att aldrig avsluta nåt....

Satte mig och läste bloggen från igår....och blev förvånad...

Jag har ju detta symptom som innebär att jag drar igång en massa projekt...men jag avslutar dem inte...


Känns det igen ?

I vilket fall som helst så måste nåt ha blivit fel för är det nåt jag är petig med så är det mitt skrivande.

Jag avslutar i stort sett ALLTID mitt skrivande med ett bra slut.

Ochn att jag avslutar det jag skriver är viktigt för mig.

Jaja, det är som det är med min hjärna men jag vill gärna tala om för dig hur glad jag är efter gårdagens möte med alla dessa kvinnor.

De från " hemmet " och hon från Nässjö och de två från Hultsfreds boeendestöd-sektion.

Jag hade pratat en timme med Ekängens behandlingshems representanter när de övriga kom

Jag var trött.

  Så när de . ; .eller rättare sagt hon.
.den  i mitt tycke arroganta kärringdjävulen började ställa frågor och

 behandlade mig som mindre vetande ; 

ja då fick jag verkligen knyta nävarna  i fickorna för att inte skrika rakt ut.

Jag satt kvar.

Lyssnade

Hon sa att om det finns ett aktivt missbruk så kommer ingen hjälp tillmig.

Nej det fattar jag också.

Jag sa att jag inte släpper in nån om jag dricker.

Jag tog kommandot. 

Svarade på frågor.

Sen kom katten.....

Min söta söta Zorro-----

Och damen : Annika, som hon hette ; sa att hon ÄLSKAR katter.

Då berättade jag om min älskade Ziva och hennes död och damen Annika fick något sorgset i blicken.

Och det var där det vände.

Hon frågade vad jag gillade. 

Hon såg mig som en människa med en identitet ; inte ett " hon " längre.

" Vad gjorde du på Ekängens behandlingshem ? " undrade hon.

" Inget ", sa jag" Jo , jag har ju skrivit en bok-"

" Jag älskar böcker ! "mer eller mindre skrek hon ut ; den i mitt tycke tidigare tråkiga kärringen-

Nu fick hon nåt levande i blicken och gav sig på tjejerna från Ekängen.

" Varför låter ni en sån levande och talangfull människa bli sittande såhär ? "skrek hon.


Och ingen av dem hade nåt försvar för det var inte mina ordinarie.

Soc hade heller inget svar...för hon är inte min ordinarie...

Men hon sa i alla fall ; " När det börjar gunga runt Kim och vardagen inte har rutiner , ja då tar hon till sprit eller piller "

Och jag kände mig så LYCKLIG i detta ögonblick.

För här satt 5 kvinnor som ville mig väl.


Som pratade om journaler och om min ADHD-undersökning och som pratade om att hjälpa mig med det jag inte klarar själv.

Jag var helt yr när de  gick.

Yr och glad och lycklig och förvirrad.

Så jag gick och lade mig framför tv:n.

Somnade nog vid 21