Nerver av stål..har jag inte

Godmorgon,
önskar jag att jag kunde säga....
Men jag börjar känna mig tveksam om någon morgon börjar bra i dagsläget.

Jag åkte till min lägenhet i Nässjö igår. När jag kom in stod två herrar ( en är hyresvärdens
pappa) och tapetserade. Trots att jag var beredd på att de var där; så kändes det riktigt obehagligt att se mina möbler stå ihopklämda på olika ställen i huset där allt otäckt hände.
Herrarna var trevliga och min bärhjälp Patrick var intresserad av soffan så han hämtar den på måndag tillsammans med bordet.

Ja, så här glad blev han när han fick reda på att de var gratis.:)
Och jag är bara tacksam att bli av med dem. Som jag sagt tidigare, så vill jag inte dra in dålig karma i mitt nya hem. Om det nu blir mitt nya hem. Det känns tungt som sten just nu. Allt hänger på någon eller något. 
Och jag är helt slut i kroppen. Blir inte av med min rastlösa energi....eller allt negativt som lägger hinder i vägen för mig...

Jag är glad att det finns människor som Helen, som stöttar mig och alltid är på gott humör.
Vi har burit och slitit och släpat och delat en och annan chokladbit:) 
Tack Helen för att du finns!

Men för att återvända till en av mina tre boenden då...
Jag mår riktigt dåligt av att behöva åka till Nässjö. Av att aldrig bli klar med nåt. Av att vakna efter att ha förföljts av drömmar som hela tiden handlar om oavslutade saker.
Jag kan inte ens hämta kraft under sömnen då min oförlösta stress tar sig uttryck på nätterna :(
Och jag fattar, ärligt talat inte, varför jag drabbas av motgångar hela tiden. " Du får inte tyngre än du orkar bära". Ja, det är nåt ordspråk. Men jag har inte hur breda axlar som helst och mina knän börjar svikta:)

Och något som skulle lösa en del problem är om jag får skriva på kontraktet till Huset. För soc. vill se papper på det och jag kan inte känna att det är mitt innan det är klart.
Men allt vilar på hyresvärdens nyckfullhet och krav på att en speciell kvinna följer med när jag skriver under. Och hon har svårt, för att inte säga omöjligt;  att ta sig hit då hon bor långt bort.
Tiden rinner iväg och jag börjar känna av pressen det innebär att bo överallt och ingenstans.
Min lägenhet ( den här på Ringvägen ) liknar en loppis. Den i Nässjö ser ut som en byggarbetsplats och iframtidshuset finns varken el, värme, eller vatten.....
Ja, du fattar ju själv..Jag är PRESSAD! Och beroende av andra! Och det gillar jag fan inte!

Något som fått stå åt sidan i min stressiga tillvaro; är maten. Jag minns inte när jag lagade mat sist. Lever på kaffe, flingor , smörgåsar och godis. Totalt fel alltså..Och det börjar sätta sina spår. Jag är konstant trött, håret är risigt och i ansiktet ristar rynkorna djupa bekymmersspår. 
Ett tag till på denna näringsfattiga kost ;och jag får säkert som amen i kyrkan; diabetes också.

" Du är så stark Kim" säger folk. " Ta ett steg tillbaka och slappna av"
Sure. Säkert. Men nu är det så att jag har backat så långt så jag sitter fast i väggen. Och var tar man vägen då?

Nej, jag får ta mina sista krafter och bryta mig ur den gråa geggan som är mitt liv just nu. För jag har ju blommat förut och jag ska blomma igen!
Kram till dig med önskningar om en fin dag.  / Kimsan