Eller snarare 07.23...
Och just denna morgon ; till skillnad mot de tidigare 108 morgnarna när hon vaknat ; så ville hon faktiskt gå upp.
Någonting bubblade inombords.
Inte bara det faktum att hon var tvungen ta sig till den nye läkaren för att diskutera sin sjukskrivning ; nej, det var nåt mer än så.
Det var som om nåt hänt henne under natten. Något som hade lyft det svarta okets deprimerande mantel från hennes axlar.
Drömmarna hade inte varit lika livliga och svarta och olycksbådande som de brukade.
" Kanske beror det på D-vitaminen" , tänkte hon.
Sen slog hon bort tanken och bestämde sig för att starta dagen utan att grubbla på orsak och verkan.
Katten kravlade sig upp från sin bekväma position på den varma fönsterbrädan och blinkade mot henne.
Såg villrådig ut när matte klev upp.." vad är det med henne nu då" ; såg katten ut att tänka , " hon vaknar ju aldrig före 10.00 ..."
Kvinnan tog sig till köket på sina stela medelålders-ben och bryggde sitt kaffe.
Drack det, och märkte till sin förvåning att det smakade gott innan hon sög i sig röken från två cigaretter under fläkten.
Hon tvättade sig och klev i jeansen som inte kändes fullt lika trånga som för ett par dagar sen.
" Kan det vara simningen ? "tänkte hon, innan hon lät även den tanken försvinna obearbetad i perifirin..
Hon satte på sig ansiktet och dyr parfym innan hon fick ut med kissen i släptåg.
" Jag undrar var lilla Sheeba är? , tänkte hon ännu en morgon för tredje veckan i rad och klev ut ur trappan.
"Mjau" hördes det till höger om henne. och där satt hon!
Lilla katten. Lilla saknade katten..:)
Mager och hungrig och eländig; med bedjande ögon och en glädje över att äntligen ha hittat hem.
Kvinnan sprang upp med katten och släppte in henne till den väntande matskålen.
På vägen till läkaren tog hon dubbla skutt av glädje, trots att det var uppförsbacke
och att varje andetag av den kalla, kalla minusluften gjorde ont att dra ner i lungorna.
"Katten är hemma, katten är hemma, katten är hemma" ; lät mantrat i hennes huvud när hon gick den dryga kilometern till vad som varit hennes hem för inte länge sen.
Hon betraktade byggnaden som hon så många gånger gått ut och in ur.
Den var sig lik.
Men inuti var allt förändrat...det visste hon ju..och hon tyckte inte om förändringar..
Svetten rann och benen värkte när hon gick mot ingången.
Hon hade gått emot sina rädsla och tagit klivet ut mot verkligeten, nya människor och nya möten....
Ja, det var min ( delar av den )dag i novellform...
Tänkte skriva om resten av denna fantastiska dag..men fortsättning får följa i morgon...kanske :)
Jag vill bara berätta att katten ( ja båda katterna faktiskt :))
är mätt och nöjd och sover bredvid mig där jag sitter och skriver ..:)
Ha en goddi, goddi-kväll! Mjaooooooo!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar