ännu en måndag. Det har blivit september och luften är svalare.
Jag känner mig svalare också. Svalare sa jag, inte smalare:) Orkar inte sminka mig. Och det behövs ju inte , eller hur?
Klär ganska bra i mitt bångstyriga hår och min52-åriga ålder. Acceptans Kim, acceptans...
Ja, det upprepar jag för mig själv varje kväll innan jag somnar.
Minns när jag upptäckte min första rynka på åttio-talet.. Vilken panik!
Nu har jag skrattrynkor över hela kroppen och försöker fatta att jag har blivit ett halvsekel gammal...
Jag saknar min Max. Med honom kan jag alltid vara mig själv. Jag saknar min Alex. Det första ansikte jag ser på anslagstavlan varje morgon när jag sätter mig vid datorn...
Men barnen har blivit stora. Alex är en vuxen man som fyllt 26. Och max är 15 och har inte tid att sitta och hålla mig sällskap.
Ibland känner jag mig så ensam. Och längtar efter någon. En speciell NÅGON. Men den
personen har inte dykt upp i mitt synfält och mitt liv. Och det kanske ligger det inte i mina kort att träffa någon ny STOR kärlek.
Nej, jag kanske ska sitta här i lilla byn och skriva på min BLOGG. Påbörja min andra bok och odla egna kryddor. Ja, det är väl inte det sämsta Livet man kan få, i så fall.
Men jag har en längtan. Till något annat. Något eller Någon som finns därute i vid Världen för mig att upptäcka.
Ja, vissa dagar vill jag bara packa en ryggsäck och sticka iväg. Bli lite äventyrlig och prova på nåt nytt. Andra dagar är mitt huvud fullt av planering inför mitt boende.
Känner mig ganska stressad. Ska ju till Nässjö på onsdag och hämta lite lampor och gardinstänger. Bestämma med stans loppis när de kan hämta mina möbler. För jag kan inte behålla dem. Det har hänt hemska saker i min soffa. Saker du inte vill veta.
Har ansökt om ett möbelbidrag av soc. Men jag vill aldrig mer sitta i de kala besöksrummen. Aldrig vända mig ut och in och tigga om hjälp. Nej, det viktiga för mig är att klara min hyra och min el och att kunna handla mat, kattmat och cigaretter.
NEEJ! Jag tänker inte sluta röka. Inte nu. Inte än. Har ju slutat med allt annat som stimulerar på fel sätt:)
Det var annat förr. Då var man glad om man fick köpa en mjölk-chocko. Denna ljuvliga choklad som smälte i munnen. Då var man tacksam för det lilla. Då var livet enklare.
Kommer på mig allt oftare med att sakna min barndom. Mitt 60 och 70-tal.
Men nu är det 2012. Jösses! Jag minns när jag läste boken 1984 och tyckte den var skrämmande:)
Och nu sitter jag här; ännu en morgon; i Virserum. Dit vägen tog mig. Tittar på tavlan som Max broderade i tredje klass. En Katt. Jag älskar den! Och jag älskar " mina " katter. På fredag ska vi skiljas åt. Och en lite kattfröken kommer att göra entré i mitt Liv.
Så ACCEPTANS är ett MÅSTE. För livet består ju av möten och avsked. Och dessa blir till minnen som etsar sig fast. Som man får packa in i Livets lilla låda.
Ja, livet tar oss fram till den vägen vi är menade att gå. Det lät väl nästan religiöst? Men så känner jag. En slags tacksamhet. En andlighet då jag sitter här i stunden och skriver.
Katterna ligger och vilar på soffan. Balkongen är öppen och sval luft strömmar in i rummet. Utanför kör vaktmästaren med gräsklipparen..
Jag lever och jag försöker Leva varje dag Levande. / Kram Kimsan
5 kommentarer:
Kära Kimsan..du skriver såååå bra och jag känner bitvis igen mig..vissa ord kunde varit mina. Sköt om dig <3
Jag tänker oftare och oftare jag också på mitt 50 - 60 tal, allt var så enkelt, musiken var ny klädstil ja det mesta, och man hade inte börjat missbruka än... saknar det. Men vi får ta en dag i taget och se framåt än har vi tiden för oss Kim. Tror du inte att det går o få tag i billiga möbler på loppis eller något, brukar finnas bra saker att få tag i, vet inte hur många gånger man har suttit hos socialen och försökt tigga till sej hjälp:(( Men du fixar det här Kim, du ser framåt hela tiden och det är bra. kramis :)))
tack du fina<3 kram
tack hans-Erik...du är en klippa! Stor kram!
Tack själv Kim.
Skicka en kommentar