Livet är Konst ( igt )....

Jaha, så har det blivit fredag igen då....

OOOOOOoooooo!!! Yeah! Jag skulle gråta om det inte vore för att jag har en enorm förmåga att överleva motgångar....
Min mamma sa till mig: " Kim, den dan du slutar skratta, då blir jag orolig."

Ja, det blir jag också;  men  just nu finns det inte så mycket att skratta ( hjärtligt) åt. 
Jag känner mig lika kluven som Strindberg. Men jag har  inga opiater eller nån absint (sprit) att ta till; jag får använda mig av mitt tangentbord helt enkelt.

Och det är en konst det också. Att skriva alltså..:) Försöka skriva sig ur eländet. Försöka få nån att förstå att  jag inte söker sympati utan enbart vänner som fattar att jag lever ett absurd liv just nu. Skruvat helt enkelt...:) Och att det är en tillgång egentligen. För om man lever livet utan motgångar..Hur vet man då när medgångarna kommer?

Så jag slappnade av när katten försvann igår. Tänkte att: " hon kommer tillbaka" ..Och det gjorde hon.
I morse ringde en granne på som hade haft henne inne hela natten. Men hon var inte lika kelig som hon varit i veckan. Nej, hon skruvade sig och ville ner.

Jag bar hem henne och när vi kom in började hon skrika. Jepp! Hon löper!
Och jag vill INTE att hon springer till grannarna och piper så det blev till att stänga dörren till balkongen..IGEN!
Men vad är detta? Är det den skruvade Världen helt och hållet? Eller drömmer jag? :)
Det är väl september och inte mars.. eller? :)

Ja, ja..inget förvånar mig längre:) Jag löper i alla fall INTE. Nej jag går sakta..:)'
Och har  klivit upp från soffan, slängt godispåsarna och bestämt mig för att byta matvanor; 
Om så en dj-a blixt slår ner i skallen på mig så jag klyvs på mitten; så ska jag inte vara FET! :))
Eller hur?  Jag menar..magert kött är ju nyttigare att bära på....

Jag fortsatte städa för jag skulle få besök av två kontaktpersoner; J55 och R. A.;  från Nässjö. Det var länge sen jag såg dem och jag såg fram emot det. Mycket.
Och så ringde mobilen... 
De hade fått ett akutfall och kunde INTE komma!......hmmmm...
Luften gick så smått ur mig men jag blev inte förvånad..
Nej, jag tog det med jämnmod.. Ja, det är faktiskt sant. För jag är beredd på vad som helst just nu. Utom goda nyheter :)

Jag tror folk i min omgivning börjar bli oroliga. Varför får jag inte ett utbrott? Varför tar jag det så lugnt vid alla motgångar?
Ingen och jag menar INGEN skulle bli förvånad om jag tog ett Återfall nu. 
Men No Worries; det tänker jag INTE göra! 
Nej, jag stångar mig fram uppför backen...Nån gång kommer jag väl till toppen av berget "Dålig Karma"  och då måste det ju vända så jag får medvind..eller?

Jag försöker mota bort allt som stör men jag hinner inte smälta ett besked förrän det kommer ett nytt. Dåligt mestadels.
Min hjärna måste vara överlastad för i natt drömde jag att min terapeut gifte sig med mig. Jag hade blå ansiktsmask och gul klänning; han hade Sverige-linne och äppelknyckarbyxor på sin 150 kg tunga kropp...

Ja, du fattar va? Dä ä möcke nu :) Min hjärna tar sig underliga vägar..inte ens drömmarna begriper jag mig på.
Men en sak vet jag. Och det är att min älskade son Max kommer i dag. Vi ska hämta honom i Vetlanda. Och om inget oförutsett händer på vägen dit så ska jag bra njuta i helgen. 

Jag har gjort många tavlor i Mitt Liv.  Bokstavligt och bildligt talat. 
Men den vackraste duken  jag målat; har blivit till två fina pojkar. Som jag älskar och värnar om. Som jag vill bli en  drogfri och nykter mamma till.
Så mörkret ska aldrig mer få nå mig helt. 
Nej, jag må leva i en dal av skuggor nu. Men jag vägrar stanna där.
Så jag målar vidare på min livsduk. Med glada färger! 
Ha en fin Helg min Vän! / Kimsan