Och kroppen minns...

Godmorgon!
Höstrusk och tät dimma ligger över gräsmattan utanför min balkong.
Eller, det är inte min balkong. Det är balkongen till en lägenhet som
jag bor under en bestämd tid.

Och nu sitter jag här och känner mig lite skakis för jag har haft svårt att sova. 
På tredje våningen har vi fått en ny hyresgäst. En ung kille. Vid  18-tiden igår hörde jag ungdomarna gå upp för trappan med klirrande bolagskassar. 
Det ljudet går inte att ta miste om. Det ljudet är planterat i min kropp.

Och det lustiga är att jag har suttit och tittat på viner på nätet på sistone. 
Drömt om ( helt sjukt) att kunna äta ostbricka och dricka ett gott dyrt rödvin och sen vara nöjd och gå och lägga mig utan att börja om dagen efter.
Vem försöker jag lura? Jag är alkoholist! Och det har nog inte förändrat sig bara för att jag
har avstått från rusdrycker under en lång tid.
Men det är missbrukaren i mig som viskar : "Jamen Kim, en flaska vin ska du väl ha nu när du slitit så länge."
Han har viskat allt högre på sistone. Nästan skrikit faktiskt. Men jag har stått emot. Har varit stenhård mot mig själv. 
Försöker minnas mina ep-anfall och delerium och lägga dem framför lusten att dricka.
Men kroppen minns inte dem. Nej, den minns bara ruset. Det ljuvliga ruset.

Det är lustigt hur kroppen förtränger det obehagliga....
Men i natt fick jag en riktigt obehaglig känsla. Det började vid 23-tiden när den nyinflyttade
började spela musik och slå i dörrar. Sen blev rösterna allt högre och hotfullare och nån gång efter 03.00 eskalerade det hela.
Jag hörde hur de jagade nån i trappan och sen började skriken och hoten hagla utanför min balkong. 
Och jag blev rädd. För jag avskyr hot och våld; och särskilt i samband med droger: när människor blir oberäkneliga och farliga.
Så jag kröp upp ur soffan och kikade bakom persiennen och fick se en kille stå och skrika och vifta med armarna...
Det var riktigt obehagligt och lusten att dricka försvann illa kvickt. Jag funderade på att ringa polisen men hur långt borta är de? Jag menar; här i lilla byn finns inga poliser..:(

Och nu förstår jag hur obehaglig jag har varit för grannar under årens lopp. Hur mycket konstigt folk som sprungit upp och ner för mina trappor. Hur många fyllebråk jag varit inblandad i.  
Hur mycket skrikandet jag stått för när mina vener har varit fullproppade av dåligt knark...Inget att undra på att det bildas medborgargarden...
Och de har jagat mig. Hatat mig. Försökt få bort mig ur bostadsområdet.
Jag tycker inte om lynchmobbar. Tycker inte om när folk tar Lagen i egna händer. 
Men jag förstår människors frustration bättre efter denna sömnoroliga natt.
Och jag känner mig oerhört medelålders och skötsam nuförtiden :)

Och det är väl så. Att jag visat mig från min bästa soligaste , charmigaste, mest lysande sida; länge nu. För människorna i kvarteret hade sagt till vaktmästaren hur trevligt det är att ha mig i området. Jösses!
Det kan man kalla metamorfos. Att gå från fullblods-junkie till en välvårdad verbal, väldoftande kvinna som är omtyckt :) mmmmm..Det är fantastiskt!
Och vet Du en sak till som är fantastisk?

Jag har flyttat ut mina saker ur herr Freds hus. Gav honom nyckeln och avslutade en relation som aldrig hann börja. Relationen värd-hyresgäst.
Så igår fick jag då ett samtal. Ett samtal jag väntat länge på. Lägenheten jag tittat på blir min! Jag får kontraktet på måndag eller tisdag. I mitt namn!
Och bara på sex månader till att börja med men lägenheten blir MIN! Min! Min!
Så jag börjar tro att det är som de säger : Good things comes to those who wait.

ACM Gospel Choir – Oh Happy Day / ha en fin lördag min vän! / Kim