Kvinnor i fängelse och utanför... ARTIKELN!!!

Bot och bättring

                                           
Denna torsdag ligger gråvädret som en tung filt över Ekängens behandlingshem
Och just i dag är det exakt två år sedan jag kom hit första gången.

Det är också exakt en vecka sen Annika Östberg kom hit för att föreläsa om sitt liv och sina tjugoåtta år i ett amerikansk fängelse.

Ekängens gymnastikssal i akrivitetshuset ; var sig inte lik den dagen hon kom.
Bänkar med namnskyltar stod på rader och var fylld till brädden med folk från kommuner häromkring samt elever från Vimmerby gymnasium.

Jag blev ombedd att skriva några rader om denna redan så omskrivna kvinna.
Har grubblat över vad jag kan tillföra ; som inte redan stått i alla tidningar eller hörts i alla intervjuer i olika program.

Då gick det upp för mig att jag kan skriva simultant om mitt eget liv och tiden jag var på ett LVM ( lagen om vuxna missbrukare. )

Ett fängelse är ett fängelse oavsett vad det kallas eller vilket land det ligger i.
Tvång  är alltid tvång och frihetsberövande är ett omyndigförklarande.

Annika Östberg fick ju ett betydligt hårdare straff än jag ;  och efter att ha åsett sin pojkvän skjuta ihjäl en barägare och en polis ; blev hon åtalad för mord, hon också
.
I USA kommer man inte undan med att mörda en människa i allmänhet och inte en polisman i synnerhet,
Och även om man inte håller i vapnet döms man för mord om man befinner sig på platsen för brottet.
Så hon fänglsades omedelbart efter en polisjakt som slutade med skottlossning.

Själv lever jag i Sverige och där kommer man inte undan med mord ; ej heller med " att vara en fara för sig själv eller andra."
Så det blev paragraf 13 / omedelbart omhändertagande för min del.

Annika berättade en sak som fastnade. Hennes tvååring satt och stack sig själv med en penna i armen  en kväll ; för så hade han ju sett sin mamma göra. när hon injicerade sitt heroin.

Det gick ett förfärat sus genom salen när hon berättade om denna tragiska händelsen i sitt liv och jag såg en och annan tår trilla.

För att droga är en sak ; men när barnen blir lidande ; ja då blir folk rörda, upprörda och bestörta.
Jag minns när min egen son var liten och jag blandade droger hejvilt.
 Jag hade ingen koll  efter att ha varit vaken i fem dagar i sträck.

Kunde ej skilja på vare sig dag eller natt och plötsligt  började min son sjunga och vingla,
Han hade druckit upp två starköl som stod på bordet.
Han vinglade runt tills han spydde nån timme senare, Och han hade nyss fyllt tre år.

Men inte ens det kunde få mig att förstå det felaktiga i mitt beteende.
Så jag fortsatte  knarka tills myndigheterna en dag kom och hämtade honom för att placera honom på LVU ( lagen om vård av unga.)
Och det är jag glad för att de gjorde
.
Annika fick lämna bort sin son. Jag likaså.
Och under tiden  denna kvinna med sina tunga ryggsäck ; berättar om sig själv ; så ser jag paralleller i våra liv.
Vi har båda valt bort möjligheten till ett bra liv genom att hänge oss åt ett gift som förstör allt som kommer i dess väg.
Hon valde heroinet. Jag valde amfetamin. Och båda valde vi den förnedring som drogerna obönhörligen för med sig.

Jag kämpade mig tillbaka till vårdnaden om  min son på ett behandlingshem. Han  hade fyllt sju när han fick komma hem igen.
 Annikas son kom aldrig mer hem till henne. Han dog i en tragisk olycka när han var arton år. Hans pappa dog i en hjärtinfarkt samma dag.

Den dag som hon fick beskeden ;  var det bedövande heroinet tillbaka i hennes liv.
In i glömskan igen. Sprutan i armen och för en stund är allt frid och smärtan glömd.

På kåkarna finns det alltid droger.
Sverige är inget undantag. Under min tid som tvångsvårdad  blev jag konstant erbjuden piller eller tillfrågad om jag ville sälja. desamma.

Efter ett tag inne på den låsta avdelningen ; med de skrikande kvinnorna, de smällande dörrarna och de skramlande nyckelknipporna ; hade jag inga piller.
Jag avgiftades på mindre än sex vekcor efter att ha ätit lugnande piller i  över tjugo år.
Att ens försöka beskriva hur helvetet utan tabletter ter sig ; ja det skulle ta för lång tid.

Men jag ville bara fly. Bort till en plats där det var tyst och stilla och där jag kunde få ligga och skaka av mig den värsta abstinensen.

Men innan allt det här hände så hade jag ett liv.
Ett  "Svensson-liv" med bil, körkort, hus och jobb. Jag utbildade mig och kände att jag gjort bot och bättring efter de tretton år år då jag gick på amfetamin, hasch och piller.

Detta var i mitten av nittiotalet och jag träffade en helt " normal man " som jag fick en son tillsammans med.

Annika träffade också en " helt normal " man innan hennes liv rasade ihop totalt. Hon fick bo ståndsmässigt  i ett fint kvarter med pool och allt som hör till de högre stånden. Och hennes son  fick gå i en bra skola
,
Allt verkade ha löst sig tills det bästa för oss båda . Men ödet drabbar vissa hårt. Under tiden hon gjorde en resa så blev hennes man tillsammans med hennes väninna och plötsligt stod hon där utan någonting ; igen
.
När jag blev  hämtad av polis till psyket ; för vidare transport till Närke ; ja, då var jag ett djur ; jag hade byggt kojor överallt och packat ner små hundbajspåsar med proviant.

Kläderna ramlade av kroppen för jag hade inte ätit på tre veckor. Knappt druckit vatten.Men jag slog vilt ifrån mig! Ville ju inte sluta !
Jag hamnade på isolering. Fråntogs allt som var mitt, Kläddes i anstaltens kläder och blev en i mängden av trasiga kvinnor.

Jag var ingen längre. Bara ett nummer i kriminalvårdens pärmar.
En av dessa många kvinnor med dubbeldiagnoser och en svår uppväxt.

När Annika slängdes i fängelse hamnade hon i isolering också Men i dödscellen.
Den cell där man sitter och väntar på dödsstraff. Och där satt hon ; i ovisshet ;  två och ett halvt år,

Min tid utmättes till sex månader under myndigheternas överinseende.
Nu var jag kriminalvårdens egendom.

Det finns olika grader av Helvetet men känslan av att bli inlåst och nedplockad som människa är nog den samma oavsett vilket fängsligt förvar man än hamnar i.

Man är inget värd. Man har inget att säga till om. Och så småningom rättar man sig efter detta.
 Accepterar att andra bestämmer.
Att alltid be om lov. Att be om toapapper, att inte få ha en bläckpenna,  eller ens egna underkläder kändes förödande. I början
.
Men jag vande mig. Skapade mitt revir och höll mig mestadels lugn.
Inbillade mig att jag var fri och att jag hade valt detta själv.

 En fågel i bur med brutna vingar som bara  väntade på att läka ; för att kunna flyga iväg mot friheten igen.

Jag var bara en av många kvinnor och det fanns inget som hette särbehandling bland oss.
Jag fick  villigt följa med vart de än bestämde att jag skulle gå  mellan murarna.

Men man vänjer sig. Blir instutionaliserad. Sköter sitt.
Har kontakt med de kvinnor man kan prata med,
Undviker de psykostiska och försöker vara välvilligt inställd.

Är man inte det ; ja, då åker man in  på isoleringen tills man bedöms kunna vara på avdelningen igen.
 Och där sitter man 24 timmar.
Man kan ställa till helvetet men man  kommer ingenstans ; oavsett vad man gör.

Så att straffa ut sig är en omöjlighet. Och det kostar energi. Som man inte har.
Annika gjorde en uppgörelse med åklagaren. Tjugofem år till livstid. Och med minst 12 och et halvt år som minsta straffsats.
Jag blev lovad behandlingshem efter tidigast två tredjedelar av tiden.
I Örebro ; på Runnagården kunde jag inte tjata mig till nåt.
 Det fanns sex avdelningar där och jag satt på fyra av dem.

Jag var en gapig abstinent narkoman och höll aldrig inne med mina åsikter om jag såg orättvisor eller övergrepp.

 Så jag bollades runt i 14 rum under fyra månader, Rätt som det var slängdde ut alla mina saker i  en svart plastsäck i korridoren och sa att jag skulle byta rum.

Jag ansågs tillhöra de farliga därinne. En antisocial människa med narcisstiska och aggressiva tendenser.
Men jag höll tyst och  jag bytte rum. Gång på gång bytte jag rum.

Satte upp bilderna på mina söner på ännu en institutionsgrå vägg. Försökte göra lite hemtrevligt i mitt revir
. Men låsa dörren ; det fick jag inte, Så närhelst personalen ville ; så kunde de slita upp dörren och komma in.
För där var det ingen som knackade.

I Annikas fall satt hon på en avdelning med 150 kvinnor i tvåmannarum och resten av dem 180 kvinnorna ; trettio stycken ; låg i tv-rummet . De delade på sex duschar och man behöver ingen större fantasi för att inse att det blev kaos.

Vi hade duschar, två på varje avdelning ; en inga lås fanns på dem. Vi fick endast använda anstaltens schampo och duschtvål

Vi fick inte ha smink, parfym, inte raka benen eller klippa tånaglarna.
Och till slut blev det en stridsfråga för min del,
"Låt mig för helvete raka benen "! skrek jag
.
Jag liknade en man med mina stora fötter och håriga ben och de utsvultna lesbiska kvinnorna jagade mig oavsett vilken avdelning jag kom till
Det var en påfrestande tid. Men lärorik.

Vi plockades  ner i atomer och fråntogs allt utan våra namn
.
I USA gick de steget längre och Annika fickm heta Deasy ( sittt efterrnamn ) 86.

Där jag satt där och  lyssnade på denna Annika Ö:s berättelse så blandades hennes erfarenheter med mina i mitt huvud  och när hon fick frågan om vad hon tycker om sitt liv så svarade hon:
" Jag har levt ett annorlunda liv ",  och utan ett uns bitterhet  såg hon ut över  oss åskådare ; och jag såg i hennes blå ögon att hon verkligen menade det.

Hon har förlåtit sig själv såsom jag också förlåtit mig själv. Och andra.

Men ibland poppar minnena upp och hugger tag i mellangärdet.
 Speciellt då jag tänker på allt jag låtit mig utsättas för, det jag utsatt mig för  på egen hand, det jag utsatt mina nära för  ; och det jag väljer att utsätta mig för gång på gång när jag inte kan hantera friheten.

‎Annika valde prostitution för att finansiera sitt missbruk. Själv blev jag tjuv. Stal allt jag kom över och bytte mot droger.

Och jag blev ett lovligt, villigt ligg för de män som bara ville komma upp till mig och ha sex. Ska erkänna att jag sällan sa nej, Så på ett vis har jag ju sålt mig jag också. Sålt mig billigt.
De fick min kropp men jag behöll min själ. Det har räddat mig från att bli tokig.

1985 ingick Sverige ett avtal med USA. Svenska fångar skulle få avtjäna sitt straff i hemlandet. Och ett hopp tändes för Annika.

Men Åttiotalet blev till Nittiotal och inget hände.
Hon sysselsatte sig med att hjälpa kvinnor med nödvändigt pappersarbete och höll sig flytande och sysselsatt.

Så hände det sig då att hon träffade prästen Leif.
De hade kontakt i sju år och han kom att betyda mycket, kanske mest av  alla  ; under dessa år ; för denna kvinna vars hopp hade grusats så många gånger.

Annika bad till Gud. Skrek ; " Hjälp mig !"
Och så en dag så kände hon styrkan komma.
Hon lärde sig att leva med sig själv och upplevde  något slags frid även om som hon sa ; " det var ingen uppenbarelse med blixtar som slog ner.
"
Nej, det var ett stilla uppvaknande på vägen till förlåtelse. Och det ledde henne in i gemenskapen bland NA ( anonyma narkomaner )

Och så har jag känt under min tid som tvångsvårdad också.
Det var det värsta och det bästa som hänt. Även om jag inte deltog i tolvstegsprogrammet.

För jag började sakta men säkert få tillbaka mina ambitioner där bakom murarna.
Jag skrev brev i hundratal.
 Jag återtog mitt språk och mitt skrivande och så småningom blev denna erfarenhet till en bok.
Inte publicerad än ; men icke desto mindre en bok.

I februari 2009 beviljades Annika Östbergs begäran om att få komma tillbaka till Sverige. Hon flyttades till Örebro och  sedan vidare till Hinseberg där hon vårdades / förvarades fram till 2011 i september.
Samma år så satt jag i en cell i Örebro. Hade börjat piggna till så smått och vant mig vid rutinerna inom murarna.
Insåg att samhället faktiskt räddat mitt liv genom att sätta tvångspapper på mig.

Jag började söka behandlingshem och hittade fram till Ekängen i Kalmar län.
 Långt ut i ingenstans låg detta behandlingshem ; ett hem där jag har fått hjälp och stöd i mitt liv tillbaka mot friheten
.
Jag grät av glädje när jag fick se min underbara lägenhet här på Ekängens HVB-hem första gången
. Det var  fantastiskt inrett, jag fick egen tvättmaskin och tumlare och framförallt; egen nyckel.
Här ha rjag fått god mat ( för god mat ) och vänner och personal som tagit hand om mig efter bästa förmåga.

Här har jag fått möjligheter att göra det jag behöver för att komma tillbaka till det som en gång var jag. En kreativ människa med en massa att ge.

Jag är inte lätt att ha att göra med .
Jag är en missbrukare med stort ordförråd och jag kan vara den mest manipulativa man kan tänka sig.

Jag tål inte översittare. Jag tål inte lögnare och jag blir galen på folk som lovar men inte håller vad de sagt.
Annika liknar mig ; eller jag liknar henne kanske jag ska säga.

 Hon är ju sex år äldre  ;en stolt kvinna med pondus och lysande berättarförmåga.
En kvinna , närmare sextio ; som man aldrig skulle kunna tro  ; tillbringat halva sitt liv i fängelse ; som varit så totalt nergången och utan en enda känsla förutom den att skaffa mera knark.

Precis så var det för mig också .Allt annat fick stryka på foten. Drogerna var prioritet nummer ett.
Hon liknar vilken kvinna som helst i den ålder med sitt korta blonda hår, sina glasögon och sin avslappnade klädsel.

Jag är en sån också. En stor kvinna. En stark kvinna. Jag bryts kanske, men jag knäcks inte.
Och få kan ana att jag varit en undernärd , snurrig missbrukare med psykos på psykos som resultat av alla sömnlösa nätter med sina galenskaper.

Vägen tillbaka för Östberg, Annika, blev inte så lätt som hon trodde. Hon som var van vid strikta regler blev ambivalent när hon blev frisläppt. Blev förvirrad av att bara välja vilken tandkräm hon skulle köpa nu när hon fick välja själv.

Att få gå ut i Guds fria natur var för henne ett under som hon aldrig trodde sig få uppleva igen.
Men nu var hon där
. Hon köpte sig ett eget hus och så småningom ; en egen älskad labrador.

Jag flyttade från  Virserum till Hultsfred i maj detta år. Hade planer.
 Nu skulle jag simma. Gå med i kören. ( jag är med där ), nu skulle jag leva ett bra liv och min son skulle kunna hälsa på oftare.

Men det blir inte alltid som man tänkt.
Livet för Svensson, Kim ; blev annorlunda när jag hade fria val
.
Jag fick en etta och hade med mig min älskade katt. Hon födde tre ungar i vår nya lägenhet och jag var stolt barnmorska.
Jag levde i kartonger för jag väntade på att flytta till en tvåa i augusti.

Jag hade långtråkigt. Visserligen kom folk från Ekängen och hjälpte mig med såväl hushållssysslor som flyttar men jag kände mig isolerad.

Och när jag fick min nya lägenhet och min älskade katt ramlade ner från balkongen och dog ; så gick jag in i den djupaste av depressioner
.
Jag hade pimplat vin till och från under tiden i min självvalda exil; men nu letade jag upp tabletter,
 Köpte ritalin ( ADHD-medicin ) på svarta marknaden, benzo likåså.
Och snart var jag fast.

Den avgiftning jag hade bakom mig försvann i perifirin  ; och orden " aldrig mer benzo " hade för länge lämnats bortglömda djupt in i min hjärna.
Jag började så smått fungera socialt igen. med piller i kroppen. Jag överdoserar inte tabletter ; får panik när de tar slut.
Älskar att vakna och veta att jag har något som får mig att fungera som människa och som håller mig på benen under dagen.

Tänka att en liten oval tablett kan betyda så mycket...
Men piller  är dyra och när de tog slut så blev det systembolaget igen.
 Jag har supit upp så många tusentals kronor under mina sex månader i Hultsfred att det är sorgligt att tänka på.

Annika sa också att materiella ting inte betyder något för henne längre. Likadant känner jag
.
Har man varit utan det mesta som människor tar för självklart ; mobil, tändare , egna kläder och ett lås på dörren ; ja då är man inte beroende av saker.
Bara upplevelser.  Nya upplevelser med nyktra ögon. En resa i landet Verkligheten
.
Annika har ett bra liv nu.Även om det kan vara tungt med alla brev  som folk kräver att hon ska besvara ; och att hon ska vara en officiell, tillgänglig person.

Hon är en lysande föreläsare och författare. Hon har förhoppningsvis fått ett bra upplevelserikt liv.

Jag har också et bra liv.
 Jag har fått min pension, min medicin, mitt körkort får jag tillbaka  om jag ansöker och jag har ; viktigast av allt ;  kontakt med mina pojkar.

Jag har skrivit en bok och jag har min blogg.
Jag skulle lätt kunna ställa mig framför en stor publik och föreläsa om vad som händer när man hamnar i helvetet.
Och hur man försöker hitta en kompass och ta sig därifrån.
Och när man funnit den ; ja då  fortsätter man gå tills man kommer ut.

Men jag kom inte ut ur det ökande beroendet som tog fart i augusti.
Jag drack mer och mer i  oktober och november och slutligen en kväll när jag var full och omdömeslös ; så tackade jag JA jag amfetamin.
Drog det i näsan. Men ville ha mer. Ville ha sprutor ! Ville göra det som jag känner till .
Injicera. Kicka.
  Få ut det som får mig att finna en egen plats i livet.
Det som får mig att hamna i ett land vars namn är Eufori.

Men jag bröt samman av amfetaminet efter några timmar den där söndagen.
 Och jag ringde till Ekängens behandlingshem.
 Bönade att få bo där i två veckor. För jag visste att det var en millimeter kvar innan jag gick på sprutorna igen.

Och det var det enda som kunde hjälpa mig. Att få komma tillbaka till tryggheten i skogen under ekarna.

Ett fall är ett fall, men ett återfall är absolut inte tidsbestämt.
Annika kallar det återval. Och hon har en poäng där ;  man har alltid ett val.

Jag fick i alla fall komma tillbaka till Ekängens HVB-hem ;  som kan det här med missbruk och dubbeldiagnoser.
Det blev många glada återseenden med personalen  och  jag lärde känna  nya bekanta som jag kommit att tycka mycket om.

Och nu ska jag snart hem igen. I morgon ska jag hem igen.

Börja om. Ta tag i livet. Än en gång. Jag har ordnat allt. Och jag är inte ensam längre.
Jag har personal kvar ännu en månad som ska komma hem och stötta.
 Som tror på mig mer än jag tror på mig själv.

Och jag har en ny katt som jag älskar.

När jag gick från föreläsningen så fick jag en liten pratstund med Annika. Och hennes mail.
Kanske hörs vi igen.

Så denna torsdag i november ;  har jag varit här i två år; på dagen.
Cirkeln är sluten. Jag kom tillbaka dit jag startade.
Och är tacksam att jag fick hjälp och stolt att jag vågade be om den.

Annika har varit ute i drygt två år.
Det har varit en omställning för oss båda. Att ta tag i livet och göra de rätta valen
Lära in, lära om, lära rätt..
Göra bot och bättring.

Så nu i skrivandes stund vill jag tacka Ekängen
 och dess personal för all hjälp, kärlek och stöttning de bidragit med .

Jag kommer att sakna detta stället där endast trädens sus är det som hörs genom mitt öppna fönster i lägenhet nummer 19.
Utan hjälp och stöd och  från alla institutioner jag bott på ;  hade jag antagligen inte levt idag.
För jag trodde som Annika ; att mitt öde var att dö med en spruta i armen.

Jag är tacksam att jag lever. Lite rädd för framtiden och de fällor som lurar därute.
Men jag ska klara det!
Denna gången ska ( verkligen försöka ) jag säga nej till missbrukaren som sitter i mitt huvud och kräver uppmärksamhet.

Jag ska skriva, skriva, skriva..
Jag ska träffa folk och jag ska leva, leva leva
 ...
Och  en dag kommer jag  kanske drömmen går i uppfyllelse och jag får släppa en bok.

Sen vill jag ägna mitt liv åt att föreläsa .
 Förskräcka och avskräcka men också förhoppningsvis roa med dråpliga händelser från min tid utanför samhället.
För något roligt måste jag ju haft nån gång som stannade så många år i det tillståndet som framkallas av kemikalier.

Tack Annika för att du delade med dig.

Och tack Ekängen för denna tiden.
Nästa gång jag kommer tillbaka vblir det inte som klient, utan förhoppningsvis som föreläsare.

                                                                                                  Ödmjukast /Kim Svensson


 utskrivet / kl 20:20:52‎
den ‎24 ‎november ‎2013