Musiken är tillbaka....

Godmorgon finaste Vän!
Sitter här vid min gamla dator som börjat knorra betänkligt.
Har inte märkt så mycket av det förut eftersom jag alltid spelar hög
musik när jag skriver...

Det är en ljuvlig onsdag här i Virserum och jag vaknade rofylld efter gårdagens
samvaro med Virserums kör. 
Nina och jag tog oss dit och det var hur mycket folk som helst eftersom Hultsfred kör var där också.
Som vanligt fick jag omedelbart kontakt med folk :) Jag har en grundmurad känsla av att inte duga som jag är. 
Men det märks aldrig utåt. Nej, jag har lärt mig att dölja min osäkerhet bakom en självsäker mask. Bakom en kvinna som är spirituell, sensuell och social.

Och likt ett barn som sett eller känt nåt första gången blir jag lika förvånad varje gång
jag märker att jag är omtyckt.
" Alla tycker om dig Kim", sa Nina när vi gick hem från kören igår. 
Jag hoppade fram som en barnunge på Virserums ensliga kvällsgator. 
Insvept i ljuset från gatlyktorna nästan skrek jag: " Men varför? Varför gillar de mig? Jag är ju så van att vara hatad. "
Och då gick det ( än en gång ) upp för mig att jag ALLTID sökt en samhörighet nånstans.
Men att jag har sökt den på fel ställe. Bland pillertrillare och alkoholister och narkomaner.
Bland människor som aldrig uppskattar skönhet, ärlighet eller heder.

När Amy Winehouse dog förra året så satt jag inspärrad bland andra kvinnor som sökt sin gemenskap i samhällets utkanter.
Jag spelade" Back To Black" hela tiden. Såg det som ett tecken att hon dog på min födelsedag i den enda stad i Europa som jag besökt. Och jag blev heligt förbannad när folk sa: " Ja, men det var ju väntat att hon skulle dö. Hon var ju en pundare".
Vad fan! Hon var en människa! En trasig människa! 
Och det är jag också. Bitvis. Men jag har försökt pussla ihop mig själv efter den värsta djupdykningen ner i Helvetet;   det självförvållade Helvetet.

Mitt liv gick i moll. Jag var inte värd någonting. Och på sistone har herr Fred fått mig att känna samma sak. Att jag är " en sån där", som han uttrycker det. Och jag har svalt och jag har svalt. Och nu vill jag bara spy.
Men igår spydde jag ut mitt mentala illamående. Tog in tonerna . Plockade ner musiken från himlen. Och sjöng för allt lungorna höll.

Och det var underbart. UNDERBART!!! Att öppna sitt hjärta och släppa in musiken är ett tecken på att man börjar bli frisk. Så varför sitter jag  här ibland och längtar tillbaka till Landet Förnedring?
Har inte något bra svar på det. Kanske är det invanda det enklaste. Att följa minsta motståndets Lag är något jag kan.
Men att stå kvar när det stormar och komma ur stormen utan att ens vara rufsig i håret; ja det var svårare. 
Men jag sitter här nu.Lycklig. Trygg. Hoppfull. Omsluten av musik som jag älskar.

Jag vill tillägna denna BLOGG  alla de kvinnor som gett oss musiken och lämnat oss för tidigt. 
Tack Edith, Janis och Amy med flera .... 
Ni kvinnor som gav så mycket och brände ert ljus i båda ändar.
 Änglarna i himlen måste ha en underbar kör. Och Musiken lever kvar hos oss härnere. / Kim

Bette Midler – Stay With Me