En fråga om acceptans...

God söndag ...

Jag sitter här med en värkande nacke och fingrar som domnar...

Vi får se om jag klarar att skriva färdigt bloggen idag...

Jag berättad ju om läkarbesöket..men jag tog inte upp det faktum att jag sedan en månad har fått knutor i båda handflatorna.

Det leder till att fingrarna ( ring och lillfingret ) domnar. 

Det är obehagligt men så länge jag har pekfingrar så fortsätter jag att knappa ner mina tankar..

Jag visade händerna för läkaren som trodde att det kunde vara carpaltunnelsyndrom.

Syster Bitch däremot ; ja hon var av en annan åsikt. 
Hon sa nåt namn på åkomman ;  men jag lade det inte på minnet. 

Jag stänger helt enkelt av när ointressanta människor pratar.

Däremot minns jag att hon sa 

" Ja, dina fingrar kommer att krokna men det är ingen idé att du söker hjälp för de gör inget åt det ändå."

Vilken djäkla tur att jag har fula fingret kvar då ...;)

Och pekfingrarna så jag kan skriva. För att SKRIVA..det är mitt liv!

Ta i från mig det mesta men låt mig skriva för allt i världen. Jag har så mycket tankar.

Och jag vill inbilla mig att jag genom mina ord kan tillföra människor glädje.

Häxsystern däremot kan inte tillföra mig nåt annat än irritation. 

En annan sak hon sa när frågan om mitt kommande körkort kom upp var : 

" Jaha, när du kör bil , då pratar du väl i mobil och sminkar dig och svänger samtidigt med tanke på din ADHD "

Jag behöll lugnet och sa att jag är helt fokuserad när jag kör bil. 

Och det är sant. Bilkörning gör mig tvär-fokuserad och jag kör lugnt och säkert.

Hon tittade på mig med en överlägsen, tveksam min  ; men släppte ämnet.

Sen kom vi in på ämnet ångest och hon sa ju som sagt att jag skulle bearbeta saker...

Mmm...duktig idiot..patentlösning va ? 

Men hur bearbetar man klimakteriet med sin hormonsvängningar och ångest som INTE uppstår ur ett trauma?

Det kunde fanstyget inte svara på. 

" Jag har aldrig haft en vallning" sa hon.

" Vet du " sa jag " då tycker jag du ska hålla käften." Sen log jag. Falskt. Var inte villig att avsluta diskussionen .

Hela tiden när vi pratade satt hon på undersökningsbritsen..för den är ju högre placerad än min stol. 

Ja, jösses vad vissa beteenden är lätta att genomskåda.

" Vad har du för intressen?" undrade hon och ansträngde sig för att verka intresserad. " Gillar du att skriva? Att skriva ner saker är ju bra ."

(NÄHÄ!!!!!  Är det sant ????)

Jag berättade att jag skrivit en bok och att jag var utbildad lärare i skrivande. 

Skrivarpedagog är visst titeln jag har :)

Jag är ju undersköterska också och de berättade jag för henne.

Hon tappade fattningen ett tag. För där föll hon lite från den höga djävla hästen hon satt sig på :)

Jag berättade att jag avser att ha kurser när och om jag orkar. ( har ju haft det innan )

" Nej, det ska du INTE syssla med!, flämtade hon fram. " Det orkar du inte med."

Och där kom den mentala pekpinnen fram och försökte sätt mig på plats.

Om jag hade en pekpinne skulle jag önska att hon satte sig på den och snurrade tre varv.....:)

Djäkla käring :)

Ja, i vilket fall som helst så gillar jag inte henne. Det kanske du förstår ? :)

Ville bara berätta om en inskränkt människa. En inskränkt människa på fel ställe.

I bland dyker de upp ; de där som känner sig hotade av mig och måste sätta mig på plats.

Jag skiter i henne och låtsas att hon har nåt att lära ut.

Det är det enda rätta för att behålla sinnesfriden.

Men visst är det märkligt vad mycket folk det sitter på fel stolar?

Jag är tacksam på ett vis att hon är en häxa ; för då har jag ju nåt att skriva om i Dagens blogg :)

Jag är mindre tacksam för mina domnade fingrar och min nackvärk. 

Det påverkar min ork att sitta vid datorn och skriva.

Att acceptera saker är nåt man måste göra helt enkelt.

 Att lära sig att leva med vissa saker gör det lättare att stå ut.

Det är INGET kul att bli äldre och svagare i kroppen men jag har hört så
 många ( i min ålder och yngre )
 berätta om värk och hjärtproblem och annat handikappande ;

 ...så jag är tacksam att jag endast har de här små besvären...

I går köpte jag nya läsglas. .2,5 är jag visst uppe i nu.

 För ett tag sen kunde jag se vad det stod på datorn utan glasögon..men tyvärr..den tiden är förbi.

Jag är inte längre forever young och odödlig...

Var sak har sin tid.

Så länge jag ser..och hör..och kan skriva..och läsa..och framförallt tänka..

..ja, då får jag vara tacksam.

Något som jag kan är att KÄNNA.

Och igår fick jag ett besked som satte mina känslor i gungning. 

Ett otäckt besked om en tragedi. Har lovat att inte skriva om det på bloggen ;  

men jag är chockad över min egen reaktion på händelsen.

Har svårt att hålla den lugna masken.

Så idag ska jag lyfta luren och höra efter vad som egentligen hände ?

Inget jag ser fram emot.

Men sånt är livet. Att acceptera det man inte kan förändra. Så sant, så sant.

Men idag accepterar jag det jag kan förändra.

 Nämligen att förvandla smutstvätt till ren tvätt..pust och stön och stånk...

Jag aaaaavskyr att tvätta ! ( och den känslan kan jag inte förändra, tro mig ; jag har försökt i 40 år :))  ) hehe

Ha nu en fin dag i solen min vän ! / Kärlek till Dig / Kim