vred, vred, jag blir så sned...( sällan :))

Goooood eftermiddag på Dig!

Ja nu sitter jag här igen. Tänkte att ta tag i ytterligare en dödsssynd
idag innan jag vandrar till grannen och fikar.
Jag skippar bilderna ett tag, trots att jag fick höra när jag startade en blogg : "du MÅSTE ha bilder Kim, annars läser inte folk !"
vi får väl se ..tycker att bakgrunden är  bild nog och det menar jag bokstavligt talat :)

Vrede var det , ja..
Som barn var jag ofta arg. Så arg att jag placerades i fosterhem ett tag,  för  min mamma  kunde inte hantera mina utbrott.
Tyvärr så fick det motsatt effekt än den hon önskade. När jag kom hem var jag ÄNNU argare. Kände mig sviken och övergiven och missförstådd och ensam och allt annat än älskad.
Så jag blev sju resor värre. Jag skrek och gapade och rymde till min älskade farmor men det hjälpte föga. Nej, jag blev hämtad och fick mer stryk.

För det kommer sig så här förstår du ; att på sextiotalet var ingen förundrad över att man agade sina barn. Nej, en örfil då och då var nyttigt.

Sen växte jag upp och blev tonåring och var än mer vilsen..och argare..På den tiden visste ingen vad diagnosen ADHD var. Så jag fick lugnande piller av min farmor.
Det hjälpte ju ett tag. Tog udden av det värsta. Jag klättrade inte i dörröppningar och skrek rakt ut så ofta.
Men det fattades något. Jag visste inte vad. Hur skulle jag kunna det? 
Jag visste ju  inte ens varför jag var arg hela tiden och varför stryk och hån inte botade mig.

Sen upptäckte jag sprit och droger och jag blev lugnare. En rebell, of course, men inte lika öppet.
men sprit och droger för med sig en massa skit. Jag blev misshandlad, jag blev våldtagen en , två, tre...flera gånger...
Men jag stoppade ner ilskan och gick vidare. Vem tror på en missbrukare?
Vad skulle jag göra annat än att röka braj och slå i mig amfetamin och vara bland likasinnade ?

Och sen blev jag mamma och fick familj och sen knarkade jag och söp igen och min son placerades i fosterhem, men efter en 3 år lång behandling så tog jag tag i min krage och började om på nytt.
Trodde terapin hade hjälpt men en del känslobagage bar jag kvar inom mig. Och den största av dem var VREDEN.
Jag var rädd för konflikter. Rädd för att inte bli älskad om jag var arg.
 Jag var rädd att få stryk om jag blev arg. Men framför allt var jag rädd att jag skulle skada någon allvarligt om jag släppte fram ilskan.

Jag startade om på nytt. Gjorde allt rätt. Studerade , arbetade, blev sambo och mamma på nytt.
Och sen hände en tragisk sak inom familjen. Och jag blev arg. Men jag sa inget. Nääää,  jag tog till spriten..igen..
Söp ner mig och blev allt argare efter mitt första EP-anfall...
Så jag började knarka igen ..och miste vårdnaden om yngste son också..hans pappa tog hand om honom..

Jag vill verkligen gråta när jag nu lägger fram mina sorgliga livsfakta framför era ögon, ( vill inte ha nåt medlidande, bara skriva av mig )
 men kan inte gråta, vill inte gråta , orkar inte gråta...

Det var ju vreden jag skulle skriva om..

För tre års sedan blev jag svårt misshandlad och våldtagen och av nån konstig anledning så plockade polisen in mig i häktet; anhållen för mordförsök. 
Gissa om jag var galen av ilska! Men jag sa inget. 
Gick in i mig själv och var vänlig mot poliserna som behandlade mig som skit och tog ifrån mig den lilla värdighet jag hade kvar när jag fick klä av mig naken och kastades i en cell..

Jo, så var det förstår du, psykopaten lyckades lura polisen så han blev utan straff..och Jag..offret fick sitta fängslad..:(
Du fattar att jag är arg för det fortfarande va? Men jag låter inte det förgifta mig.

Nej, det sista året har jag försökt ( med ett snedtramps undantag ) att göra ALLT rätt. Jag har skött det jag ska. Fått kontakt med mina barn igen.
Hur kan jag vara arg då?

Men jag sitter i alla fall här nu på lilla Berget och undrar över vem som delar ut straff för dödssynderna?
Varför klarar sig vissa människor sig undan med det mesta och får t om belöning för det?
Finns det då nån mening med att vara medmänniska?  Karma verkar ju inte jämna ut alla helvetets orättvisor detta året heller?

Förövrigt mår jag bara fint :) Kram på dig! Kim