Avund..vilket dumt djäkla påhitt !

Hej igen i Vinterlandet!

Ja, jag har gjort ett uppehåll i bloggandet ett tag nu. För vem kan skriva
när man är uppfylld av den dåliga känslan av avund träder in och förgiftar ALLT.
Jag brukar inte vara avundsjuk men nu har jag blivit det. Och det är så löjligt!
Min vän har kommit fram genom sin talang och förtjänar det verkligen.
Men jag kan inte glädjas. Nej, jag är avundsjuk som en liten barnunge...

Jag har dagligen stångats med avundens fula ansikte och funderat på varför jag INTE kan vara glad. Visst kan jag sjunga. Men inte lika bra som min vän.
Vi gick med i en kör och jag visste redan från början att hon är en stjärna som väntar på att tändas. 
Jag har knuffat fram henne för att hon förtjänar det och nu är hon framme. 
Och nu har hon plågat sig igenom sin scenskräck och sjungit solo och jag var stolt över henne men inte sådär glad som jag borde.
Har funderat på varför? Vad fan är det för fel på mig?!!!

Jag behöver verkligen bekräftelse nu. Är nästan totalt isolerad och avskärmad från yttervärlden och det blir värre för varje dag ...
Trodde att jag kunde börja ett nytt liv här i byn. Men det kommer nog inte att ske. Här i byn håller de på traditionerna och ingen nykomling kan ta sig in.

När jag upptäckte kyrkan och musiken så kände jag mig hemma. Jag kände mig sedd. 
Och jag närde en hemlig ( ja, inte för alla ) dröm om att få stå och sjunga inför en fullsatt kyrka.
Men jag är bara en av tanterna nu. En av dem som inte syns om jag försvinner. Mina bekanta och terapeuter och de som känner mig säger; " Lägg av! Du syns Kim! "
Men jag tror inte på dem för jag är urholkad på självkänsla. Dock lever envisheten kvar i mig. Och det tar en lång tid innan jag släpper greppet om en ambition.

Som barn var jag mycket begåvad. Sjöng ofta och försökte på mig piano ett tag innan jag lärde mig spela gitarr tillsammans med min yngre syster.
Jag hade högsta musik i sång och syrran och jag hade musiken som en tröst och en glädje. Vi åkte på talangjakter och sjöng med våra änglaröster. Jag älskade uppmärksamheten och trivdes på scenen.
Tills en dag, då slutligen musiken tystnade. Vår mor hade fått nog. Och musiken fick än en gång ge vika för skriken och fyllebråken. Gitarrerna försvann och våra röster tystnade.

Jag har alltid gillat musik. Vem vill leva utan? Men i över 40 år har jag hållit mig för mig själv när jag sjunger. Och så dök kören upp! Som en glädje, en gemenskap och en liten, liten möjlighet att en GÅNG få sjunga för den publik som vi förlorade.

Känner mig som en tjurig barnunge men får inte ordning på mina tankar och mitt naiva beteende.
Det har gått så långt att jag har sagt upp bekantskapen med min vän. Tillfälligt hoppas jag . Jag vill att hon ska få ha sin sång och sina framgångar. Men just nu är jag falsk mot både henne och mig om jag låtsas vara nåt jag inte är. Har förklarat hur jag känner men det får mig inte att må ett dugg bättre  :(

Har mått skit och undrat hur jag ska agera framledes. Ska jag låta mig förtäras av en känsla som är ful och påträngande och som tar över mitt liv? Eller ska jag släppa musiken igen?
Vilket är egentligen bäst? Att laga en trasig gitarr eller lära sig att spela ett nytt instrument?

Kram / ångrar redan detta inlägg / Kim