Himlen är blå och tankarna (mestadels) grå...

God morgon denna söndag i Juni...

Vet inte var jag ska börja...

Ok, jag börjar väl med förra söndagen...

När jag vaknade vid åtta fick jag fruktansvärda bröstsmärtor och blev livrädd...

Jag tuppade av och vaknade helt kallsvettig fyra timmar senare...

Trodde det var kört...trodde att det var sista gången jag skulle få skåda en blå himmel...

Jag tog det lugnt resten av kvällen..Ja, jag var tvungen...

Mådde illa och hade dimsyn..Orkade knappt titta på Tv...

( Min bästa vän många dagar )

Visst är det sorgligt..?

Att ligga inne och titta på meningslösa dokusåpor när vädret visar sig från sin bästa sida..

Jag går in på FB och ser hur folk lägger upp tänkvärda skyltar om allt man ska vara tacksam för...

... och jag känner mig så otacksam för att jag inte orkar vara tacksam....

Press, press, press...

Så har mitt liv varit sen jag kom hit...Jag är ganska apatisk...

Jag undrar ofta om livet ska vara så här...?

Om jag ska sitta här och orka ingenting...?

Jag har skrivit upp tre tvättider de senaste veckorna men när det är dags att tvätta..

...ja, då orkar jag inte resa mig ur soffan och gå ner i tvättstugan...

Orkar helt enkelt inte sätta den ena foten framför den andra ..

Orkar inte finna kraften att försöka göra något som får mig att må bättre...

Och inte blir det bättre av att folk rekommenderar promenader och bra kost..

Nej, för när man är inne i den grå bubblan;  där inget ljus tränger in ; 

ja, då känns goda råd enbart som ännu en biljett på ; 

att man är misslyckad som inte kan ta dem till sig...

Och apropå biljett så köpte jag Marabous schweizernöt häromkvällen..

Var så himla trött på att inte äta godis när inget händer  trots min avhållsamhet...

Ok, jag åt upp halva och vaknade på natten med en djävla kramp i magen...

Så den enda guldbiljett jag fick var den som ledde till skithusstolen..:)

Och där fick jag jackpot :)

Så farväl Marabou..jag vill inte att du ska vara en del av mitt tarmsystem längre..:)

I tisdags så vaknade jag vid halvsex..

Försökte som vanligt att tänka positivt..

Men allt i sinnet var grått..Lika grått som väggarna i min lägenhet...

Jag släpade upp min tunga kropp...och då händer det igen !!

Det hugger till i bröstet och pulsen skenar...

Det känns som om nån hugger ispilar rakt in i bröstet på mig och jag börjar kallsvettas...

Tittar mig i spegeln och är askgrå i ansiktet...

"Allt är grått i denna djävla tillvaro", hinner jag tänka innan jag tar mig till sängen och tuppar av...

Jag vaknade till på kvällen och mådde illa. Var livrädd att livet var slut.

Att nån skulle hitta min feta, fula kropp död i lägenheten...

Jag tycker att jag gått ner lite men på sjukhuset visade vågen 113, 9 kg...

När jag vaknade på onsdagen så visste jag att en kontaktperson skulle komma...

Jag berättade för henne om min bröstsmärta när hon kom vid nio..

Vi gick direkt till Vårdcentralen som tog in mig på studs när jag nämnde mina symptom...

De tog EKG som visade avvikelser...Troligen hade jag haft ett anfall av kärlkramp..

Så det blev till att åka till Västervik..

Linda hade tack o lov tid att skjutsa mig.. 

Avskyr tanken på att åka sjuktaxi..det får mig att känna att det är kört...

Himlen var blå och vädret var strålande i vackra Västervik.

 Har många gånger tänkt åka dit men kanske inte via sjukhuset...

Jag blev lagd på ett akutrum och kopplades upp på ett EKG.

 En underbar kille vid namn José kom in och tog prover...

Hade jag inte mått så illa och haft så dåligt självförtroende ,

så hade jag bett om en dejt..han var fantastisk och vi klickade direkt..

Han fick mig t om att skratta i min utsatta situation...:)

Jag låg en timme och väntade på proverna och hann tänka en hel del.. 

Funderade på om jag skulle få komma hem snart och titta på grannens blommande balkong...

Själv kände jag mig allt annat än blommande..

Nej, jag var lika vissen som min gerbera på köksbordet...

Och sen kom jag då upp till hjärtintensiven och fick ett bärbart EKG.

 Personalen var inte särskilt trevliga eller hjälpsamma...

Jag frågade om en laddare till mobilen ( för naturligtvis hade den laddat ur ) men de tittade bara förvånat på mig...

De hade en laddare till en Sony Ericson..hallå? har ni missat ajfånens intåg i 2000-talet ? :)

Så jag drog mig undan. Ville inte be om nåt. Ville inte vara till besvär.

Jag satt på altanen nästan hela kvällen i sällskap med en trevlig man och hans hustru. 

Han var illa däran och inget verkade funka i hans kropp...han var en enda härva av slangar och svullna kroppsdelar...

Men han struntade i det...han ville bara hem och röka sina cigaretter och dricka sin konjak...

Till kvällsmat fick vi översaltad Jansons frestelse och jag beklagade alla stackars hjärtan som inte ska ha en massa salt kost..

Jag åt upp i alla fall..för jag har lärt mig att inte slänga mat...

Sen var det dags för sänggåendet och jag la mig tillsammans med en ny bok.

  Fick en sömntablett till min förvåning.

Om de hade haft mina journaler från Jönköpings län hade det aldrig skett. 

Men I Kalmar län är jag ett oskrivet blad och jag hade kunnat skapa vilken bakgrund som helst...

Hade säkert kunnat få ut benzo också..men höll mig ifrån att fråga...

På morgonen var det dags för arbets-EKG på motioncykel.

 Jag kämpade på och det blev allt tyngre..of course. Men resultatet var gott. 

Ingen förändring på hjärtat och god ork med tanke på min övervikt och rökning...

Blodtrycket hade gått ner från skyhöga 165/110 till 140/80 så de tyckte inte jag behövde medicineras.

Jag fick prata med en läkare och förhörde mig om min domnande vänsterhand.

 Han sa att jag ska göra cirkelrörelser med armarna varje morgon. 

 Ok ? Var det alles ?

Jag blev utskriven och naturligtvis sög jag i mig en cigg så fort jag släpptes ut. 
Det smakade inget vidare...

Sen tog jag en sväng till centrum men regnet öste ner  ;så Västervik visade endast sin baksida för mig...

Jag köpte lite kläder, storlek 52 ( fy fan vad fet jag är ! ) och tog mig till bussen.

På sjukhuset hade de skrivit fel på biljetten ;

det stod från Virserum till Västervik , men chauffören var hygglig och lät mig åka med hem.

Katterna blev lyckliga av att se mig. Jag var för trött för att orka kela. 

Bytte kattsand och gav dem mat.

Visste ju att jag skulle upp vid 5 nästa morgon. 

För hur skulle jag kunna missa min älskade sons avslutning?

Han har gått ut nian och jag är en stolt mamma. 

Och jag är en mamma i kubik också känns det som.. ( lika bred som lång :))
och  nu har båda mina söner växt ikapp mig..:)

Ja, jösses vad tiden går !  Och tågen också :)

Men det var nära att jag inte kom fram.

Mitt reskassekort gällde inte och när jag skulle betala resan med mitt kort..

ja, då visade det sig att de inte tog maestro...!!!

"Ja, då måste du gå av på nästa station " sa den kvinnliga konduktören.

Jag såg mig själv stå i ett öde samhälle klockan kvart i sju på morgonen

 och tjatade mig till att få dispens.

Ringde Kenneth som fick lösa ut mig när jag kom fram till Nässjö...

Tack Kenneth, du är en klippa !

Vi pratade gamla minnen och kom in på den tiden då vi hade hus och jag var helt uppåt väggarna energisk.

Kenneth ser mig som den kvinnan men jag är inte HON längre.

. nej, den kvinnan ( som skriver bloggen ) är bara en anekdot ;

 Och här sitter jag i en annan tid i en annan kropp och funderar på om Livet inte ska ha mer och ge?

Om jag inte nånsin ska ta för mig mer? Om jag nånsin kommer att hamna under tresiffrigt igen ?

Ja, jag vet..bara jag kan förändra det..

Men hur gör man när orken inte räcker mer än några timmar och sen får jag gå och lägga mig igen ?

Hultsfred skickade ett välkomstbrev till kommunen.

Mitt nya liv. Åh, vad mycket planer jag hade! 

Nu är planen enbart att ta dag för dag medan timmar , dagar och veckor rinner iväg likt sand mellan fingrarna...

Kanske beror min depression på klimakteriet?

Inta alls omöjligt.  Hormonerna åker berg-o-dal-bana i mitt inre....de få kvinnliga som finns kvar :)


Försöker låta bli att tänka så mycket men är frustrerad varje dag. 

För detta är INTE jag! Detta är inte den kvinna jag har varit och SKA vara!

Jag har alltid haft en drivkraft och ett djävla anamma..vart tog det vägen ? 

Försvann det ner i det svarta hålet tillsammans med orken?

Himlen är i alla fall blå idag. Luften är lätt att andas.

Jag har inga förpliktelser utan kan ta min dag som den kommer.

Det ska jag faktiskt göra. 

Jag hoppas att din dag blir fin. 

Och att du haft nån glädje av att följa med på min slingriga  veckoresa..:)

Kram ! / Kim