När det inte kan bli värre...

Jag har levt med ett hyperkänsligt sjätte sinne hela livet. Varit uppmärksamhet på nyanser som inte många ser. Och jag har kunnat varsla om mina egna motgångar många gånger.

" Måla inte fan på väggen nu Kim". Ja, det har jag hört ett antal gånger under mitt halv-sekel-gamla- liv.
Ok, jag har haft en otäck känsla varje dag den senaste veckan. Men jag har tigit still. Tigit och sovit bort det mesta.
För även det har jag lärt mig; att stänga ner kroppen i svåra situationer. Att stänga ner när psyket inte orkar bära kroppen längre.

Jag har stängt ner alla sinnen.  Låtit bli att måla fan på väggen, helt enkelt. Men nu går det inte längre. För han sitter där. Och äntligen kan alla se honom....

Jag sa till min terapeut Katrin förra veckan: " Nu händer det så mycket dåligt i mitt liv så det fattas bara att jag mister lägenheten ( huset) också."
Och hon sa inte : " Sluta måla fan på väggen" Nej, hon sa: " Nu ska du inte tro det värsta Kim" och det lät ju lite bättre i mina öron. För tro är en sak och måla är en annan:)

Einstein var inte dum han:) Nej, redan på sin tid insåg han att intuition är en gåva, en talang, något som man bör sätta sin tillit till innan man börjar tänka allt för mycket i rationella banor.
Nej, jag säger inte att man inte ska följa sitt huvud, men hjärtats slag dunkar högre än tankarna ibland. Eller vad tycker du?

Och min Karma. Min stackars karma är inte alls god just nu. Försöker förstå vad jag har gjort för fel, men hittar inget som skulle kunna försätta mig i min situation. 
Jag har varken rånat gamla tanter eller kört rattfull...eller nåt än värre..
Nej, jag har hållit god min. tackat och tagit emot allt som orsakat gnissel i mitt livs maskineri.

Tänkt att : " Kim, nu ska du inte måla fan på väggen." 
Och varje dag har det kommit nya motgångar och nya utmaningar och nya sandkorn i karmahjulet.Och då har jag lagt mig ner på soffan. Blundat. Stängt ner. Och somnat. 

Men inte ens i drömmarna har mina varsel lämnat mig nån ro. 
Nej, nåt har velat komma upp  till medvetandenivån. Det sjätte sinnet har varslat mig gång på gång i drömsömnen. 
Och jag vaknar lika trött som när jag gick och lade mig...

Och idag hände det värsta. Jag låg och sov när det ringde. Det var Fred ( hyresvärd) K.  som hade hört mitt meddelande på mobilen. Ett meddelande där jag undrade när jag skulle skriva på kontraktet.
" Kontrakt? , sa Fred K,   " du får inget kontrakt av mig."
"Men stammade jag fram, du sa ju till Petra att vi skulle träffas och skriva kontrakt? "
" Nej det har jag aldrig sagt, hävdade Fred. " Jag har sagt att du ska ha en borgenär annars får du inte hyra av mig". 
Pang! Smack! Boom! Rakt i mellanhjärnan träffade orden. Jag började svaja. Kände mig varm och kall på samma gång.

Jag försökte hålla rösten stadig. Kände att masken av oro höll på att ramla av. 
Att förvandlas till en stenstod i det ögonblicket skulle ha varit ett skönt alternativ. 
" Men, du sa ju att jag fick flytta in möbler", viskade jag och tänkte att om jag viskar så händer inte detta på riktigt.
"Nej, sa herr K, " det är ju ingen idé om du inte har borgenär."
Och jag började tänka på de saker jag redan flyttat in. De som jag måste flytta ut igen! Marken började gunga. Jag kände mig svimfärdig. För nu nådde hans ord mitt mellangärde. Och jag började må riktigt fysiskt illa.

"Men, sa jag, " om jag betalar en hyra så får jag väl börja flytta in?"
" Nej, sa Fred, en hyra räcker inte. Jag vill ha garanti. Om du inte skaffar ett namn som kan betala om du missar så hyr jag inte ut till dig. För jag har hjälp folk som dig innan och fått lida för det."
Poff! End of discussion!
" Ok, sa jag, " jag återkommer när jag får tag i nån." och sen gick proppen i mitt elskåp längst in i hjärnan. Jag lade av att tänka. Gav upp helt enkelt.

Så nu vet jag inget om framtiden. Bryr mig inte för tillfället. 
Är så där otäckt lugn som jag kan bli i ångestladdade situationer. Mina nerver darrar inte längre. Jag mår inte illa. Jag känner inget obehag. 
Nej, inatt ska jag sova gott. För nu vet jag att jag hade rätt. Och jag ser fortfarande ett ljus i tunneln..
På nåt vis löser det sig nog. Men är tveksam om jag vill hyra hos en så lynnig person....
Min stolthet har jag fått svälja alltför många gånger på sista tiden. och om jag gör mig mindre så förvandlas jag väl till aska snart:)

Så, är läget för mig denna torsdagskväll i början av september
             Ser ni fan på väggen nu då? Han sitter fast  där och pratar med nån som heter Fred?
Kram från mig/ Kim