Säng, säng, säng..soffa...

Godmorgon!
Eller är det en god morgon? Jag försöker tänka positivt men nu vill INTE kroppen hänga med på positivitets-tåget längre.
Nej, nu har jag riktigt ont i halsen. Du vet den där känslan när det smakar salt av bakterier. När man inte kan svälja riktigt hur mycket man än försöker.
Och som grädde på moset så har jag en kraftig huvudvärk och tvingas äta värktabletter för att kunna vara uppe...
Så jag ber om ursäkt för mitt övermod i gårdagens Blogg. Man kan nog inte mota bort ett virus :(  Inte när skallen fungerar dåligt och viljan är försvagad.

Så jag får försöka sluta med kluven vilja. En del av mig vill kämpa på nu när det värsta motståndet är undanröjt. Och en annan del av mig vill bara vila och slappna av efter 10-veckors-striden med herr K;  som i konstig. Och då uttrycker jag mig snällt :)
Usch, vad jag tycker illa om att vara sjuk! 
Du vet, när man inte är tillräckligt sjuk för att vara sängliggande och inte tillräckligt frisk för att orka göra nåt vettigt.
Och jag har sovit bort en massa tid. En massa ångest. En massa stress. Om vila ger skönhet så är jag snart vackrast i världen :)

Är lite rädd att min trötthet beror på nåt annat än oro. För hur mycket kan man sova innan man fått nog? Innan sömnskopan är full och rinner över? Ingen aaaaaning...men mycket verkar det som.
Blir en aning  deprimerad när jag tänker på att mitt liv kanske ska se ut såhär. Sova, göra ingenting, sova , göra ingenting....lägga år på år på år av sömn...Låter inte som jag va?

För en kreativ människa är det rena Döden att sitta fast i en tillvaro som blockerar alla energier. Och för varje dag som läggs till en natt så blir apatin värre, värre, värre...
jag försöker använda mig av mina sociala färdigheter ( och de är enorma :)) för att bana väg till nåt nytt. 
Nåt spännande. Nåt meningsfullt. Nåt som ska fylla det tomma hålet i kroppen där drogerna har bott. Där det destruktiva har fått sin reserverade plats.
Jag poppar  upp en liten stund under dagen;  för att sjunka som Titanic strax därefter.
Och ibland går det så långt att jag funderar på om Döden inte är ett bättre alternativ än sysslolöshet. Ja, jag vet, det är illa. Men så går mina tankar....

Jag har verkligen gått i ide. Bokstavligt och bildligt talat. På soffan ligger jag och sliter på lädret varje natt. 
Och sen blir det morgon och sen blir det middag och sen går jag och lägger mig igen. Och sen är klockan 17 och jag går upp och dricker kaffe. Och sen vilar jag framför teven eller nåt intelligensbefriande datorspel fram till midnatt. Och sen är det dags att sova igen...
Låter det som ett uppbyggligt liv? 
Nej, jag tycker inte det! På behandlingshemmet är jag mer eller mindre bortglömd. De ser mig som " den som har lyckats. "
Men varför känner jag mig inte sån då? Jag har pengar så jag kan åka till vilket bolag som helst och köpa rusdrycker. Jag känner folk med knark. Och hur lätt vore det inte att köpa lite?
Men det gör jag inte. Nej, så fan att den skiten ska få mig att falla ännu djupare !
Det är ju visserligen vakenhetsdrogen nummer 1, men man är i en vaken vriden verklighet som inte överenstämmer med andras syn på hur Livet ska levas.
Eller min egen heller för den delen. Så vad ska jag göra för att bryta min sömncykel?

Ska jag sova i hundra år? Och vakna när allt har ordnat sig?  När jag kan flytta in i en drömlägenhet? 
När jag har ett socialt nätverk fix och färdigt? När brevet från Bonniers dimper ner och berättar att jag är tidernas löfte?
Hmmm, ja det vore ju enkelt. Men oroa dig inte. Jag sa att jag sover mycket. Men jag är ingen drömmare :)
Livet går vidare och jag har ännu en bok att skriva. Och första meningen är redan klar:
"Beslutet fattades på en onsdag."  Låter det spännande? :) Det tycker i alla fall jag som är redskapet. Som är den lyckliga, som kan skriva Världar som är mina.

Och som vanligt;  fortsättning följer..../ kram på dig! / Kim