Skrivar-time idag verkar det som där jag sitter på min hårda stol och skriver. Önskar mig faktiskt en ny stol i julklapp. En mjuk stol. En riktig stol. En stol som inte anstränger mina ben i skinkorna så mycket :)
Är jag girig som önskar mig något i en tid då man borde ge till de sämre bemedlade? Ja, kanske det....
Jag känner mig alltid så kluven inför julen. Min borderline ( som det står i diagnosen att jag har ) får fullt utlopp.
Å ena sidan vill jag leva spartanskt och skänka mina pengar till allehanda ändamål, å andra sidan tycker jag lite synd om mig själv och vill unna mig något som får mig att må bättre.
Men inga saker i världen kan fylla en påse som är tom och som har ett hål i botten där allt ramlar ut. Ja, för så känner jag mig...
Jag försöker verkligen ta till vara de stunder jag mår bra. De stunder jag träffar människor som bryr sig och som är genuint intresserade av mig som människa.
En gång i tiden ( många gånger :)) var jag ung och vacker och åtrådd och hade kvar alla mina tänder. En gång i tiden hade jag friska knän och en inbjudande kropp som lockade till sig en massa män.
Och jag var girig och tog för mig. Plöjde mig igenom beundrarskaran på löpande band. Avverkade mina följare med en rasande fart. Jag var odödlig kändes det som. Och evigt ung.
Jag skulle bli dyrkad till varje pris. Jag skulle ha all uppmärksamhet. Alla män skulle jag ha vid mina fötter och om inte jag fick deras gillande så skulle ingen annan ha den heller.
More is (more, ( better ) så att säga...
Men det var då och nu är nu. Och jag är medelålders och har inte samma behov.
Eller; det är i alla fall vad jag intalar mig.
För om man inte får sina behov uppfyllda; om man inte blir bekräftad; ja då får man täppa till det hålet där önskningarna väller in.
Gå vidare och låtsas som om man klarar sig själv. Låtsas att man INTE ALLS är i behov av bekräftelse och närhet.
Låta lite sådär lagom hurtig och säga : "Nej, jag har allt haft min beskärda del av det mesta här i Livet. dags att låta andra ta för sig ." Hmmmm
Men menar jag det? NEJ!
Jag kan acceptera att jag inte är ung. Inte smal. Inte är älskad av alla. Men jag har svårt att fatta varför jag sitter här med och försöker vara ödmjuk inför det faktum att jag är ensam på den öde ö som kallas Isolering?
Varför har inte jag någon att älska på nära håll? Varför ska jag sitta här med min livsvisdom inkapslad i mig själv?
Låta livet rinna bort och läsa om julfirande på Facebook? Ja, jag vet faktiskt inte varför livet blev så här konstigt på äldre dar och jag vet inte vad livet har i beredskap.
Men jag får väl vänta och se ( den som lever får se ) för det andra alternativet är ju så mycket sämre :)
Ha nu en fin dag och låt inte mig ; Kim " Scrooge" Svensson göra dig deppig :) kramar!
2 kommentarer:
Ja du Kimsan vad vi har eller inte har är frågan. Jag vill ha så mycket mer har önskat mig en soffa i flera år. Har mannens fula ex soffa sedan 6 år ( hörnsoffa i äckligt fult tyg )tillbaka fortfarande i mitt hus bläää. Bläää för kärringen är hemsk bläää för att jag inte klokt nog köpt en ny då pengar funnits hur många gånger som helst. Men då har jag antingen min vana trogen hjälpt mina 2 yngsta barn som efter skilsmässan haft ett helevete. Jag har varit både far & mor och allt ansvar samtidigt som jag stångat huvudet i väggen och undrat hur fan kan en man bara sticka och lämna allt för sin egen lycka fanns ju för fan 5 pers till??? nåja rättvisan blev väl ett fall för honom och gräset var inte grönare på andra sidan!! Haha. Kunde jag ha sagt från början.Nåja liten dotters panikångest atacker, sonen allmänt deppig men inte har exmannen varken sett eller varit med, Nej hans jävla samtal 1 gång i månaden är det enda och någon middag någon gång per kvartal. Näää inte bitter men de barnen har haft svårt med skola jobba och ja jag har försörjt dem så soffan mannens ex soffa finns kvar. Sonen, nu sambo ( arbetslös i ungdomsgarantin )ja honom hjälpte jag att köpa just den soffan jag vill ha. Fy sjutton vad jag är en snäll /dum mamma de får allt bara för att jag har dåligt samvete för att han lämnade allt efter 17 år och stack..... Att jag fanns då han var sjukskriven i 3 år, hade 3 halvtidsjobb bara för att kunna försörja familjen. Ta det lungt Kim vi klarar oss. Jag bryr mig inte om allt men avis och ledsen och hjärnspöken brottas jag med:))) Vad vore ett ett perfekt liv??? finns det ??? ja kanske <3 Kramar finaste <3
Tack snälla vännen för att du delar med dig av dina tankar <3 stor kram till dig <3
Skicka en kommentar