Utan varann..är vi ingenting..

God morgon min vän !!

Gjorde ju ett experiment med att skriva i novell-form om gårdagen.
Att kunna kliva ur sig själv och skriva i tredje person kan vara kul ibland.

I dag ; när jag sitter med mitt kaffe framför "Ring så spelar vi " ; så har jag bestämt mig för att befinna mig i presens men berätta om imperfektum..:)

Gårdagen var en såååå bra dag! och när jag har en riktigt bra dag så vill jag dra ut på den..njuta av den i flera dagar.
 Lagra den inför sämre dagar så att säga ..:)

I vilket fall så gick jag till behandlings-hemmmet i går. 
Mötte ny personal.
Verksamhetschefen Roger var snygg och hade ett fast handlag och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade en bra hy- och -hårdag...

Sen kom läkaren med sin asiatiska fru i släptåg. Det jag först lade märke till med honom var hans enormt blå ögon i ett ansikte fullt av psoriasis.

Han var ganska fet, en knapp i skjortan var oknäppt och i bröstfickan låg en snusdosa. Hmm, my kind of guy..en mänsklig läkare alltså :)

Jag satt där och svävade på glädjevågen över att katten kommit tillbaka. 
Kände mig stark och snygg och fokuserad.

Sköterskan ( som också var ny ) verkade imponerad av mig.
 Fan, jag gillar när jag gör intryck på folk ! :) Jag gillar att prata med folk!

Men gör vi väl alla. För vad är vi utan varandra ? 
Ingenting. Blott ensamma öar som flyter omkring i ett mörkt hav ; utan möjlighet att komma in till fastlandet.

Oj, nu blev jag lite poetiskt där men sant är i alla fall att isolering är skadligt.
Det räcker ju att tänka på de barnhemsbarn som växer upp utan mänsklig värme och närvaro. Sorgligt...

Ja, det var ett stickspår..

Jag hade med mig mina papper ; de ofullständiga körkorts-papperen ;  som jag ville ha hjälp med.

Berättade om hur jag blev behandlad av läkare och personal sist ; och de såg genuint chockade ut innan läkaren utbrast :
" Så här får det fan inte gå till."

Och helt plötsligt kände jag mig inte så ensam och crazy längre.
 Nej, mina reaktioner har varit sunda..men min ovilja att be om hjälp har lagt hinder  i min väg.

De tog hand om papperen och skulle skicka dem till gamle läkaren eftersom han känner mig bäst och är den som ska vittna om min goda vandel :)
Och jag ska gå och lämna prover varje vecka.
Spännande.

Jag diskuterade möjligheten till att börja med ADHD-medicinen igen men där var det blankt nej. OK. Kanske lika bra det.

Jag trippade på lätta fötter och med lättat hjärta ut i matalen. 
Där mötte jag terapeuten E-L som såg riktigt glad ut över att jag tagit mig upp till hemmet.

Jag kramade om en del klienter också. En av de, Per sa : " Det är tråkigt utan dig Kim "
Hela mitt röda hjärta började fladdra av hastigt påkommen lycka och jag kände att jag borde gått upp tidigare.
Att allt hänger på min ovilja att ingå i ett socialt sammanhang. Att jag har sörjt min gamla terapeut och avskytt alla förändringar.

Men i ett ögonblick av insikt insåg jag att förändringar händer hela tiden ;livet är inte en stilla vattenpöl ; utan ett rörligt hav.

Jag tror det är dags att gå vidare. Att ta mig ut ur mitt förpuppade tillstånd.

E-L och jag skulle ha terapi för första gången. jag har ju träffat henne tidigare men hon är lite svår och kryptisk tycker jag.

Fördelen är att hon är nykter alkoholist sen 37 år och vet vad hon pratar om.

Dessutom liknar hon min älskade farmor med sina pliriga bruna ögon, vilket gör det lätt att tycka om henne.

Hon öppnade dörren till sitt kontor och döm om vår förvåning när doktorns asiatiska fru satt där och skrev på datorn.'

Vad fan ! Vi tittade på varann och visste inte om vi skulle skratta eller gråta.

Helt sjukt! Där satt hon och stammade på svårbegriplig svenska..

Vi bestämde oss för att gå till grupprummet där jag bekände senaste tidens synder.
 Bekände att jag har druckit och att jag inte gillar mig själv för att jag blivit svag.

Hon tyckte inte synd om mig. Sa bara att jag väljer mitt eget liv. Och det är ju sant.

Jag har valt att göra en jobbig situation ännu jobbigare.
Jag har valt att umgås med en man som är alkoholist ; för han kan inte klanka ner på mig.

Jag har valt att förakta mig själv för min svaghet och för att jag mörkar mina handlingar inför omgivningen.

Men nu är det skrivet och sagt och bekänt. Jag är inte perfekt. Jag är inte alltid stark.
Kanske ändrar du din syn på mig nu. Det kan jag inte styra. Jag känner mig lättad över att säga sanningen helt enkelt bara.

Jag vill inte gömma mig mera. Sitta här isolerad. 
Men det är nåt med lägenheten som gör mig trött. Orkeslös. Apatisk , soffliggande, tv-tittande skåp-ätande...

Jag vill inte träffa mannen mer heller. Han har ringt varje kväll denna veckan. Full och sluddrande och otrevlig.. och fått mig att minnas hur dj-a dum i huvudet man blir av sprit..

Jag har känt mig förbannad och äcklad...men fastlåst och tvungen att svara för han har lånat pengar av mig..Fan, vad sjukt !

Han kan behålla dem tillsammans med sin livsstil. Det är ett billigt pris att betala för att ta sig upp på banan igen
 Jag har klivit av den rätta vägen några gånger.

 Jag har inte kunnat ta hand om den lilla ensamma flickan inuti mig för jag har som vuxen valt att bli ännu mindre och osynligare än hon.

Så nu har jag bestämt mig för att skriva skyltar och sätta lite varstans.
Mata mig själv med affirmationer och se om hjärntvätten fungerar.

Det är lördag och jag är sugen på lite mer kaffe och en smörgås. 
Jag är sugen på att gå till charkbutiken och köpa lite ädelost och marmelad. Min lördagslyx :)

Ska Nog skriva några skyltar till också :

MOTION ÄR BRA, GÅ UT FÖR FAN !

FETT ÄR DÅLIGT, TAJTA JEANS ÄR SNYGGT

 Ja, ja..så ser det ut för mig just nu. Lördagen den 16 mars.
 Jag tackar för dina ögon om du läst dagens blogg-bekännelse .

Kram och ha en fin lördag ! Fortsättning följer ...

p.s..läkaren sa att :  "Ingen kan väl glömma en charmerande kvinna som dig Kim " och det lever jag på länge :)

Annelie Ryde – Segla På Ett Moln - 2002 Digital Remaster