Att jag har ett hjärta som kan blöda. Och en själ; som trots sina ärr; kan känna smärta och njutning.

För livet kan vara värre. men varje morgon när jag vaknar undrar jag om man kan dö av LIVSLEDA? Vad tror du?
Min kreativitet har bromsats så många gånger de senaste månaderna att jag inte vågar hoppa upp och glädja mig åt något. För om jag blir för Glad; ja , då blir smällen för hård när jag slår i backen...

Och , NEJ, jag målar inte fan på väggen! Jag refererar bara till de senaste månadernas mot-gångar. Jag blev ju med hus...men fick missfall...
Och sen trodde jag att  jag blev med hus igen..och fick ännu ett missfall...:) 
Och jag kände mig dum som berättat för hela Facebook..( och några till :) att nu skulle jag äntligen leva ett liv med hus och katter och ett yrke och  lycka utav bara helvete osv...happily ever after... :)

Vet inte om jag tror på lyckliga slut längre. Men jag tror på min EGEN vilja. Även när jag kravlar på botten som en halvdöende fisk med kol-symptom; så tror jag på att ett par nya gälar ska finnas nånstans :)

För man måste ju använda hjärna till det den är tänkt att brukas till ..Att tänka, att känna, att planera. 
Och de gånger jag flyger runt som en fiskmås på LSD; högt över alla andra; med storslagna planer; ja, då tänker jag väl inte så mycket. men känner desto mer och planerar en massa saker...
Men mina maniska perioder ( som blir allt färre ) är upplyftande :)

Och nu har det blivit tisdag. 23 oktober. Hmmm...jag skulle varit inflyttad för länge sen men mina saker står fortfarande spridda som rö för vinden...
Och jag har tröttnat på att planera allt så igår sa jag till min terapeut att fixa folk som kan bära upp sakerna till lägenheten där jag får bo i 6 månader....

Är redan orolig för hur det ska gå. "Men det kanske fixar sig. " Många säger det . De som har ett hem och ett jobb och trygghet och som inte vet vad det innebär att vara hemlös och bo på gatan och sova i källare...
6 månader är ingen lång tid. Och jag önskar att jag kunde få slå mig till ro ett tag. Skriva på min nya bok med arbetsnamnet "KOMMUNEN".
Jag vet att den kommer att bli bra. För i den kan jag skapa mina egna toppar och dalar.
I den världen är det jag som bestämmer vad som händer och som är förberedd på att vad som helst kan hända...
Om nu boken börjar skriva sig själv, menar jag.

Men tills dess jag lyfter på ändan och börjar leva så sitter jag här. Inte fågel. Inte fisk. Bara så där tråkigt, avvaktande ; mitt emellan på Berget Bortglömd...:) / Kram till dig!