Det måste vara ett tecken....

Det var ju märkligt...

Har Blogger förändrats på  nåt vis ?

Än en dag så bryts mitt inlägg av och jag får inte med allt jag vill säga...

Jag är ju inte bra på att avsluta saker ; som sagt ;

men när nån annan beslutar åt mig ; i detta fall Blogger ;

 ja då måste jag kämpa för att säga det jag vill ha sagt

Jag måste få prata till punkt helt enkelt :)

Sitter här och tittar på reprisen av " Körslaget " och njuter av att det är söndag.

Av att det är  mulet.

Av att inte ha några måsten.

I morgon kommer de från behandlingshemmet och vi ska skissa upp nån slags plan över hur jag vill att hjälpen ska se ut.

Tänkte igår på  att jag sitter ju här och får samma hjälp som de gamla i trappuppgången.

Nån som kommer hem och hjälper mig.

Jag har själv jobbat i hemtjänsten och trodde väl aldrig att jag skulle sitta här vid 53 års ålder och behöva hjälp....


Vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt så jag försöker tänka att jag gör det rätta.

Försöker inse att min insikt är en bra sak.

Att hjälpen inte är för evigt utan bara till för att kicka igång mig och bli självgående.....

Det är märklig resa jag gjort.

Från att ha blivit inkastad på tvångsvård till att sitta här i min fjärde lägenhet på 18 månader.

Jo, det har varit stressigt.

Att inte slå sig till ro.

Att bara tänka på nästa flytt.

Att fundera på hur jag ska överleva detta nya livet.

Jag har alltid tyckt att vägen till målet är roligare än att komma i mål.

För om man kommer i mål ; vad har man mer att kämpa för då ?

Jag har haft kämpar perioder under dessa två år i  behandling.

Har mot all förmodan fått eget kontrakt trots mina skulder.

Jag har fått besked om min pension.

Jag kommer att klara mig ekonomiskt.

Kan välja vad jag vill göra av min tid.

För jag vill INTE sitta här och vara sysslolös.

Mina lyckligaste perioder ; är de ; där jag är aktiv.

Jag gick fyra år på skrivarkurser och utbildade mig till lärare i Skapande skrivande

Haar en dröm om att hålla i kurser.

Om att uppmuntra  människor till att skriva och hitta sin egen inre kraft.

Tyvärr har jag ingen egen kraft nu och kan inte vara en förebild.

Jag hade en märklig dröm.

Hörde en röst som sa åt mig att kämpa.

Som sa åt mig att nu vänder vi på denna depressions-stek.

Ja, herre min je....

Hoppas att denna tunga period bara var en parentes som jag kan se tillbaka på....

...och vara tacksam åt..för att den förde mig till något bättre...


Kram ! / Kim