Sitter här med mitt kaffe efter att ha tvekat att gå upp den senaste timmen.
Känner mig gråtfärdig nästan varje morgon. ...
...för jag känner inte igen mig själv...
Utan min älskade katt skulle jag nog ge upp tanken på att överhuvudtaget kliva upp. Lilla Ziva är min tröst i alla lägen.
När jag är ledsen så kryper hon upp på mitt bröst och lägger tassen i mitt ansikte.
När jag inte orkar gå upp ; utan sover bort hela dagarna framför tv:n ; ja då sover hon i fåtöljen bredvid mig.
Jag är så ledsen att Molly har försvunnit ; har gjort allt jag kunnat ; satt upp lappar i trappor, på ICA och på Coop, pratat med folk..men hon är borta...
Det enda jag kan hoppas på är att nån tagit hand om henne...
Jag hade besök i helgen. Av en man som synes.
En man som jag inte är kär i men som jag tycker om att umgås med i kortare perioder.
Jag kan inte ge honom det han vill ha. Gnistan finns inte där till 100%.
Men jag låtsas. För jag vill så gärna känna nåt för en annan människa.
Vill så gärna slippa den förtärande ensamheten.
Mitt hem är städat och doftar gott av min nya puff-puff-lukta gott ; men jag orkar inte ens ta till mig dofter.
Kaffet dricker jag varje morgon ; men det smakar inte. Cigaretterna suger jag i mig av ren tristess för de smakar inte de heller.
Förlåt mina gnälliga ord men jag orkar inte låtsas hela tiden. Låtsas att allt är bra när jag isolerar mig mer och mer.
Jag lägger upp mina bilder på Facebook och lever för kommentarerna jag får tillbaka.
Och för varje dag blir jag alltmer ensam. Förpuppad. Inne i mitt skal.
Jag minns en händelse för några år sedan ; jag var nerknarkad och hälsade på en kvinna som sålde droger men som inte tog nåt själv.
Hon hade slutat droga sen länge och gick aldrig ut. Nej, hon satt vid sin dator från morgon till kväll och spelade olika spel.
Jag tyckte det var sorgligt att en människa isolerade sig så mycket.
Och nu är jag där själv.
Förutom att jag knappt orkar sitta vid datorn heller.
Har inget att tillföra ; mer än mina bilder som visar på en verklighet som jag vill ha ; men som inte stämmer med mitt mående.
Orkar inte vara glad och uppmuntrande. Orkar inte vara i mig själv vissa dagar.
Jag har ingen terapi längre för på behandlingshemmet är det kaos och den riktigt sjuke chefen sparkar folk på löpande band.
Förra veckan fick min terapeut och verksamhetschefen gå från jobbet pga hans nycker.
Och jag vet inte vart jag ska vända mig. Vem ska jag prata med om min framtid när folk försvinner hela tiden?
Min soc. assistent ( världens bästa ) är väldigt svår att få tag i och jag har nästan gett upp tanken att ringa.
Det tar för mycket energi att berätta hur allt är.
Berätta att jag inte ens orkar gå upp och kamma håret...
Att berätta om att jag nästan inte vill fortsätta kämpa för nåt som jag inte vet vad det är.
Att jag hellre stannar kvar i mina psykedeliska drömmar
( där det händer en massa )
än att vakna till en verklighet som bara är tom och innehållslös.
Jag hoppas varje morgon att jag ska vakna och känna lust. Livslust.
Eller att jag ska känna något överhuvudtaget.
Men det händer väldigt sällan. ( Är det så drogfriheten ska vara ? )
Så ibland ; när ensamheten blir alltför stor ; ja , då ringer jag Mannen och ber honom komma hit.
Själviskt kanske ; men han vet vad som gäller. Att jag inte kan ge mer än jag har att ge för tillfället.
Och han vet att jag behöver hans komplimanger. Att jag behöver höra att jag är vacker och underbar.
Han vet att jag tycker om att laga mat åt honom och äta tillsammans med någon.
Och han vet också att jag inte vill sova bredvid honom på nätterna utan hellre ligger på soffan för jag svettas och snarkar och tål inte för mycket närhet.
Ja, detta är min bekännelse. Jag mår inte bra. Jag är såååå ensam.
Vill bara fly vissa dagar. Men inte till drogerna. Nej, till nåt bättre än det.
Till ett liv helt enkelt. Och jag hoppas, hoppas att jag orkar stå ut tills jag får flytta till Hultsfred.
( kanske blir det inte ens så , för hyran måste gå via behandlingshemmet där det är kaos och ingen kan skriva på :( )
Jag lever på det lilla hoppet jag har och hoppas att jag inte förstört din dag med min tråkiga bekännelse.
Återkommer en annan dag min vän och önskar dig allt gott som du kan få ut av Livet / Kram ! Lena Philipsson – Delirium
5 kommentarer:
Åhhh underbara Kim!! Det smärtar mig att höra hur dåligt du mår..att inte känna någon lust är hemskt. Jag har också en svacka nu men har barnen som jag "måste finnas för" så jag kan inte sova bort en dag fast jag skulle behöva det. <3
Tack finaste Louise för att du finns <3 kram
Hrmf, för fan ryck upp dig.......DU är fortfarande drogfri och det är väl det som betyder något. Jag är inte främmande för återfall det har jag själv tagit i samma situation som du befinner dig just nu. resultatet blev att jag längtade tillbaka till det drogfria ganska omgående för jag insåg skiten droger medförde. För en del kanske ett återfall är bra, det var så för mig. jag uppmanar inte dig till detta utan jag skriver bara vad jag har gjort så tolka inte in nåt annat är du snäll. DU behöver göra saker som du mår bra av, vad det är vet bara du själv. Skulle du inte veta det så kan du ju börja med att ta reda på det så har du annat att göra en stund. Sätt upp lite små mål du ska kirra och gör det. Finns inget som stärker en självkänsla som när man gjort något man tycker är jobbigt och sen ser att man faktiskt kan.
Jag fattar att det inte ser ljust ut just idag, eller kanske inte imorgon heller, men vi vet båda två att det kommer att ändra sig men att det inte kommer hända av sig själv. Att bara skriva en bekännelse är ett kliv i rätt riktning även om den inte har någon mottagare. Läs igenom inlägget några gånger så ska du se att skriva är utomordentlig terapi. Kram så länge!
Tack Johnny :)
Och Johnny, jag läser alltid mina inlägg tre ggr innan jag skickar ut dem i cyberspace :) kram
Skicka en kommentar