Är inte alls uppdaterad vad gäller teknik och hopplöst efter men vad fasen ; jag klarar mig.
Jag har en dator och fingrar som fungerar.
För tillfället är hjärnan på topp också för jag är så glad och fylld av förväntningar inför min systers besök :)
Under femton års tid har alltid nåt kommit emellan men nu ser det ut att gå vägen.
Paula; den lilla systern på bilden ; ja hon fick en pedantisk ådra.
Jag blev slarvern...och samlaren...
Paula har inga kläder och jag har säckvis och hoppas hon ska få med sig en massa hem så jag blir av med dem.
Inte mycket jag behöver nu när jag blivit så stor.
Min mamma har alltid satt yta före innehåll och jag bad henne hålla truten om min vikt när jag kom och hälsade på dem.
Om du följer mig ; så vet du ju att Arne ,hennes livs kärlek ; är döende.
Jag ville hälsa på och ta avsked.
Och jag ville ju träffa min syster och hennes son också så klart.
Jag kom till Skåne. Stressad, rufsig och överviktig men med gott självförtroende.
Och det hade strulat på vägen ner på tåget så jag var inte på humör att ge avkall en en enda djävla millimeter på mina planer.
Så" mommy dearest" fick stryka på foten och ta emot oss alla tre. Paula, hennes son och mig.
Vi flög in som virvelvindar och tog över hela hemmet kändes det som.
Och när jag var på toa hade mamma; lilla gråa slitna mamma ( hon såg ut som den döende ) viskat till Paula att jag var tjock.
Of course. Vad hade jag väntat mig ?
Så har det alltid varit. Min mamma har hållit i alla trådarna och gaddat oss mot varann ; oss syskon.
Jag har en bror ; 42 år gammal och ungkarl.
Han ville tydligen inte träffa mig enligt vad jag hörde.
Jag känner inte honom och struntar i vilket. Ja, faktiskt.
Hur han kan avsky mig när han inte känner mig ? ; det kan bara ha en förklaring.
Mamma sa att han brukar följa mig på Facebook och berätta för henne.
Men nu är det slut med det för bror Jonas skull ; för jag har blockerat honom på FB
och det enda han kan läsa av mig ; är detta ; vilket jag hoppas att han gör.
En gång var han min älsklingsunge ;
sen flyttade jag hemifrån vid fjorton och fyra år senare drog resten av familjen till Skåne.
Så det har inte blivit så mycket till släktsammanhållning.
Vi har många kusiner och mostrar ; Paula och jag ; men vi har aldrig fått vara med på vare sig släktträffar eller begravningar.
Nej, vi skulle sopas under mattan. Inte pratas om.
Jonas var hoppet för familjen...
Ja, lilla mamma; det gick ju inte så bra det heller...
Så vi gled allt längre isär allesammans och jag körde trettio-åriga kriget med min mor.
Paula körde sitt krig med henne också.
Jag hade min kamp med mina droger. Syster med sina.
En uppåt och en neråt men enda gemensam nämnare ; hatet till vår mor.
Men Paula hade det värre än jag för jag hade min farmor som älskade mig.
Som skämde bort mig.
Som jag utnyttjade kopiöst.
Och som tyckte Paula var ett djävla påhäng varje gång hon följde med dit.
När vi satt därhemma hos min mor och min syster beskrev sin rädsla för farmor så ville jag bara gråta.
Jag var inte snäll mot min syster. Min mamma var iskall. Och Paula var livrädd för vår far.
Ingenstans kände hon sig trygg eller älskad.
Jag hade ju farmor och brydde mig inte.
Det var mitt andningshål förutom när vår far kom hem och låste in oss i vardagsrummet med sin dunk sprit.
Vi fick inte gå ut ur det djävla rökinpyrda rummet och farmor servade honom med kokta ägg och saft till groggen.
Och där satt vi . Två ungar. Vilsna. Som försökte hitta nån mening med livet.
Jag ; den kaxiga ; Paula ; den mindre utan någon syster att luta sig mot.
Usch, de tog fäste i mig för jag mår så illa nu när det slog ner som en blixt över klar himmel.
Min Farmor var också SJUK som fan. Mentalt störd.
Hon trodde när jag föddes att jag var den dottern som hon miste vid födseln.
Och hon försökte stjäla mig från min mamma med presenter.
Det känns som en uppenbarelse ; fast ingen rolig ; nej tvärtom.
Jag har suttit och gråtit över min systers öde de sista dagarna.
Jag förlät min mor men Paula har aldrig kunnat glömma.
Hon har alltid velat ha svar för att gå vidare.
Och när vi då var där hos mamma häromveckan så krympte kära mor framför mina ögon.
Hon blev liten och grå och betydelselös.
Och det som fick mig att rysa var att Paula och jag var systrar ; de var vi..och det var hon..i sitt hörn.
Det var vi mot henne utan att vi yttrade ett ont ord.
Paula och hennes son visade varann kärlek och min mamma försvann in i sig själv.
Hon valde bort oss tidigt.
Och nu är hennes öde att vänta på att hennes älskade sakta tynar bort.
Jag pratade med Arne och tackade för alla år. För han var en rekorderlig karl.
Han kunde fått vara min pappa om min mamma tillåtit det.
Men nej; Mamma skulle ha allt. Alltid vara i centrum. Alltid slog hon på de svagare.
Och vi var svagare.
Jag har haft tur som kunnat skriva av mig mina känslor.
Paula har fått låsa in sig med sina demoner.
Jag träffade en kille. Vi levde livet. Paula fick barn. Levde Svensson-liv några år,
Då och då har vi ringt.
Det har kunnat gå år emellan. Men nu är det dags känner jag.
Dags att förena blodbanden. Dags för mig att vara den syster jag inte kunde vara under uppväxt.
Jag är fyra år äldre. Jag har kommit till en del insikter.
Har förlåtit och gått vidare.
Med sorg i hjärtat så klart. Men jag har mina känslor kvar.
Och jag har slutat hata.
Men jag blir fortfarande lurad av män som talar till mitt behov av bekräftelse.
Paula har gett upp männen. Lever för sina barn.
Men nu har jag bestämt mig.
Inga avstånd ska längre få hindra oss från att vara systrar och träffas.
Livet är för kort för att försaka det som betyder mest.
I dag fick jag reda på att denne man ; dömd pedofil, psykopat och min före detta pojkvän ; har dött.
Plågsamt också.
Jag vill inte hoppa av glädje men detta stärker min tro på karma.
Jag tyckte herr Lax ; senaste misstaget ; liknade honom ;
och döm om min förvåning ( inte ) när jag får tag i hans ex och han visar sig
vara kvinnomisshandlare...
Hmmm..ja, de dör mina kärlekar.
Alexanders pappa har redan varit död i 4 år.
Han var min stora kärlek men drogerna tog honom precis som den tar så många andra.
Jag har hoppat av och på sprit och droger det senaste året.
Men jag dör inte. Jag lever och undrar vad fan jag håller på med egentligen.
Jag som har alla verktyg för att lyckas ; jag tar till en skruvmejsel när jag borde ha en avbitartång...
Och mina vänner är säkra på att jag INTE kan dö...:)
Är jag ont krut då kanske ?
Eller ska jag leva vidare med nya prövningar ?
Min Leif har varit död i 4 år också.
Knarkade sönder sig tills bukspottskörteln skrumpnade och tog hans liv.
Vi bråkade och slogs och älskade och hatade och när vi började om utan droger ; ja, då var det försent.
Så jag har mist så många.
Tänker inte mista fler av de som betyder nåt.
Och imorgon kommer då lilla syster som faktiskt snart fyller 50 år.
Men känner jag oss rätt så kommer vi att bete oss som de tonåringar vi aldrig fick vara.
Klockan har passerat 21 och människor har passerat mitt liv.
Gått ut och in. Stannat en stund. Gjort avtryck. Gjort intryck.
Tiden har gett mig prövningar och käftsmällar och jag är faktiskt glad för det.
För vilken tråkig bok det skulle bli utan dramatik :)
Nej, nu har tanten ont i ryggen och ögonen....
Har städat lite och tar det som det kommer i morgon.
Mitt hjärta är glatt och mitt sinne öppet för allt jag må möta framöver.
Tre män ; sjuka män ; har slocknat under mitt liv ; och nu blåser jag ut tredje ljuset och ser fram emot att tända det fjärde.
Kanske inte behövs förresten ; känner mig ganska självlysande efter alla timmar vid datorn :)
kram och Glad tredje Advent !!! / Kimsan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar