När jag utbildade mig till skrivarlärare fick jag en del riktlinjer om hur man ska skriva ; och en handvisning om skillnaden mellan personlig och privat....
I mitt verkliga liv har jag alltför ofta varit alltför öppen och privat.
Kanske lämnar jag ut mig för mycket, kanske borde jag hålla igen men det är inte JAG.
Mitt enda forum i Livet ( när andra vägar tycks vara bortsuddade ) är mitt skrivande.
Om jag skrev i tredje person så skulle det kanske vara lättare att hålla distansen tillmig själv.
Men jag är en första person och inget" hon" eller" han" eller" det " i världen kan ändra på hur jag känner inför mitt liv..eller just nu " icke-liv....
Livet är en balansgång..skrivandet också..
Hur skriver man för att inte verka bitter?
Hur skriver man för att få folk att förstå att det enda man vill ha är förståelse?
Inte medömkan ?
Tänk om jag kunde skriva mitt eget liv ; säga till mig själv att ; detta är en framgångssaga och allt kommer att bli lika yckligt för dig som slutet på en amerikansk film..."
Jag hade en plan med denna bloggen.
Men den tycks leva sitt eget liv. Texten hoppar fram ochn liknar mest av allt automatisk skrift.
Jag sitter här och väntar på en handledare från kommunen och en tjej från Nässjö kommun.
De vill hjälpa mig med min ADHD och att få till rutiner.
Tro mig ; rutiner har jag bett om väldigt länge.
Lugn och ro och rutiner och att få betyda något för någon men mest för mig själv.
Jag är inte där nu.
Nej jag lever i en parentes. Orkar knappt gå upp.
Vill bara sova.
Leva på cornflakes och mjölk.
Vill inte svara i telefon. Vet inte vaad jag ska ta till för ursäkter när nån vill hjälpa mig eller få mig på benen.
Jag vill inte.
Vill inte gå upp.
Vill inte borsta tänderna eller kamma mig.
Nej, jag vill bara ligga här i mitt svettiga täcke och röra mig mellan köksfläkten ( för att röka ) och soffan för att glo på tv-program som jag redan har sett.
Det är de enda rutiner jag orkar skapa för mig själv.
Golvet ser ut som ett stampat jordgolv men jag orkar inte dammsuga.
Ett glas kan stå på bordet i tre dagar. jag tänker ; " ta med dig det till köket när du går ut " men jag lyckas inte lyfta handen och flytta på glaset,
Jag orkar inte gå ut med soporna som står i påsar i hallen.
Orkar inte skriva upp en tvättid fast jag borde för jag har inga rena kläder.
3 kommentarer:
Hej...!!!
När jag läser din text, blir jag så himla glad....!!!
Misstolka mig inte, men jag trodde faktiskt att jag är ensam om att känna som du gör.
Jag älskar Eva Attlings låt "det finns bara en av mig och det är jag".
Har du hört den...??
Jag har också en liknande diagnos som dig, Ja bokstäverna är samma, men du vet precis som jag att vi alla är olika. Men ändå så lika.
Trots att jag inte känner dig, och du inte mig, känns det ändå (när jag läser din text) at jag faktiskt gör det.
Jag har dock haft turen att hitta något i mitt liv som fyller mig med glädje, nämligen golf.
Det är rena terrapin för mig....
Utan det skulle jag absolut inte fungera....
Har du provat det någon gång??
På golfbanan kan man vara precis hur man vill och man bestämmer precis hur man vill spela själv, och hur länge man vill hålla på.
Jag spelar på handigolf tour.
När jag inte spelar golf gör jag samma saker som du, det vill säga ingenting....
Håller tummarna för dig...!!
Kram...!!
Magnus...
Tack för ditt underbara inlägg..ja jag har provat golf men jag är inte bra på det :) kram käre Magnus
och jag gillar låten också :) kramar
Skicka en kommentar