God kväll i söndagsstugan ,
Nu är det snart ett nytt år ..igen..!
tiden har rusat iväg denna höst
och det känns otroligt att jag har upplevt så mycket på ett och samma år ..
Jag kikade igenom mitt Facebook-år och upp kom bilderna på Huset, som inte blev.
Upp kom bilderna från Ekängens behandlingshem. och upp kom även bilder på de nya vänner jag faktiskt skaffat via den virtuella världen.
Du är säkert en av dem om du läser detta.
Vet inte hur jag skulle klarat mig utan min tv och min dator.
Jag har suttit här hela hösten och vräkt i mig fel mat och en massa sötsaker.
I klädd mysbyxor med generösa resårer; har jag faktiskt inte märkt hur långt det faktiskt gått; med såväl min övervikt som min isolering...
Men jag fick besök av min käre vän Tommy och han märkte ju att jag blivit tjock. Ensamhetstjock. Apati-tjock. Maten-är -min-bästa-vän-tjock.
Och jag mår inte väl ska jag erkänna.
Jag trivs inte med denna ( icke självvalda ) isolering.
Jag trivs inte med att bo här.
Jag trivs inte med att glufsa i mig en massa socker och röka alldeles för mycket.
Det vet jag ju såväl att jag inte gör och jag vill inte att detta ska bli en litania över mitt misslyckade liv men man kan ju undra vad som är meningen med det just nu?
Är det så att trägen vinner? Eller blir trägen förlägen när Hen inser att Hen knuffas av vägen?
Ursäkta, jag bara leker lite med mina ord :)
Skämt åsido: jag hälsade på min son Alex. han hjälpte mig med inställningarna på min Android. ( Julklapp till mig själv )
Vi såg på film och myste och tog en promenad och åt gott och jag insåg hur fruktansvärt mycket jag längtar hem.
Jag sov på hans soffa efter att han hade svarat uppriktigt på frågan om min vikt. " Ja, mamma, du är lika tjock som när du sörjde Leifs död".
Och han tycker att jag är söt och frisk i ansiktet men vad hjälper väl det.
Jag känner att jag kan gå en för tidig död till mötes med mitt nuvarande leverne.
har känt det en längre tid faktiskt.
Men när jag vaknade på sonens soffa och han sa :
" jag har inte kunnat sova för du snarkar och sen slutar du andas
rätt som det är" ; ja, då blev jag varse allvaret i mitt leverne.
Jag har pipande luftrör och igengrodda lungor efter 35 år som rökare
Jag har svårt att andas på natten men vem vet det ? Inte ens jag :)
Jag sover ju ensam och hör inte mig själv.
Jag är överviktig och ont i knäna och ryggen och allt man kan ha ont i när jag stiger upp.
I hela fyra timmar har jag ont, tills jag lägger mig och sover
de deprimerades sömn tills det är kväll igen.
Och denna djävla onda cirkel bara fortsätter för jag har ingen ork.
Och ingen vilja. Och ingen glädje. Och absolut ingen motivation.
Jag sover dåligt p g a klimakteriesvettningarna också.
Of course skulle denna menopaus dyka upp 2012 också :)
Fan ! Ja, du får ursäkta men det har varit mycket i år och när jag kom hem från sonen så tog jag mig en titt i spegeln och klippte av mig håret.
Bara för att jag ville ha nån slags förändring! Sjukt egentligen... för det blev absolut inte bättre av att jag färgade det också...
Så några facebook-bilder är inte aktuella på ett tag :)
Och sen kom magsjukan som ett brev på posten precis när jag blev inbjuden att fira nyår med människor som gillar mig och som inte dricker.
Men jag tänkte ( det lilla jag orkade) på fredagen att ;
"jag blir nog frisk tills dess"
Och jodå, jag har druckit fun-light och ätit ris och russin så nu har toabesöken upphört att vara så frekventa :) Tack för det lilla tarmen :)
Men i natt vaknade jag då mellan mina svettiga lakan med en satans tandvärk. Det bultar i tandköttet och den redan lagade trasiga tanden.
Och det finns ingen tandläkare i byn eller ens nära.
Så nu äter jag Alvedon och Ipren och har ont i skallen
medan jag hoppas på att 2013 ska komma snart så nån kan dra ut roten till det onda.
Och roten till det onda som tidigare har styrt mitt liv har jag försökt dra ut detta år men det verkar som om vissa nerver från förr sitter och darrar i väntan på att mitt liv ska rotfyllas med något bättre än en påse pulver.
Ja, vi får väl se. Jag har i alla fall hållit mig ifrån godis sen i torsdags. Har bara rökt 5 cigaretter på tre dagar och det är bra.
För nu får det ta mig fan vara nog!
Om jag inte har dött av all skit som jag fyllt kroppen med så vore det väl skam om jag ska dö av en välfärdsjukdom som fetma,
eller av lungcancer som jag orsakat?
Lustigt nog infaller detta uppvaknande precis i tid till ett nytt år. Jag ska lägga ner ciggen och gå ner i vikt samtidigt.
Och det är INGET löfte :) ( gillar inte nyårslöften ) Nej, det är bara min vision inför det nya året.
Tack för att du läser min blogg. Det håller mig s alert :) Kram och godkväll! / Kim
söndag 30 december 2012
tisdag 25 december 2012
God fortsättning! Och god början !
Godmorgon eller middag rättare sagt :)
Dålig aktivitet på FB ( min livlina i tillvaron ) idag.
Gissar att luften gått ur de som firat jul.
Som ätit i överflöd och druckit glögg och annat och som umgåtts och haft en helgad julafton helt enkelt.
Jag firade inte jul i år. Nej, jag sov bort det mesta av dan. Likt en jul-grinch kröp jag ner under mitt blommiga täckte i soffan.
Gick loss på en kartong choklad jag fick av grannen och somnade vid 14 tiden.
Vaknade igen vid 19 av att det ringde på dörren. Dat var Martin från "hemmet ". Han kom med en julklapp. Dock ingen julmat. Dj-a nöt :)
Jag som var så hungrig :)
Ja, ja jag överlevde ändå. Stekte två karrékotletter och skar upp lite tomater. Tittade på en B-film och somnade om vid tolvslaget.
Det var rapporten från min julafton:)
Och nu är det juldag och full storm ute. Snön håller på att smälta och den grå asfalten tittar fram mellan drivorna.
Min mobil funkar inte och jag är inte ledsen för det. Har ju min älskade TV.
Vad skulle de ensamma göra utan de rörliga bilderna undrar jag.?
De är ju min sång och min glädje ...:) ( körslaget var bra :))
Förövrigt börjar jag känna mig som en riktig surkärring.
En som missunnar andra att må bra och frossa när delar av Världen lever i kaos och svält och rädsla.
Dålig aktivitet på FB ( min livlina i tillvaron ) idag.
Gissar att luften gått ur de som firat jul.
Som ätit i överflöd och druckit glögg och annat och som umgåtts och haft en helgad julafton helt enkelt.
Jag firade inte jul i år. Nej, jag sov bort det mesta av dan. Likt en jul-grinch kröp jag ner under mitt blommiga täckte i soffan.
Gick loss på en kartong choklad jag fick av grannen och somnade vid 14 tiden.
Vaknade igen vid 19 av att det ringde på dörren. Dat var Martin från "hemmet ". Han kom med en julklapp. Dock ingen julmat. Dj-a nöt :)
Jag som var så hungrig :)
Ja, ja jag överlevde ändå. Stekte två karrékotletter och skar upp lite tomater. Tittade på en B-film och somnade om vid tolvslaget.
Det var rapporten från min julafton:)
Och nu är det juldag och full storm ute. Snön håller på att smälta och den grå asfalten tittar fram mellan drivorna.
Min mobil funkar inte och jag är inte ledsen för det. Har ju min älskade TV.
Vad skulle de ensamma göra utan de rörliga bilderna undrar jag.?
De är ju min sång och min glädje ...:) ( körslaget var bra :))
Förövrigt börjar jag känna mig som en riktig surkärring.
En som missunnar andra att må bra och frossa när delar av Världen lever i kaos och svält och rädsla.
går 00:43 24 DECEMBER 2012. Barnfattigdom
Nästan varannan svensk kan tänka sig att ge pengar till välgörenhet i stället för att köpa julklappar, enligt en enkätundersökning som SBAB Bank har gjort.
I mitten av december avslutades SVT:s och SR:s insamling Musikhjälpen. 23,3 miljoner kronor har samlats till Radiohjälpen och ska ge barn i slummen rent vatten. Det är ett nytt insamlingsrekord.
Det är ingen slump att våra gåvor till välgörenhetsändamål slår rekord när midvinternattens köld biter som hårdast.
Sällan känner vi väl sådan medkänsla med de sämre bemedlade som i dag.
Eller är det kanske så att jag drabbats av den givmildhet som artikeln pratar om?
Jag har skänkt pengar till hemlösa och jag har skickat vaccin till de som behöver. Och nu ska jag snart bli fadder i SOS-barnbyar har jag planerat.
Nej, jag är inget Helgon, långt därifrån, men känner alltmer att jag inte har någon glädje i mitt liv.
Ingen att vakna med. Ingen att skratta eller gråta med. Ingen att dela min tillvaro med.
Och ärligt talat så tror jag man kan DÖ av ensamhet!
En professor pratade av behovet att glädja andra. Vi har tydligen en inbyggd gen för givande; för att glädja andra.
Och när vi ger nån glädje , ja då så frigörs dopamin som gör oss lyckliga.
Är det därför alla VERKAR så lyckliga på jul? För att de ger? Inte att de får?
Eller?
I så fall kan man väl fördela gracerna och skänka året om så man får små månadsdoser av lyckohormon?
Lyssnade på radion i morse och de pratade om stammar i Afrika där ingen hierarki finns.
Där delar de med sig av sina pilar ( som fällt ett djur ) för att sprida jaktlyckan.
Ingen är bättre än nån annan i de stammarna. Där finns varken högfärd eller stöddighet.
Vore det inte underbart om Världen kunde vara sådan?
Men, men, det är den inte konstaterar klimakterie-tanten här på berget.
Inte nog med att jag är kokhet och ensam; jag ska ta mig an världens problem också..:) Sorgligt...
Men jag tror bestämt på att : INGEN KAN HJÄLPA ALLA, MEN ALLA KAN HJÄLPA NÅGON.
Nej, nu ska jag diska och ta tvätten ur maskinen så jag har kläder på mig när mitt besök kommer :)
Mitt besök hemifrån Nässjö. Jag har varit vilsen en längre tid, men nu har jag bestämt mig!
Jag ska göra allt jag kan för att komma hem igen. Hem till mina barn och vänner och den stad jag så väl känner.
Kram till dig och God Början på resten av ditt Liv ! / Kim
söndag 23 december 2012
En salig julblandning :)
Goood eftermiddag i VinterSverige!
Idag är en märklig dag. En dag som började helt annorlunda än andra dagar.
Vaknade och kände nån slags frid. Ingen stress, ingen press och inget av den jullångest som jag haft den senaste veckan.
Ett märkligt mirakel helt enkelt. Vänder det nu?
Eller är det vara en sån där fantastisk dag som sällan dyker upp; men som jag utnyttjar till fullo när den väl gör sitt intåg?
Nej, jag vill inte spekulera. Inte idag. Inte dan före Dan.
Eller är det verkligen Dan för Dan? Tycker tiden verkar vara lite ur led för tillfället...
I går t ex på en lördag; så fick hela landet post.
Hmm, kul och oväntat. Fick penagar av min mamma.
Jag var på besök hos grannen och kände hopp om förändring och tro på att jag kommer att skaffa nya vänner, nya sociala sammanhang helt enkelt..
Folk önskar mig GOD JUL på Facebook, men det gör man väl på julafton? Eller är det så att ingen kommer att sitta och blippa på sin dator eller smartphone imorgon? ( nej, det var inte sant, nej det var inte sant, för nya I-paden ( årets julklapp ) varar nog längre än till påska :))
Hmm, trist i så fall jag tar miste på dag, för jag är ensam i morgon
( nej, jag har ju katten som ligger hoprullad i fåtöljen )
och jag tänkte sprida runt Julhälsningar på den dagen vi firar till åminnelse av ett barns födelse.
Kanske redan innan. kanske efter tolvslaget denna helga natt.
Och imorgon ska jag ska tända Indisk rökelse, äta Svensk skinka, apelsiner från Israel, choklad från Belgien lyssna på Spansk och Dansk musik.
Jag ska ta på mig guldfärgade örhängen, men nån myrra har jag tyvärr inte fått tag på :)
Ja, jag ska försöka fira en mångkulturell jul på egen hand.
Varför? Jo, bara för att jag kan :)
Denna juletid har inte liknat nån annan juletid jag nånsin varit med om.
Jag har inte köpt ett enda paket än så länge.
Max fick min systemkamera eftersom han så gärna vill bli fotograf..för tillfället :)
Alex, min älskade förstfödde, ja honom ringde jag i morse.
Han hjälpte mig att skicka vaccin till Unicef. För utan VISAkort eller bankdosa kan man inte göra en insats...
Så jag gick genom honom och det känns sååå bra.
Nu har jag skickat pengar till såväl hemlösa som fattiga barn. Känns inte som jag är klar än.
Vill gärna skänka något mer. För saliga äro de som giva.
Och de största hjältarna är de som utför sina under utan att be om någon uppmärksamhet eller något tillbaka.
Håller du med mig?
Sitter här och njuter av tonerna av Hanne Boels " Hey Jude ".
Disken är diskad och toaletten skrubbad.
Blommorna är vattnade och sängen bäddad.
Jag har klätt på mig ( kors i taket, inte på axlarna )
och svept in mig i en parfym som doftar dyrt. I mitt omålade ansikte lyser den opudrade näsan röd som på Rudolf, men vad gör det?
Jag känner hur allt inom mig lyser , i regnbågens alla färger har min hjärna kolorerats och de konturer som var så suddiga innan ; har blivit skarpare i kanterna.
Ja, jag har det bra här i dag. Jag är lycklig. Ensam och stark.
Inga julsaker är uppsatta förutom en julgardin i köket och en tygtomte.
I vardagsrummet; där jag sitter och skriver ; är allt gult.
Gula väggar gula gardiner och gult och soligt sinne :)
Jag funderar på en promenad för jag behöver ju inte raska över isen för att komma ut direkt. Nej, det är faktiskt sandat här i Dackebygden :)
Men först så ska jag ta mig en kopp kaffe från Brasilien. Den ska få sällskap av en svensk pepparkaka och lite fransk ost.
Ja, det är en märklig dag idag.
Och om belöningar kommer till de tålmodiga, ja då har min tunga höst varit värd denna stilla dag, heliga dag....
Eller kanske är det så enkelt att jag kan svara JA när tomten frågar om jag varit ett snällt barn i år?
Kram min vän! / Kim
Idag är en märklig dag. En dag som började helt annorlunda än andra dagar.
Vaknade och kände nån slags frid. Ingen stress, ingen press och inget av den jullångest som jag haft den senaste veckan.
Ett märkligt mirakel helt enkelt. Vänder det nu?
Eller är det vara en sån där fantastisk dag som sällan dyker upp; men som jag utnyttjar till fullo när den väl gör sitt intåg?
Nej, jag vill inte spekulera. Inte idag. Inte dan före Dan.
Eller är det verkligen Dan för Dan? Tycker tiden verkar vara lite ur led för tillfället...
I går t ex på en lördag; så fick hela landet post.
Hmm, kul och oväntat. Fick penagar av min mamma.
Jag var på besök hos grannen och kände hopp om förändring och tro på att jag kommer att skaffa nya vänner, nya sociala sammanhang helt enkelt..
Folk önskar mig GOD JUL på Facebook, men det gör man väl på julafton? Eller är det så att ingen kommer att sitta och blippa på sin dator eller smartphone imorgon? ( nej, det var inte sant, nej det var inte sant, för nya I-paden ( årets julklapp ) varar nog längre än till påska :))
Hmm, trist i så fall jag tar miste på dag, för jag är ensam i morgon
( nej, jag har ju katten som ligger hoprullad i fåtöljen )
och jag tänkte sprida runt Julhälsningar på den dagen vi firar till åminnelse av ett barns födelse.
Kanske redan innan. kanske efter tolvslaget denna helga natt.
Och imorgon ska jag ska tända Indisk rökelse, äta Svensk skinka, apelsiner från Israel, choklad från Belgien lyssna på Spansk och Dansk musik.
Jag ska ta på mig guldfärgade örhängen, men nån myrra har jag tyvärr inte fått tag på :)
Ja, jag ska försöka fira en mångkulturell jul på egen hand.
Varför? Jo, bara för att jag kan :)
Denna juletid har inte liknat nån annan juletid jag nånsin varit med om.
Jag har inte köpt ett enda paket än så länge.
Max fick min systemkamera eftersom han så gärna vill bli fotograf..för tillfället :)
Alex, min älskade förstfödde, ja honom ringde jag i morse.
Han hjälpte mig att skicka vaccin till Unicef. För utan VISAkort eller bankdosa kan man inte göra en insats...
Så jag gick genom honom och det känns sååå bra.
Nu har jag skickat pengar till såväl hemlösa som fattiga barn. Känns inte som jag är klar än.
Vill gärna skänka något mer. För saliga äro de som giva.
Och de största hjältarna är de som utför sina under utan att be om någon uppmärksamhet eller något tillbaka.
Håller du med mig?
Sitter här och njuter av tonerna av Hanne Boels " Hey Jude ".
Disken är diskad och toaletten skrubbad.
Blommorna är vattnade och sängen bäddad.
Jag har klätt på mig ( kors i taket, inte på axlarna )
och svept in mig i en parfym som doftar dyrt. I mitt omålade ansikte lyser den opudrade näsan röd som på Rudolf, men vad gör det?
Jag känner hur allt inom mig lyser , i regnbågens alla färger har min hjärna kolorerats och de konturer som var så suddiga innan ; har blivit skarpare i kanterna.
Ja, jag har det bra här i dag. Jag är lycklig. Ensam och stark.
Inga julsaker är uppsatta förutom en julgardin i köket och en tygtomte.
I vardagsrummet; där jag sitter och skriver ; är allt gult.
Gula väggar gula gardiner och gult och soligt sinne :)
Jag funderar på en promenad för jag behöver ju inte raska över isen för att komma ut direkt. Nej, det är faktiskt sandat här i Dackebygden :)
Men först så ska jag ta mig en kopp kaffe från Brasilien. Den ska få sällskap av en svensk pepparkaka och lite fransk ost.
Ja, det är en märklig dag idag.
Och om belöningar kommer till de tålmodiga, ja då har min tunga höst varit värd denna stilla dag, heliga dag....
Eller kanske är det så enkelt att jag kan svara JA när tomten frågar om jag varit ett snällt barn i år?
Kram min vän! / Kim
lördag 22 december 2012
Jag ska falla stolt som en fura i så fall....
Hej där igen !
Jag har varit naiv många gånger i mitt liv. En del forskare hävdar att en ADHD-hjärna inte är fullt utvecklad på vissa plan.
Och det köper jag direkt. Men inte utan att lägga in en brasklapp om dessa snabbtänkande hjärnors fördelar också :)
Att jag tog upp detta faktum beror på att jag var ganska gammal när jag kunde förstå mig på att läsa en busstidtabell t ex...Det fanns ingen logisk del i min hjärna som kunde förstå detta.
Ännu senare stötte jag på uttrycket : HÖGMOD går före FALL..
och jag höll med fast jag fan inte visste vad högmod var. Någon stolthet har man väl :)
Och då fick jag plötsligen en dag veta att STOLTHET var lika med högmod. Hmmm...ja, ja, då förstod jag!
Stolthet är en synonym ( och det ordet fattade jag ännu senare :))...
Men jag pusslade ihop det till att : om man är för stolt så faller man,
dumstolt alltså...
Och är man arrogant så faller man...
Och är man en snobb så faller man...
Är man högfärdig , egenkär,
nedvärderande, självhävdande eller har hybris..
..ja, då faller man faktiskt också...
På eget grepp kan jag tänka.
Och ju tyngre man lastar ryggsäcken med överlägsenhet ;
ju ondare måste det göra när man hamnar i
den hårda backen vars namn är ; SKYLLDIGSJÄLV!
Så jag aktar mig för att vara arrogant mot människor. Även om jag i min rörliga hjärna kan frammana den känslan i vissa sammanhang.
Jag är lite av en snobb också faktiskt..Gillar dyra parfymer, fint porslin och lyxiga klockor. Men jag har inget sånt. Har fasen inte råd.
Och tur är väl det för då slipper jag betraktas som snobbig och falla.
Men saken är den att jag tycker mig ha stil. Och det föds man med antar jag. Det kan inte köpas för pengar.
Visserligen har jag aldrig fullt ut använt mig av stil och klass , då jag valt att leva i sammanhang där det inte behövs särskilt mycket av den varan.
Mmmm..så är det. Nu var det sagt! :)
Och dessutom ska jag förklara för dig att jag är förvånad.
Mycket förvånad över att jag inte är en känd författare som blir läst av en massa människor och som framförallt BERÖR en massa människor ?
Jag skriver ju så himla mycket bättre än bra ... ( f´låt...:)
Är jag för mycket för att leva mitt liv i LÄTTJA?
Orkar jag inte på grund av mitt FROSSERI?
Låter jag min AVUND stå i vägen för min framgång ?
Har jag redan fått min portion VÄLLUST i livet?
Är jag GIRIG som vill bli mer känd och hyllad?
Eller är det min VREDE som sätter hinder för framgången?
Eller har mitt HÖGMOD ( läs : stolthet ) satt käppar i livet hjul?
Ursäkta då Kära Utdelare av Livets Ris...Kan jag få en ny chans nästa år? ;)
På återseende min vän. Ha det gott & sträck ut dig i din fulla kapacitet / Kim
Jag har varit naiv många gånger i mitt liv. En del forskare hävdar att en ADHD-hjärna inte är fullt utvecklad på vissa plan.
Och det köper jag direkt. Men inte utan att lägga in en brasklapp om dessa snabbtänkande hjärnors fördelar också :)
Att jag tog upp detta faktum beror på att jag var ganska gammal när jag kunde förstå mig på att läsa en busstidtabell t ex...Det fanns ingen logisk del i min hjärna som kunde förstå detta.
Ännu senare stötte jag på uttrycket : HÖGMOD går före FALL..
och jag höll med fast jag fan inte visste vad högmod var. Någon stolthet har man väl :)
Och då fick jag plötsligen en dag veta att STOLTHET var lika med högmod. Hmmm...ja, ja, då förstod jag!
Stolthet är en synonym ( och det ordet fattade jag ännu senare :))...
Men jag pusslade ihop det till att : om man är för stolt så faller man,
dumstolt alltså...
Och är man arrogant så faller man...
Och är man en snobb så faller man...
Är man högfärdig , egenkär,
nedvärderande, självhävdande eller har hybris..
..ja, då faller man faktiskt också...
På eget grepp kan jag tänka.
Och ju tyngre man lastar ryggsäcken med överlägsenhet ;
ju ondare måste det göra när man hamnar i
den hårda backen vars namn är ; SKYLLDIGSJÄLV!
Så jag aktar mig för att vara arrogant mot människor. Även om jag i min rörliga hjärna kan frammana den känslan i vissa sammanhang.
Jag är lite av en snobb också faktiskt..Gillar dyra parfymer, fint porslin och lyxiga klockor. Men jag har inget sånt. Har fasen inte råd.
Och tur är väl det för då slipper jag betraktas som snobbig och falla.
Men saken är den att jag tycker mig ha stil. Och det föds man med antar jag. Det kan inte köpas för pengar.
Visserligen har jag aldrig fullt ut använt mig av stil och klass , då jag valt att leva i sammanhang där det inte behövs särskilt mycket av den varan.
Mmmm..så är det. Nu var det sagt! :)
Och dessutom ska jag förklara för dig att jag är förvånad.
Mycket förvånad över att jag inte är en känd författare som blir läst av en massa människor och som framförallt BERÖR en massa människor ?
Jag skriver ju så himla mycket bättre än bra ... ( f´låt...:)
Är jag för mycket för att leva mitt liv i LÄTTJA?
Orkar jag inte på grund av mitt FROSSERI?
Låter jag min AVUND stå i vägen för min framgång ?
Har jag redan fått min portion VÄLLUST i livet?
Är jag GIRIG som vill bli mer känd och hyllad?
Eller är det min VREDE som sätter hinder för framgången?
Eller har mitt HÖGMOD ( läs : stolthet ) satt käppar i livet hjul?
Ursäkta då Kära Utdelare av Livets Ris...Kan jag få en ny chans nästa år? ;)
På återseende min vän. Ha det gott & sträck ut dig i din fulla kapacitet / Kim
vred, vred, jag blir så sned...( sällan :))
Goooood eftermiddag på Dig!
Ja nu sitter jag här igen. Tänkte att ta tag i ytterligare en dödsssynd
idag innan jag vandrar till grannen och fikar.
Jag skippar bilderna ett tag, trots att jag fick höra när jag startade en blogg : "du MÅSTE ha bilder Kim, annars läser inte folk !"
vi får väl se ..tycker att bakgrunden är bild nog och det menar jag bokstavligt talat :)
Vrede var det , ja..
Som barn var jag ofta arg. Så arg att jag placerades i fosterhem ett tag, för min mamma kunde inte hantera mina utbrott.
Tyvärr så fick det motsatt effekt än den hon önskade. När jag kom hem var jag ÄNNU argare. Kände mig sviken och övergiven och missförstådd och ensam och allt annat än älskad.
Så jag blev sju resor värre. Jag skrek och gapade och rymde till min älskade farmor men det hjälpte föga. Nej, jag blev hämtad och fick mer stryk.
För det kommer sig så här förstår du ; att på sextiotalet var ingen förundrad över att man agade sina barn. Nej, en örfil då och då var nyttigt.
Sen växte jag upp och blev tonåring och var än mer vilsen..och argare..På den tiden visste ingen vad diagnosen ADHD var. Så jag fick lugnande piller av min farmor.
Det hjälpte ju ett tag. Tog udden av det värsta. Jag klättrade inte i dörröppningar och skrek rakt ut så ofta.
Men det fattades något. Jag visste inte vad. Hur skulle jag kunna det?
Jag visste ju inte ens varför jag var arg hela tiden och varför stryk och hån inte botade mig.
Sen upptäckte jag sprit och droger och jag blev lugnare. En rebell, of course, men inte lika öppet.
men sprit och droger för med sig en massa skit. Jag blev misshandlad, jag blev våldtagen en , två, tre...flera gånger...
Men jag stoppade ner ilskan och gick vidare. Vem tror på en missbrukare?
Vad skulle jag göra annat än att röka braj och slå i mig amfetamin och vara bland likasinnade ?
Och sen blev jag mamma och fick familj och sen knarkade jag och söp igen och min son placerades i fosterhem, men efter en 3 år lång behandling så tog jag tag i min krage och började om på nytt.
Trodde terapin hade hjälpt men en del känslobagage bar jag kvar inom mig. Och den största av dem var VREDEN.
Jag var rädd för konflikter. Rädd för att inte bli älskad om jag var arg.
Jag var rädd att få stryk om jag blev arg. Men framför allt var jag rädd att jag skulle skada någon allvarligt om jag släppte fram ilskan.
Jag startade om på nytt. Gjorde allt rätt. Studerade , arbetade, blev sambo och mamma på nytt.
Och sen hände en tragisk sak inom familjen. Och jag blev arg. Men jag sa inget. Nääää, jag tog till spriten..igen..
Söp ner mig och blev allt argare efter mitt första EP-anfall...
Så jag började knarka igen ..och miste vårdnaden om yngste son också..hans pappa tog hand om honom..
Jag vill verkligen gråta när jag nu lägger fram mina sorgliga livsfakta framför era ögon, ( vill inte ha nåt medlidande, bara skriva av mig )
men kan inte gråta, vill inte gråta , orkar inte gråta...
Det var ju vreden jag skulle skriva om..
För tre års sedan blev jag svårt misshandlad och våldtagen och av nån konstig anledning så plockade polisen in mig i häktet; anhållen för mordförsök.
Gissa om jag var galen av ilska! Men jag sa inget.
Gick in i mig själv och var vänlig mot poliserna som behandlade mig som skit och tog ifrån mig den lilla värdighet jag hade kvar när jag fick klä av mig naken och kastades i en cell..
Jo, så var det förstår du, psykopaten lyckades lura polisen så han blev utan straff..och Jag..offret fick sitta fängslad..:(
Du fattar att jag är arg för det fortfarande va? Men jag låter inte det förgifta mig.
Nej, det sista året har jag försökt ( med ett snedtramps undantag ) att göra ALLT rätt. Jag har skött det jag ska. Fått kontakt med mina barn igen.
Hur kan jag vara arg då?
Men jag sitter i alla fall här nu på lilla Berget och undrar över vem som delar ut straff för dödssynderna?
Varför klarar sig vissa människor sig undan med det mesta och får t om belöning för det?
Finns det då nån mening med att vara medmänniska? Karma verkar ju inte jämna ut alla helvetets orättvisor detta året heller?
Förövrigt mår jag bara fint :) Kram på dig! Kim
Ja nu sitter jag här igen. Tänkte att ta tag i ytterligare en dödsssynd
idag innan jag vandrar till grannen och fikar.
Jag skippar bilderna ett tag, trots att jag fick höra när jag startade en blogg : "du MÅSTE ha bilder Kim, annars läser inte folk !"
vi får väl se ..tycker att bakgrunden är bild nog och det menar jag bokstavligt talat :)
Vrede var det , ja..
Som barn var jag ofta arg. Så arg att jag placerades i fosterhem ett tag, för min mamma kunde inte hantera mina utbrott.
Tyvärr så fick det motsatt effekt än den hon önskade. När jag kom hem var jag ÄNNU argare. Kände mig sviken och övergiven och missförstådd och ensam och allt annat än älskad.
Så jag blev sju resor värre. Jag skrek och gapade och rymde till min älskade farmor men det hjälpte föga. Nej, jag blev hämtad och fick mer stryk.
För det kommer sig så här förstår du ; att på sextiotalet var ingen förundrad över att man agade sina barn. Nej, en örfil då och då var nyttigt.
Sen växte jag upp och blev tonåring och var än mer vilsen..och argare..På den tiden visste ingen vad diagnosen ADHD var. Så jag fick lugnande piller av min farmor.
Det hjälpte ju ett tag. Tog udden av det värsta. Jag klättrade inte i dörröppningar och skrek rakt ut så ofta.
Men det fattades något. Jag visste inte vad. Hur skulle jag kunna det?
Jag visste ju inte ens varför jag var arg hela tiden och varför stryk och hån inte botade mig.
Sen upptäckte jag sprit och droger och jag blev lugnare. En rebell, of course, men inte lika öppet.
men sprit och droger för med sig en massa skit. Jag blev misshandlad, jag blev våldtagen en , två, tre...flera gånger...
Men jag stoppade ner ilskan och gick vidare. Vem tror på en missbrukare?
Vad skulle jag göra annat än att röka braj och slå i mig amfetamin och vara bland likasinnade ?
Och sen blev jag mamma och fick familj och sen knarkade jag och söp igen och min son placerades i fosterhem, men efter en 3 år lång behandling så tog jag tag i min krage och började om på nytt.
Trodde terapin hade hjälpt men en del känslobagage bar jag kvar inom mig. Och den största av dem var VREDEN.
Jag var rädd för konflikter. Rädd för att inte bli älskad om jag var arg.
Jag var rädd att få stryk om jag blev arg. Men framför allt var jag rädd att jag skulle skada någon allvarligt om jag släppte fram ilskan.
Jag startade om på nytt. Gjorde allt rätt. Studerade , arbetade, blev sambo och mamma på nytt.
Och sen hände en tragisk sak inom familjen. Och jag blev arg. Men jag sa inget. Nääää, jag tog till spriten..igen..
Söp ner mig och blev allt argare efter mitt första EP-anfall...
Så jag började knarka igen ..och miste vårdnaden om yngste son också..hans pappa tog hand om honom..
Jag vill verkligen gråta när jag nu lägger fram mina sorgliga livsfakta framför era ögon, ( vill inte ha nåt medlidande, bara skriva av mig )
men kan inte gråta, vill inte gråta , orkar inte gråta...
Det var ju vreden jag skulle skriva om..
För tre års sedan blev jag svårt misshandlad och våldtagen och av nån konstig anledning så plockade polisen in mig i häktet; anhållen för mordförsök.
Gissa om jag var galen av ilska! Men jag sa inget.
Gick in i mig själv och var vänlig mot poliserna som behandlade mig som skit och tog ifrån mig den lilla värdighet jag hade kvar när jag fick klä av mig naken och kastades i en cell..
Jo, så var det förstår du, psykopaten lyckades lura polisen så han blev utan straff..och Jag..offret fick sitta fängslad..:(
Du fattar att jag är arg för det fortfarande va? Men jag låter inte det förgifta mig.
Nej, det sista året har jag försökt ( med ett snedtramps undantag ) att göra ALLT rätt. Jag har skött det jag ska. Fått kontakt med mina barn igen.
Hur kan jag vara arg då?
Men jag sitter i alla fall här nu på lilla Berget och undrar över vem som delar ut straff för dödssynderna?
Varför klarar sig vissa människor sig undan med det mesta och får t om belöning för det?
Finns det då nån mening med att vara medmänniska? Karma verkar ju inte jämna ut alla helvetets orättvisor detta året heller?
Förövrigt mår jag bara fint :) Kram på dig! Kim
fredag 21 december 2012
Lust och fägring...stor? liten? ingen alls ? :)
God kväll på dig min vän....
Sitter du framför teven och slappnar? Njuter du efter en god god middag. Spelar wordfeud med vänner och vinner? :)
Sitter du och känner vällust över att ha lite ledighet även om det förpliktigar?
Ja, det är ju snart Jul och var och en har sin fulla rätt till vällust och vila.
I fråga om vällust så tror jag kyrkan menade sexuell sådan när de lade in den som en bland de sju dödssynderna...eller?
Jo, det är nog så :) Jag har ju redan skrivit om frosseri...:)
Har lite svårt att veta vad den här bloggen ska handla om för jag känner ingen lust och framförallt ingen vällust..puh!
Men jag minns den tydligt. Att bli smekt i nacken, att någon stryker mitt hår ur ansiktet och kysser min haklinje...
Jag minns hur hettan spred sig i kroppen när jag kände doften av mannens rakvatten nära mig. Hur det kändes när jag smekte en hans håriga arm ner till klockarmbandet...
När jag nu sitter och skriver om detta så minns jag ingen specifik man. Ingen specifik situation. Så tyvärr, det blir ingen sexnovell...:)
Nej, hela min kropp är avstängd från de elekriska impulser som vällust framkallar.
Det mesta av min hjärna flyter runt i det grumliga vatten som följer på en depression.Och det är för djäkla trist!
Jag som var en enormt sexuell människa och vällust var mitt mellan-namn....
Nu har jag bytt mellannamn..till stenstod...inte so fucking funny precis :)
Och kanske därför blir det svårt att skriva om vällust utan att vreden gör sig påmind.
Utan att jag springer omkring och sliter mitt hår som nåt mellanting mellan Kalle Anka och matadoren på julteven...:) Nej jag vill inte framkalla ilska.Vill inte känna vrede över alltings obegriplighet i signad juletid...
Ta hand om Dig och de dina! Här kommer en kram flygande i cyberspace...hug, hug :) / Kim " on hold " Svensson
Sitter du framför teven och slappnar? Njuter du efter en god god middag. Spelar wordfeud med vänner och vinner? :)
Sitter du och känner vällust över att ha lite ledighet även om det förpliktigar?
Ja, det är ju snart Jul och var och en har sin fulla rätt till vällust och vila.
I fråga om vällust så tror jag kyrkan menade sexuell sådan när de lade in den som en bland de sju dödssynderna...eller?
Jo, det är nog så :) Jag har ju redan skrivit om frosseri...:)
Har lite svårt att veta vad den här bloggen ska handla om för jag känner ingen lust och framförallt ingen vällust..puh!
Men jag minns den tydligt. Att bli smekt i nacken, att någon stryker mitt hår ur ansiktet och kysser min haklinje...
Jag minns hur hettan spred sig i kroppen när jag kände doften av mannens rakvatten nära mig. Hur det kändes när jag smekte en hans håriga arm ner till klockarmbandet...
När jag nu sitter och skriver om detta så minns jag ingen specifik man. Ingen specifik situation. Så tyvärr, det blir ingen sexnovell...:)
Nej, hela min kropp är avstängd från de elekriska impulser som vällust framkallar.
Det mesta av min hjärna flyter runt i det grumliga vatten som följer på en depression.Och det är för djäkla trist!
Jag som var en enormt sexuell människa och vällust var mitt mellan-namn....
Nu har jag bytt mellannamn..till stenstod...inte so fucking funny precis :)
Och kanske därför blir det svårt att skriva om vällust utan att vreden gör sig påmind.
Utan att jag springer omkring och sliter mitt hår som nåt mellanting mellan Kalle Anka och matadoren på julteven...:) Nej jag vill inte framkalla ilska.Vill inte känna vrede över alltings obegriplighet i signad juletid...
Ta hand om Dig och de dina! Här kommer en kram flygande i cyberspace...hug, hug :) / Kim " on hold " Svensson
Många hål att fylla...
Hej igen!
Skrivar-time idag verkar det som där jag sitter på min hårda stol och skriver. Önskar mig faktiskt en ny stol i julklapp. En mjuk stol. En riktig stol. En stol som inte anstränger mina ben i skinkorna så mycket :)
Är jag girig som önskar mig något i en tid då man borde ge till de sämre bemedlade? Ja, kanske det....
Jag känner mig alltid så kluven inför julen. Min borderline ( som det står i diagnosen att jag har ) får fullt utlopp.
Å ena sidan vill jag leva spartanskt och skänka mina pengar till allehanda ändamål, å andra sidan tycker jag lite synd om mig själv och vill unna mig något som får mig att må bättre.
Men inga saker i världen kan fylla en påse som är tom och som har ett hål i botten där allt ramlar ut. Ja, för så känner jag mig...
Jag försöker verkligen ta till vara de stunder jag mår bra. De stunder jag träffar människor som bryr sig och som är genuint intresserade av mig som människa.
En gång i tiden ( många gånger :)) var jag ung och vacker och åtrådd och hade kvar alla mina tänder. En gång i tiden hade jag friska knän och en inbjudande kropp som lockade till sig en massa män.
Och jag var girig och tog för mig. Plöjde mig igenom beundrarskaran på löpande band. Avverkade mina följare med en rasande fart. Jag var odödlig kändes det som. Och evigt ung.
Jag skulle bli dyrkad till varje pris. Jag skulle ha all uppmärksamhet. Alla män skulle jag ha vid mina fötter och om inte jag fick deras gillande så skulle ingen annan ha den heller.
More is (more, ( better ) så att säga...
Men det var då och nu är nu. Och jag är medelålders och har inte samma behov.
Eller; det är i alla fall vad jag intalar mig.
För om man inte får sina behov uppfyllda; om man inte blir bekräftad; ja då får man täppa till det hålet där önskningarna väller in.
Gå vidare och låtsas som om man klarar sig själv. Låtsas att man INTE ALLS är i behov av bekräftelse och närhet.
Låta lite sådär lagom hurtig och säga : "Nej, jag har allt haft min beskärda del av det mesta här i Livet. dags att låta andra ta för sig ." Hmmmm
Men menar jag det? NEJ!
Jag kan acceptera att jag inte är ung. Inte smal. Inte är älskad av alla. Men jag har svårt att fatta varför jag sitter här med och försöker vara ödmjuk inför det faktum att jag är ensam på den öde ö som kallas Isolering?
Varför har inte jag någon att älska på nära håll? Varför ska jag sitta här med min livsvisdom inkapslad i mig själv?
Låta livet rinna bort och läsa om julfirande på Facebook? Ja, jag vet faktiskt inte varför livet blev så här konstigt på äldre dar och jag vet inte vad livet har i beredskap.
Men jag får väl vänta och se ( den som lever får se ) för det andra alternativet är ju så mycket sämre :)
Ha nu en fin dag och låt inte mig ; Kim " Scrooge" Svensson göra dig deppig :) kramar!
Skrivar-time idag verkar det som där jag sitter på min hårda stol och skriver. Önskar mig faktiskt en ny stol i julklapp. En mjuk stol. En riktig stol. En stol som inte anstränger mina ben i skinkorna så mycket :)
Är jag girig som önskar mig något i en tid då man borde ge till de sämre bemedlade? Ja, kanske det....
Jag känner mig alltid så kluven inför julen. Min borderline ( som det står i diagnosen att jag har ) får fullt utlopp.
Å ena sidan vill jag leva spartanskt och skänka mina pengar till allehanda ändamål, å andra sidan tycker jag lite synd om mig själv och vill unna mig något som får mig att må bättre.
Men inga saker i världen kan fylla en påse som är tom och som har ett hål i botten där allt ramlar ut. Ja, för så känner jag mig...
Jag försöker verkligen ta till vara de stunder jag mår bra. De stunder jag träffar människor som bryr sig och som är genuint intresserade av mig som människa.
En gång i tiden ( många gånger :)) var jag ung och vacker och åtrådd och hade kvar alla mina tänder. En gång i tiden hade jag friska knän och en inbjudande kropp som lockade till sig en massa män.
Och jag var girig och tog för mig. Plöjde mig igenom beundrarskaran på löpande band. Avverkade mina följare med en rasande fart. Jag var odödlig kändes det som. Och evigt ung.
Jag skulle bli dyrkad till varje pris. Jag skulle ha all uppmärksamhet. Alla män skulle jag ha vid mina fötter och om inte jag fick deras gillande så skulle ingen annan ha den heller.
More is (more, ( better ) så att säga...
Men det var då och nu är nu. Och jag är medelålders och har inte samma behov.
Eller; det är i alla fall vad jag intalar mig.
För om man inte får sina behov uppfyllda; om man inte blir bekräftad; ja då får man täppa till det hålet där önskningarna väller in.
Gå vidare och låtsas som om man klarar sig själv. Låtsas att man INTE ALLS är i behov av bekräftelse och närhet.
Låta lite sådär lagom hurtig och säga : "Nej, jag har allt haft min beskärda del av det mesta här i Livet. dags att låta andra ta för sig ." Hmmmm
Men menar jag det? NEJ!
Jag kan acceptera att jag inte är ung. Inte smal. Inte är älskad av alla. Men jag har svårt att fatta varför jag sitter här med och försöker vara ödmjuk inför det faktum att jag är ensam på den öde ö som kallas Isolering?
Varför har inte jag någon att älska på nära håll? Varför ska jag sitta här med min livsvisdom inkapslad i mig själv?
Låta livet rinna bort och läsa om julfirande på Facebook? Ja, jag vet faktiskt inte varför livet blev så här konstigt på äldre dar och jag vet inte vad livet har i beredskap.
Men jag får väl vänta och se ( den som lever får se ) för det andra alternativet är ju så mycket sämre :)
Ha nu en fin dag och låt inte mig ; Kim " Scrooge" Svensson göra dig deppig :) kramar!
Likgiltig eller helt enkelt bara lat?
Gooooood morgon!
Snön faller tätt och konstant över taken och ännu är inte tomten vaken...
Var kom det ifrån nu då? :) Min hjärna går på högvarv på morgonen fram till 13-14-tiden då den sackar ner och skiter i det mesta.
Det är den tiden då jag går och lägger mig och vilar igen för att dagen ska gå fortare och ersättas med en ny likaledes trist dag....Bitter? Moi? Nej, men på gränsen till likgiltig.
Och som Du vet så är ju likgiltighet en av Dödssynderna. Jag undrar vem som kom på det?
Att om man skiter i allt så begår man en synd. Jag antar att det var nån som INTE hade hört talas om depression...
Nån som inte hade hört talas om hur ensam man faktiskt kan bli när man lämnar allt för att börja om på nytt.
Nån som inte förstod hur det känns när man kämpar för att ersätta något gammalt med nåt nytt men ändå inte lyckas fylla det tomma hålet inuti.
För det finns inget att ersätta det med.
Jag har hamnat på ett berg där alla innevånare har levt sitt liv i stort sett likadant jämt och som nykomling så har jag plus minus noll chans att ta mig in i den lilla bygemenskapen .....
Jag hittar ingen stol att sitta på helt enkelt. Och tro mig; jag har försökt!
Älskade verkligen ( älskar fortfarande ) att tillhöra kören som repar på tisdagar och gör något enstaka framträdande då och då.
Men nu är det juluppehåll till 5 februari och musiken tystnar för min del.
Jag lånade en X-box av sonen för att kunna sjunga karaoke men spelen finns inte att få tag på :(
Och just nu känns det livsviktigt för mig att sjunga för att ge kroppen nåt slags hopp och lite glädje.
För jag är i grunden en optimist, en människa som vill framåt. En kvinna som verkligen avskyr att stå stilla.
De tjatar på mig att ha tålamod; vännerna och terapeuterna; men jag har faktiskt inte tid eller ens ork att vara tålmodig längre.
Tiden rinner iväg och jag har försökt på alla möjliga sätt att skaffa en social samvaro, men nix, jag hittar inget som är varaktigt.
Jag finner mig själv vara ensam med katten ( som inte är särskilt pratsam :)) när kvällen kommer och jag släcker ned alla lampor i min lilla lya.
Och idag är det fredagen den 21 december. Enligt Maykalendern ska Jorden gå under idag. Jag antar att man får ha tålamod och vänta tills klockan passerar 24.00 för att se om det stämmer :)
Och går Jorden under så behöver man ju varken grubbla på dödssynder eller vad man ska laga till middag...
Men det alternativet lockar inte särskilt mycket :) Nej, jag sitter här och knappar ner mina tankar som är allt annat än likgiltiga och som kanske kan vara till glädje för dig som läser...
...säger Kim, som varje år vid denna tiden " får något religiöst i blicken" :) Kram, kram!
Snön faller tätt och konstant över taken och ännu är inte tomten vaken...
Var kom det ifrån nu då? :) Min hjärna går på högvarv på morgonen fram till 13-14-tiden då den sackar ner och skiter i det mesta.
Det är den tiden då jag går och lägger mig och vilar igen för att dagen ska gå fortare och ersättas med en ny likaledes trist dag....Bitter? Moi? Nej, men på gränsen till likgiltig.
Och som Du vet så är ju likgiltighet en av Dödssynderna. Jag undrar vem som kom på det?
Att om man skiter i allt så begår man en synd. Jag antar att det var nån som INTE hade hört talas om depression...
Nån som inte hade hört talas om hur ensam man faktiskt kan bli när man lämnar allt för att börja om på nytt.
Nån som inte förstod hur det känns när man kämpar för att ersätta något gammalt med nåt nytt men ändå inte lyckas fylla det tomma hålet inuti.
För det finns inget att ersätta det med.
Jag har hamnat på ett berg där alla innevånare har levt sitt liv i stort sett likadant jämt och som nykomling så har jag plus minus noll chans att ta mig in i den lilla bygemenskapen .....
Jag hittar ingen stol att sitta på helt enkelt. Och tro mig; jag har försökt!
Älskade verkligen ( älskar fortfarande ) att tillhöra kören som repar på tisdagar och gör något enstaka framträdande då och då.
Men nu är det juluppehåll till 5 februari och musiken tystnar för min del.
Jag lånade en X-box av sonen för att kunna sjunga karaoke men spelen finns inte att få tag på :(
Och just nu känns det livsviktigt för mig att sjunga för att ge kroppen nåt slags hopp och lite glädje.
För jag är i grunden en optimist, en människa som vill framåt. En kvinna som verkligen avskyr att stå stilla.
De tjatar på mig att ha tålamod; vännerna och terapeuterna; men jag har faktiskt inte tid eller ens ork att vara tålmodig längre.
Tiden rinner iväg och jag har försökt på alla möjliga sätt att skaffa en social samvaro, men nix, jag hittar inget som är varaktigt.
Jag finner mig själv vara ensam med katten ( som inte är särskilt pratsam :)) när kvällen kommer och jag släcker ned alla lampor i min lilla lya.
Och idag är det fredagen den 21 december. Enligt Maykalendern ska Jorden gå under idag. Jag antar att man får ha tålamod och vänta tills klockan passerar 24.00 för att se om det stämmer :)
Och går Jorden under så behöver man ju varken grubbla på dödssynder eller vad man ska laga till middag...
Men det alternativet lockar inte särskilt mycket :) Nej, jag sitter här och knappar ner mina tankar som är allt annat än likgiltiga och som kanske kan vara till glädje för dig som läser...
...säger Kim, som varje år vid denna tiden " får något religiöst i blicken" :) Kram, kram!
torsdag 20 december 2012
Rena rama frossan...
Hej igen!
Kväll i min tillfälliga lya. Jag sitter här och tittar på ett program om feta människor som går ner en massa i vikt under ett år.
Och så tar jag mig en smörgas och en kaka och lite smågodis och tänker : Att såååå fet är ju i alla fall inte jag än "....
Nä, nä..men jag kan ju bli. Jag behöver ingen våg för att veta att jag har gått upp en massa detta år. Det har fördelat sig ganska jämt över kroppen men som sagt. .i helfigursspegel och utan kläder, så vill jag faktiskt skrika rakt ut, när jag ser vad jag ätit mig till :)
Jag gillar MAT! och GODIS! Och FETA såser älskar jag. Och choklad kan jag faktiskt trycka i mig en hel del innan jag ramlar ner i sockerkoman och snarkar ljudligt en stund därefter :)
Herregud! Tänk om man slapp alla anvisningar om hur man ska se ut. Vad man ska äta och inte äta. Hur man ska äta och när man ska äta. Och jösses vad man har högt BMI om man mäter ! Nästan lika högt som BNP :)
Och dessutom så ska man helst inte ha sex om man inte har en perfekt kropp. Tänk på fettpocenten Helga :)
.jpg)
Jag hade tänkt skriva om frosseri så här i juletiden. Om hur löjligt mycket man äter på samma dag. Jag var på jullunch idag och visst är det gott men jag stannade vid Janssons ( ett måste ) och prinskorv och köttbullar.
Mina bordsgrannar startade upp med sillfat och lax och hovmästarsås och för ett ögonblick fick jag en bild av hur det ser ut när det blandas i magsäcken tillsammans med julmust...Öööörk !
Men det var som sagt; bara för ett ögonblick; strax innan jag högg in på min mat :)
Och har du märkt att i jultider så är det fan inga artiklar om bantning. Nej, de kommer efter nyår. För då ska man ju börja sitt nya liv med bantning och allehanda stopp av de konsumtioner man hänge sig åt..pust och stånk och stön...
Mmm.. frosseri sägs vara en dödssynd som banar väg rakt ner i helvetet. Och det tror jag på. För att väga 360 kilo och andas i respirator med allehanda liggsår på kroppen måste vara en helvetets förgrund...
Så, nu har jag betat av två dödsynder på en dag. Nu ska jag beta av resterna på min tallrik. För det är ju bara jul en gång om året, inte sant ? :)
Ta hand om dig! / Kim
Kväll i min tillfälliga lya. Jag sitter här och tittar på ett program om feta människor som går ner en massa i vikt under ett år.
Och så tar jag mig en smörgas och en kaka och lite smågodis och tänker : Att såååå fet är ju i alla fall inte jag än "....
Nä, nä..men jag kan ju bli. Jag behöver ingen våg för att veta att jag har gått upp en massa detta år. Det har fördelat sig ganska jämt över kroppen men som sagt. .i helfigursspegel och utan kläder, så vill jag faktiskt skrika rakt ut, när jag ser vad jag ätit mig till :)
Jag gillar MAT! och GODIS! Och FETA såser älskar jag. Och choklad kan jag faktiskt trycka i mig en hel del innan jag ramlar ner i sockerkoman och snarkar ljudligt en stund därefter :)
Herregud! Tänk om man slapp alla anvisningar om hur man ska se ut. Vad man ska äta och inte äta. Hur man ska äta och när man ska äta. Och jösses vad man har högt BMI om man mäter ! Nästan lika högt som BNP :)
Och dessutom så ska man helst inte ha sex om man inte har en perfekt kropp. Tänk på fettpocenten Helga :)
.jpg)
Jag hade tänkt skriva om frosseri så här i juletiden. Om hur löjligt mycket man äter på samma dag. Jag var på jullunch idag och visst är det gott men jag stannade vid Janssons ( ett måste ) och prinskorv och köttbullar.
Mina bordsgrannar startade upp med sillfat och lax och hovmästarsås och för ett ögonblick fick jag en bild av hur det ser ut när det blandas i magsäcken tillsammans med julmust...Öööörk !
Men det var som sagt; bara för ett ögonblick; strax innan jag högg in på min mat :)
Och har du märkt att i jultider så är det fan inga artiklar om bantning. Nej, de kommer efter nyår. För då ska man ju börja sitt nya liv med bantning och allehanda stopp av de konsumtioner man hänge sig åt..pust och stånk och stön...
Mmm.. frosseri sägs vara en dödssynd som banar väg rakt ner i helvetet. Och det tror jag på. För att väga 360 kilo och andas i respirator med allehanda liggsår på kroppen måste vara en helvetets förgrund...
Så, nu har jag betat av två dödsynder på en dag. Nu ska jag beta av resterna på min tallrik. För det är ju bara jul en gång om året, inte sant ? :)
Ta hand om dig! / Kim
Avund..vilket dumt djäkla påhitt !
Hej igen i Vinterlandet!
Ja, jag har gjort ett uppehåll i bloggandet ett tag nu. För vem kan skriva
när man är uppfylld av den dåliga känslan av avund träder in och förgiftar ALLT.
Jag brukar inte vara avundsjuk men nu har jag blivit det. Och det är så löjligt!
Min vän har kommit fram genom sin talang och förtjänar det verkligen.
Men jag kan inte glädjas. Nej, jag är avundsjuk som en liten barnunge...
Jag har dagligen stångats med avundens fula ansikte och funderat på varför jag INTE kan vara glad. Visst kan jag sjunga. Men inte lika bra som min vän.
Vi gick med i en kör och jag visste redan från början att hon är en stjärna som väntar på att tändas.
Jag har knuffat fram henne för att hon förtjänar det och nu är hon framme.
Och nu har hon plågat sig igenom sin scenskräck och sjungit solo och jag var stolt över henne men inte sådär glad som jag borde.
Har funderat på varför? Vad fan är det för fel på mig?!!!
Jag behöver verkligen bekräftelse nu. Är nästan totalt isolerad och avskärmad från yttervärlden och det blir värre för varje dag ...
Trodde att jag kunde börja ett nytt liv här i byn. Men det kommer nog inte att ske. Här i byn håller de på traditionerna och ingen nykomling kan ta sig in.
När jag upptäckte kyrkan och musiken så kände jag mig hemma. Jag kände mig sedd.
Och jag närde en hemlig ( ja, inte för alla ) dröm om att få stå och sjunga inför en fullsatt kyrka.
Men jag är bara en av tanterna nu. En av dem som inte syns om jag försvinner. Mina bekanta och terapeuter och de som känner mig säger; " Lägg av! Du syns Kim! "
Men jag tror inte på dem för jag är urholkad på självkänsla. Dock lever envisheten kvar i mig. Och det tar en lång tid innan jag släpper greppet om en ambition.
Som barn var jag mycket begåvad. Sjöng ofta och försökte på mig piano ett tag innan jag lärde mig spela gitarr tillsammans med min yngre syster.
Jag hade högsta musik i sång och syrran och jag hade musiken som en tröst och en glädje. Vi åkte på talangjakter och sjöng med våra änglaröster. Jag älskade uppmärksamheten och trivdes på scenen.
Tills en dag, då slutligen musiken tystnade. Vår mor hade fått nog. Och musiken fick än en gång ge vika för skriken och fyllebråken. Gitarrerna försvann och våra röster tystnade.
Jag har alltid gillat musik. Vem vill leva utan? Men i över 40 år har jag hållit mig för mig själv när jag sjunger. Och så dök kören upp! Som en glädje, en gemenskap och en liten, liten möjlighet att en GÅNG få sjunga för den publik som vi förlorade.
Känner mig som en tjurig barnunge men får inte ordning på mina tankar och mitt naiva beteende.
Det har gått så långt att jag har sagt upp bekantskapen med min vän. Tillfälligt hoppas jag . Jag vill att hon ska få ha sin sång och sina framgångar. Men just nu är jag falsk mot både henne och mig om jag låtsas vara nåt jag inte är. Har förklarat hur jag känner men det får mig inte att må ett dugg bättre :(
Har mått skit och undrat hur jag ska agera framledes. Ska jag låta mig förtäras av en känsla som är ful och påträngande och som tar över mitt liv? Eller ska jag släppa musiken igen?
Vilket är egentligen bäst? Att laga en trasig gitarr eller lära sig att spela ett nytt instrument?
Kram / ångrar redan detta inlägg / Kim
Ja, jag har gjort ett uppehåll i bloggandet ett tag nu. För vem kan skriva
när man är uppfylld av den dåliga känslan av avund träder in och förgiftar ALLT.
Jag brukar inte vara avundsjuk men nu har jag blivit det. Och det är så löjligt!
Min vän har kommit fram genom sin talang och förtjänar det verkligen.
Men jag kan inte glädjas. Nej, jag är avundsjuk som en liten barnunge...
Jag har dagligen stångats med avundens fula ansikte och funderat på varför jag INTE kan vara glad. Visst kan jag sjunga. Men inte lika bra som min vän.
Vi gick med i en kör och jag visste redan från början att hon är en stjärna som väntar på att tändas.
Jag har knuffat fram henne för att hon förtjänar det och nu är hon framme.
Och nu har hon plågat sig igenom sin scenskräck och sjungit solo och jag var stolt över henne men inte sådär glad som jag borde.
Har funderat på varför? Vad fan är det för fel på mig?!!!
Jag behöver verkligen bekräftelse nu. Är nästan totalt isolerad och avskärmad från yttervärlden och det blir värre för varje dag ...
Trodde att jag kunde börja ett nytt liv här i byn. Men det kommer nog inte att ske. Här i byn håller de på traditionerna och ingen nykomling kan ta sig in.
När jag upptäckte kyrkan och musiken så kände jag mig hemma. Jag kände mig sedd.
Och jag närde en hemlig ( ja, inte för alla ) dröm om att få stå och sjunga inför en fullsatt kyrka.
Men jag är bara en av tanterna nu. En av dem som inte syns om jag försvinner. Mina bekanta och terapeuter och de som känner mig säger; " Lägg av! Du syns Kim! "
Men jag tror inte på dem för jag är urholkad på självkänsla. Dock lever envisheten kvar i mig. Och det tar en lång tid innan jag släpper greppet om en ambition.
Som barn var jag mycket begåvad. Sjöng ofta och försökte på mig piano ett tag innan jag lärde mig spela gitarr tillsammans med min yngre syster.
Jag hade högsta musik i sång och syrran och jag hade musiken som en tröst och en glädje. Vi åkte på talangjakter och sjöng med våra änglaröster. Jag älskade uppmärksamheten och trivdes på scenen.
Tills en dag, då slutligen musiken tystnade. Vår mor hade fått nog. Och musiken fick än en gång ge vika för skriken och fyllebråken. Gitarrerna försvann och våra röster tystnade.
Jag har alltid gillat musik. Vem vill leva utan? Men i över 40 år har jag hållit mig för mig själv när jag sjunger. Och så dök kören upp! Som en glädje, en gemenskap och en liten, liten möjlighet att en GÅNG få sjunga för den publik som vi förlorade.
Känner mig som en tjurig barnunge men får inte ordning på mina tankar och mitt naiva beteende.
Det har gått så långt att jag har sagt upp bekantskapen med min vän. Tillfälligt hoppas jag . Jag vill att hon ska få ha sin sång och sina framgångar. Men just nu är jag falsk mot både henne och mig om jag låtsas vara nåt jag inte är. Har förklarat hur jag känner men det får mig inte att må ett dugg bättre :(
Har mått skit och undrat hur jag ska agera framledes. Ska jag låta mig förtäras av en känsla som är ful och påträngande och som tar över mitt liv? Eller ska jag släppa musiken igen?
Vilket är egentligen bäst? Att laga en trasig gitarr eller lära sig att spela ett nytt instrument?
Kram / ångrar redan detta inlägg / Kim
lördag 8 december 2012
Sagan om den känsliga tarmen
God middag i snölandet!
Jag stod och diskade när jag kom att tänka på en rolig episod. Ja, för mig i alla fall,
kanske inte för mina nära och kära. Eller, definitivt INTE för min nära och kära :)
För många år sedan hade jag och min familj ett hus. Med badkar. Och jag gillar ju att bada.
Och på den tiden gillade jag att fisa också. Eller rättare sagt; jag kunde inte hålla det innne. Hade konstant ont i magen och gasbildningar.
Så jag fes och fes och fes och det luktade ruttet kött. Men som sagt, jag kunde inte stoppa det ....sorry i efterskott familjen :)
Så jag tog ett bad en kväll och fes i badkaret..Och du vet; i varmt vatten blir det värre. Fisen smög sig upp längs skinkorna och rullade längs badkarskanten för att slutligen lägga sig som en dimma i det heta utrymmet.
Kenneth ( min dåvarande sambo ) kom springande med skorna halvknutna. " Fan, nu är det stopp i trekammarbrunnen! " skrek han. " Jag måste ut och stöta ner skiten."
Jag började gapskratta. "Nej, det är bara jag som fes", pep jag.
" För helvete, väste han och höll för näsan " det är nåt allvarligt fel på dina tarmar! "
" Förlåt" , fick jag fram mellan skrattsalvorna.
Denna anekdot älskar Kenneth att berätta för alla som vill lyssna :) och nu berättar jag den för dig....
Ja, jag vet inte om jag gör rätt som bjuder på denna berättelse men tyck inte illa om mig :) jag har rättat till problemet. Insåg att jag måste vara överkänslig mot nåt. Och förra året insåg jag att det inte var något fel på mina tarmar förutom att jag INTE tål laktos. Så jag har kommit så långt att jag dricker laktosfri mjölk. Men jag glömmer att det är laktos i så mycket annat.
I bland kan jag vräka i mig glass och naturligtvis får jag ont i magen. Fiser, fiser, fiser. Och katten skuttar förskräckt in i sovrummet...
Ok. Vissa saker kanske man inte ska skämta om men jag gillar verkligen kiss och bajshumor.
Det kanske inte är så rumsrent med fisar. Nej, det är det fasen inte ; jag får vädra länge efter mina.
Men det kunde vara värre. Jag kunde ha så stora bröst att jag inte kan resa mig upp. Och hur kul vore det?
Men jag fiser inte så mycket längre. Det är ganska rumsrent här nu :)
Ha en fin dag i friska luften ! / Kim
http://www.youtube.com/watch?v=3Nua5klb4Os&list=FLPWyfYyAV7yYueoA0boD4mg&index=1
Här kommer lite mysig musik som heter " A change gonna come" / kram på dig
Jag stod och diskade när jag kom att tänka på en rolig episod. Ja, för mig i alla fall,
kanske inte för mina nära och kära. Eller, definitivt INTE för min nära och kära :)
För många år sedan hade jag och min familj ett hus. Med badkar. Och jag gillar ju att bada.
Och på den tiden gillade jag att fisa också. Eller rättare sagt; jag kunde inte hålla det innne. Hade konstant ont i magen och gasbildningar.
Så jag fes och fes och fes och det luktade ruttet kött. Men som sagt, jag kunde inte stoppa det ....sorry i efterskott familjen :)
Så jag tog ett bad en kväll och fes i badkaret..Och du vet; i varmt vatten blir det värre. Fisen smög sig upp längs skinkorna och rullade längs badkarskanten för att slutligen lägga sig som en dimma i det heta utrymmet.
Kenneth ( min dåvarande sambo ) kom springande med skorna halvknutna. " Fan, nu är det stopp i trekammarbrunnen! " skrek han. " Jag måste ut och stöta ner skiten."
Jag började gapskratta. "Nej, det är bara jag som fes", pep jag.
" För helvete, väste han och höll för näsan " det är nåt allvarligt fel på dina tarmar! "
" Förlåt" , fick jag fram mellan skrattsalvorna.
Denna anekdot älskar Kenneth att berätta för alla som vill lyssna :) och nu berättar jag den för dig....
Ja, jag vet inte om jag gör rätt som bjuder på denna berättelse men tyck inte illa om mig :) jag har rättat till problemet. Insåg att jag måste vara överkänslig mot nåt. Och förra året insåg jag att det inte var något fel på mina tarmar förutom att jag INTE tål laktos. Så jag har kommit så långt att jag dricker laktosfri mjölk. Men jag glömmer att det är laktos i så mycket annat.
I bland kan jag vräka i mig glass och naturligtvis får jag ont i magen. Fiser, fiser, fiser. Och katten skuttar förskräckt in i sovrummet...
Ok. Vissa saker kanske man inte ska skämta om men jag gillar verkligen kiss och bajshumor.
Det kanske inte är så rumsrent med fisar. Nej, det är det fasen inte ; jag får vädra länge efter mina.
Men det kunde vara värre. Jag kunde ha så stora bröst att jag inte kan resa mig upp. Och hur kul vore det?
Men jag fiser inte så mycket längre. Det är ganska rumsrent här nu :)
Ha en fin dag i friska luften ! / Kim
http://www.youtube.com/watch?v=3Nua5klb4Os&list=FLPWyfYyAV7yYueoA0boD4mg&index=1
Här kommer lite mysig musik som heter " A change gonna come" / kram på dig
fredag 7 december 2012
En ( annorlunda ) Vintersaga del 1
Det var en gång ett land som var vitt och kallt och som fick besök av Claus varje år. Ja, Santa Claus alltså. Shaken but not störd...
Han låg mestadels och sov men i demembernattenmber gick han ut i vinterkylan och skakade bort isen ur de blå kulorna som hängde i hans gren.
Det var ett styvt jobb kan du tänka. Att tina upp något som vilat så länge och varit inaktivt större delen av året.
" Men, a Man is got to do what a Man is got to do" muttrade Claus och förvånade sig över att han pratade engelska med tanke på att alla sa att han är finsk.
Han saknade sin fru som rymde iväg med en av Nisse på Manpowers grabbar tidigare under året.
" Inget att göra åt tänkte , han som var en realistisk man och faktiskt hade ett ansvar.
Att dela ut klappar till alla de som voro i trängomål .
Han mindes en tid då han gled in i trånga hål och delade ut avlånga paket. Men det var länge sen. Det var på 2000-talet.
Nu hade det hunnit bli 3013 redan.
Och han hade degraderats till alla masochisters hjälte där han kom körande i släden med den stora brädan för alla bakar och behov.
En klapp till Desiré Olsson på Kungsgatan och 14 kraftiga smack i bakdelen till grannen Birger Andrén. Ja det var ett tungt jobb att klappa in julklappsändorna i rätt stämning.
Ja, han hade inget val stackarn. Det var ingen efterfrågan på goda röda runda tomtar längre. För ingen köpte längre klappar i affärerna. De beställde på nätet och fick dem levererade via sin favoritfigur. Han läste nånstans på sin I-padda; att Batman var populärast i år tätt följd av Ironman.
Inte ens Rudolf fanns kvar längre. Nej i lilla skjulet stod Rudolfs hans ättling; den lilla sötnosen med likaledes röda mulen. Och det var hans käraste vän! Hans enda vän.
Så han tog sig i kragen och blåste snön ur skägget .
Gick med raska steg mot stallet med sina dinglande blå kulor i handen kulor och kallade ; "Jinglebell, Jinglebell, värm mig med din nos i kväll..." //
----------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt, men jag kunde inte låta bli att vara lite skruvad ikväll :) Kram Kim
Jingle Bells – Rudolph the Red Nosed Reindeer
Han låg mestadels och sov men i demembernattenmber gick han ut i vinterkylan och skakade bort isen ur de blå kulorna som hängde i hans gren.
Det var ett styvt jobb kan du tänka. Att tina upp något som vilat så länge och varit inaktivt större delen av året.
" Men, a Man is got to do what a Man is got to do" muttrade Claus och förvånade sig över att han pratade engelska med tanke på att alla sa att han är finsk.
Han saknade sin fru som rymde iväg med en av Nisse på Manpowers grabbar tidigare under året.
" Inget att göra åt tänkte , han som var en realistisk man och faktiskt hade ett ansvar.
Att dela ut klappar till alla de som voro i trängomål .
Han mindes en tid då han gled in i trånga hål och delade ut avlånga paket. Men det var länge sen. Det var på 2000-talet.
Nu hade det hunnit bli 3013 redan.
Och han hade degraderats till alla masochisters hjälte där han kom körande i släden med den stora brädan för alla bakar och behov.
En klapp till Desiré Olsson på Kungsgatan och 14 kraftiga smack i bakdelen till grannen Birger Andrén. Ja det var ett tungt jobb att klappa in julklappsändorna i rätt stämning.
Ja, han hade inget val stackarn. Det var ingen efterfrågan på goda röda runda tomtar längre. För ingen köpte längre klappar i affärerna. De beställde på nätet och fick dem levererade via sin favoritfigur. Han läste nånstans på sin I-padda; att Batman var populärast i år tätt följd av Ironman.
Inte ens Rudolf fanns kvar längre. Nej i lilla skjulet stod Rudolfs hans ättling; den lilla sötnosen med likaledes röda mulen. Och det var hans käraste vän! Hans enda vän.
Så han tog sig i kragen och blåste snön ur skägget .
Gick med raska steg mot stallet med sina dinglande blå kulor i handen kulor och kallade ; "Jinglebell, Jinglebell, värm mig med din nos i kväll..." //
----------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt, men jag kunde inte låta bli att vara lite skruvad ikväll :) Kram Kim
Jingle Bells – Rudolph the Red Nosed Reindeer
Acceptera det man inte kan förändra?
God förmiddag på Dig!
Jaha då sitter jag här igen fast jag lovade mig själv att göra något annat, något nyttigare, något som jag kunde vara nöjd med..
Men när jag har satt mig på min skrivbordsstol så sitter jag som limmad med en limpistol tills jag blir röksugen och tar mig ut i köket...
Missförstå mig inte; jag är ganska nöjd med att blogga och att ha dig som läser vad jag skriver; jag menar det här med surfandet i allmänhet och Facebook i synnerhet :)
Fastnar där varje dag. Sätter på mig läsglasögonen styrka 2.0 och tittar in i cyberspace.
Att jag har fått sämre syn är lätt att acceptera.
Jag har alltid tyckt att det är snyggt med glasögon. och med den uppsjö av modeller och färger som finns nu så har jag samlat på mig en massa par som passar till olika kläder och humör :)
Men ingen ser mig ju. Annat än på bild i stort sett. Det är som om facebook ;och det jag väljer att lägga ut där ; styr mitt liv.
Får jag en bra start där och kontakt med vänner så känns allt lite bättre i ensamheten på våningen med utsikt.
Försöker acceptera att jag gillar att lägga timmar i den artificiella världen inuti min dataskärm.
Men jag vet inte..Nåt saknas. Gemenskap saknas. Och det är väl något man inte ska acceptera. För ingen människa är väl en ö som flyter omkring och klarar sig själv i tidens stora hav?
Jag minns en tid när jag kom hem och barn och man var hemma och jag ropade:
" Hej, jag är hemma nu, kolla vad jag har handlat."
Eller när jag var hemma och barnen kom hem till min lagade mat. Och jag minns hur glad jag var att leva i en familj. Att vara mamma, sambo och behövd.
Nu är jag inget av det där. Nej, jag sitter här i självvald ensamhet och försöker uppskatta den.
Försöker acceptera den helt enkelt. Men det är tungt. Och särskilt i juletid då man ska umgås med nära och kära.
En fördel är ju att jag kan se ut såhär på morgonen utan att skrämma slag på nån annan än katten :)
Jag har blivit helt gråhårig i hårbotten; och tro det eller ej ; jag har längtat efter att bli distignerat grå. Och accepterat det.
Men jag kan ju förändra färgen med en tub cremé och tills vidare vill jag vara svart i kontrast till allt det vita som svämmar över oss.
En dag kanske jag klipper mig kort igen och då ska det bli spännande att se hur jag kommer att se ut :) Jo, det är sant! Jag tycker det.
Och jag gillar att ligga ett steg före livets skeende. Det är lättare att acceptera förändringar då. En del kallar det kontrollbehov :) Jag kallar det självbehärskning :)
Jag har gått upp i vikt. Mycket. Springer snabbt förbi speglarna när jag har duschat för jag vill INTE se vad jag blivit. Sladdrig helt enkelt.
Och visst kan jag förändra det. Men jag vill INTE! nej, inte nu. För godis är min tröst och mitt enda intresse på kvällarna.
Summan av lasterna är väl inte direkt konstant, men min tresiffriga vikt börjar bli det. Konstant jobbig att bära på också :)
Och att köpa kläder vill jag inte längre. Jag sträcker mig till strumpor och skor. Och jag tänker inte förändra det jag kan och inte heller acceptera det i eviga tider. Men for the time being, så får det vara såhär.
Min underbara Ziva älskar mig som jag är. Hon lyssnar på min barsliga pipiga röst och kommer när jag ropar.
Hon väcker mig med en puss på munnen och avslutar vår dag med att snutta på min arm tills hon dråsar ihop av trötthet.
Mmm, jag ÄLSKAR den fina kissen! Och jag accepterar att det ska vara vi två.
Jag behöver ingen mer katt. Det är fullt tillräckligt med en liten fröken som är så försiktig och kärleksfull och social.
Och nu min vän har klockan blivit " tid att ta ur hårfärgen ur skallen ". Sen blir det en kopp kanelkaffe och en pepparkaka. Så jag blir snäll. För smart är jag ju redan :)
Blir lika full i skratt varje gång jag träffar någon ny människa och uttalar något logiskt och får hör : " Men , Kim, du är ju smart! "Ja, ser jag dum ut på nåt vis kanske? :)
Nja. Nje. Jo, ibland kanske :) Ha nu en fin vinterdag! / kram till dig! / Kimsan
Elvis Presley – Blue Christmas / och hoppas du får en white; inte en blue/ christmas :)
Jaha då sitter jag här igen fast jag lovade mig själv att göra något annat, något nyttigare, något som jag kunde vara nöjd med..
Men när jag har satt mig på min skrivbordsstol så sitter jag som limmad med en limpistol tills jag blir röksugen och tar mig ut i köket...
Missförstå mig inte; jag är ganska nöjd med att blogga och att ha dig som läser vad jag skriver; jag menar det här med surfandet i allmänhet och Facebook i synnerhet :)
Fastnar där varje dag. Sätter på mig läsglasögonen styrka 2.0 och tittar in i cyberspace.
Att jag har fått sämre syn är lätt att acceptera.
Jag har alltid tyckt att det är snyggt med glasögon. och med den uppsjö av modeller och färger som finns nu så har jag samlat på mig en massa par som passar till olika kläder och humör :)
Men ingen ser mig ju. Annat än på bild i stort sett. Det är som om facebook ;och det jag väljer att lägga ut där ; styr mitt liv.
Får jag en bra start där och kontakt med vänner så känns allt lite bättre i ensamheten på våningen med utsikt.
Försöker acceptera att jag gillar att lägga timmar i den artificiella världen inuti min dataskärm.
Men jag vet inte..Nåt saknas. Gemenskap saknas. Och det är väl något man inte ska acceptera. För ingen människa är väl en ö som flyter omkring och klarar sig själv i tidens stora hav?
Jag minns en tid när jag kom hem och barn och man var hemma och jag ropade:
" Hej, jag är hemma nu, kolla vad jag har handlat."
Eller när jag var hemma och barnen kom hem till min lagade mat. Och jag minns hur glad jag var att leva i en familj. Att vara mamma, sambo och behövd.
Nu är jag inget av det där. Nej, jag sitter här i självvald ensamhet och försöker uppskatta den.
Försöker acceptera den helt enkelt. Men det är tungt. Och särskilt i juletid då man ska umgås med nära och kära.
En fördel är ju att jag kan se ut såhär på morgonen utan att skrämma slag på nån annan än katten :)
Jag har blivit helt gråhårig i hårbotten; och tro det eller ej ; jag har längtat efter att bli distignerat grå. Och accepterat det.
Men jag kan ju förändra färgen med en tub cremé och tills vidare vill jag vara svart i kontrast till allt det vita som svämmar över oss.
En dag kanske jag klipper mig kort igen och då ska det bli spännande att se hur jag kommer att se ut :) Jo, det är sant! Jag tycker det.
Och jag gillar att ligga ett steg före livets skeende. Det är lättare att acceptera förändringar då. En del kallar det kontrollbehov :) Jag kallar det självbehärskning :)
Jag har gått upp i vikt. Mycket. Springer snabbt förbi speglarna när jag har duschat för jag vill INTE se vad jag blivit. Sladdrig helt enkelt.
Och visst kan jag förändra det. Men jag vill INTE! nej, inte nu. För godis är min tröst och mitt enda intresse på kvällarna.
Summan av lasterna är väl inte direkt konstant, men min tresiffriga vikt börjar bli det. Konstant jobbig att bära på också :)
Och att köpa kläder vill jag inte längre. Jag sträcker mig till strumpor och skor. Och jag tänker inte förändra det jag kan och inte heller acceptera det i eviga tider. Men for the time being, så får det vara såhär.
Min underbara Ziva älskar mig som jag är. Hon lyssnar på min barsliga pipiga röst och kommer när jag ropar.
Hon väcker mig med en puss på munnen och avslutar vår dag med att snutta på min arm tills hon dråsar ihop av trötthet.
Mmm, jag ÄLSKAR den fina kissen! Och jag accepterar att det ska vara vi två.
Jag behöver ingen mer katt. Det är fullt tillräckligt med en liten fröken som är så försiktig och kärleksfull och social.
Och nu min vän har klockan blivit " tid att ta ur hårfärgen ur skallen ". Sen blir det en kopp kanelkaffe och en pepparkaka. Så jag blir snäll. För smart är jag ju redan :)
Blir lika full i skratt varje gång jag träffar någon ny människa och uttalar något logiskt och får hör : " Men , Kim, du är ju smart! "Ja, ser jag dum ut på nåt vis kanske? :)
Nja. Nje. Jo, ibland kanske :) Ha nu en fin vinterdag! / kram till dig! / Kimsan
Elvis Presley – Blue Christmas / och hoppas du får en white; inte en blue/ christmas :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)