Göra FEL..Göra OM..Göra RÄTT...

I dag är jag  ; i skrivandets stund ; ganska missnöjd med mig själv.

Hade planer på att ta promenad,; vädret var idealiskt ; men icke..

Har ju gjort en del men  det är typiskt mig att ändra planerna till förmån för något roligare..eller nåt som lockar mer för stunden...

Jag ska inte skylla på Ekängen men det är något med det här stället....

Minns när jag kom hit första gången  ; 21 november 2011.

Då fanns det minsann hierarki bland klienterna.

Minns en stor ( 156 ) kilos kvinna som satt och dikterade villkoren för sina undersåtar.

Hon skickade dem hit och dit och hon ville VERKLIGEN banta,  sa  hon, men hon orkade knappt gå 50 meter för att hämta medicinen.

När hon bad mig att bli undersåte så tog det då stopp.

Och de andra klienterna tog efter och slutade passa upp på henne.

Hon gjorde några lama försök men hon sjönk ihop i sin fåtölj och insåg att hon fick hämta sitt djävla kaffe med socker själv.

Jag gillade henne.

Hon sa sig gilla mig ; på morgonmötena fanns det ett ord som var utmärkande för vad folk tyckte ; " Kim, du är så rak."

Och det känns så himla bra för det har jag INTE alltid varit.

Nej, jag har varit en konflikträdd människa långt upp i vuxen ålder.

Men tiden på tvångsvårdad ; ja, den lärde mig att vara konsekvent och sätta ner foten och säga vad jag tyckte.

Och det är jag glad för.

Jag förolämpar inte folk. 

Jag trampar inte på folk.

 Försöker vara diplomat utan att ge avkall på min integritet.

Jag förolämpar ingen ens när jag är full eller drogar ; ja, om de inte kränker mig vill säga.
'
För de som sett mig i det tillståndet skulle skriva under  direkt på att jag kan vara en kallblodig psykopat.

Ja, det är vad drogerna gör med folk.

Och nu sitter jag här igen för jag kände att jag var på väg åt fel..åt helvete fel håll igen.

När man börjar snorta ADHD-medicin ; då är steget inte långt bort till sprutorna och amfetaminet.

Och i samma veva träffar jag en f d granne.

En kille från Virserum som jag stötte på då och då när han var ute och gick.

Så skulle jag då flytta.

Han och hans fru fick några saker av mig och jag kände mig så märkligt attraherad av honom.

Men det visade jag ju inte.

Han var ju gift !

Kände inget intresse från hans sida heller. Eller såg något i hans blick som tydde på att jag var mer än en granne.

Har ju tänkt på honom en del. 

 Trots att han svepte in och ut ur mitt liv lika fort som man tömmer en cc-bana ;med en smällkaramell...

Vi är galna i Candy Crush båda två ( och en hel del andra spel :)  ) på FB : och varje gång jag har sett hans profilfoto blev ;  och blir jag glad.

Och så slumpade det sig då att jag märkte att han skilt sig.

Vi  hamnade på en annan FB-sida och kvinnorna kastade  sig över honom med inlägg på hans kommentarer.

Jag blev lite nervös där och ringde till en vän.

 Hon tyckte att jag skulle bjuda hem honom.

Och jag blev otroligt förvånad när han tackade ja...

Ser ni nu hur jag ler med hela ansiktet ? :)

Detta var i slutet av oktober.

I morgon har vi varit tillsammans 14 dagar...

På statusraden i alla fall...

Sen blev han krasslig och blev liggande.

Sen blev jag allt sämre av mitt ökande drickande och pillerätande.

Så vi har väl träffats fyra gånger..


.

Jag kände mig nyss vilsen. Allt rann mig ur händerna.

Jag var villig att offra kärleken också ; för vem kunde väl älska mig när de får reda på allt jag har gjort?

Allt jag bär i bagaget?

Redan min mamma sa att ingen nånsin kunde älska ett missfoster som jag.

Att jag borde varit ett foster i en abortskål....

Ja, jag vet,; det är sorgligt ; men jag har förlåtit henne...

Jag har trampat vidare. Verkat säker. Verkat stark.

Men inne i mig bor det lilla barnet.

Och det barnet klarar inte av att göra de val en vuxen ska kunna göra.

Så när jag blir liten eller ensam  ; ja , då dricker jag eller drogar.

Eller om det går för bra ; då dricker jag och drogar...

drogar mig rakt i ner i helvetet och faller ur änglarnas skyddande hand..
.

Jag mötte min älskling på allhelgonahelgen  och vi gick till puben när han kom.

Självklart var jag tvungen att gömma mig bakom alkohol.

Han blev lite snurrig. Hade ju inte druckit sen i somras.

Och sen kom vi då hem.

Hade sex..of course.

Och det är klart att man kan ha sex på fyllan ; men man känner ju inget ; bedövad som man är.

Stor i käften däremot..ja, det har jag ALLTID varit i sexuella sammanhang.

Dagen efter fanns det öl kvar men älsklingen ville inte dricka mer.

Han påminde om min sons pappa ; en kväll är nog.

Hmmm...jag blev ända tveksam.

Varför ville han ha en fet ful padda som mig ?


Jag borde gå i kloster och gömma mig för världen .

För jag klarar inte av Värleden ensam...

Jag fortsatte och dricka. Och ta benzo. 

Och sen blev det då ADHD-medicin som fick mig att skita i det mesta.

Jag drack på kvällarna och  blev inte ens bakfull.

Nej, jag hade ju mina benzo.

Jag städade och höll rent och längtade efter min älskling och fick nojor.

Var han verkligen sjuk eller ville han inte se mig igen ?

Denna lilla, lilla människan jag blivit.

Denna kvinna som hade krympt sig själv till en teskedsgumma ;

 och vars självkänsla låg längs fotknölarna.

Så stötte jag då ihop med en gammal bekant.

Inte älskare. Bara drogbekant.

Han var sluddrig , tandlös och snurrig.

Och jag tyckte han var snygg !!!'

Fatta då vilka djävla spratt hjärnan spelar oss när vi är drogade ...

 Bjöd honom på kaffe. Han sa att han hade tjack. Jag kände suget i magen.

Han ville sälja. Men han hade inga verktyg ( sprutor )

Men jag nappade.

När han åkte hem för att hämta det vita  så fick jag en panikkänsla i bröstet.

Vad fan höll jag på med ?

Jag började kallsvettas.

Usch vad jag ville ha en dos. Men min nya kärlek då ?

Skulle jag kunna äta kakan och behålla den..?

Knappast.

Så när han ringde på gömde jag mig på toan. '

Var ju fullproppad med ADHD-medicin och började känna mig nojan.

Han gav upp. Och gick.

Men en stund senare ringde det på dörren igen.

Jag smög fram och kollade i ögat. 

Det var en personal härifrån Ekängen.

Jag kröp till köket.

Började skaka hejdlös och bad till Gud. 

SNÄLLA, hjälp mig ! 

Jag har aldrig bett för att få nåt..

 Tror inte på Gud som kyrkgångarna ; 

 men på att det finns något högre än vi själva...

 ; ja , det är jag övertygad om..

Och jag insåg att jag MÅSTE  ta hjälp.

Rädda mig själv.

 Oavsett kärlek ej; jag hade fått nog och såg grindar och galler och ett nytt LVM torna upp sig.

Så jag ringde till Eken och bad att få komma hit.

Det fick jag.

Proppade mig full med stesolid och försökte sova.

 Tusen tankar snurrade men sömnen kom.

Fick tre timmars ro.

När jag vaknade var klockan över tio och bolaget hade öppnat.

Jag var torr i munnen av gårdagens 7 öl.

Jag tvekade. Skulle jag ? De hade ju inte ringt härifrån.

Nej, jag höll mig. 

Fy fan..

Drack kaffe. Försökte hålla fast vid tanken på nåt bättre.

Ringde upp.

Ja, jag fick komma.

jag slängde ner kläder och det viktigaste of course..min lille kisse.

Ja, jag slängde inte ner honom men du fattar...

Jag fick utegångsförbud några dagar.

 Men vad gjorde det ?  Hade ju med några benzo.


Och kom närmare min älskling.

Nära men långt ifrån.

Ja , det har gått två år. 

Och jag är tillbaka på behandlingshemmet.

De gör allt för mig.

Önskar de hade gjort det när jag satt ensam i Hultsfred.

Men, men.

Jag är trygg. Jag är lugn. Jag är mätt i magen.

Och igår fick jag vila på min älsklings arm...efteråt ..

Efter go-fikan alltså....:)

Det är söndag.

Jag är lycklig.

För det hände något igår.

Det hände nåt magiskt mellan oss  ; Kimmo och mig ; där vi låg på hans säng.

Känslorna bubblade över när jag cyklade hem

Var ju där i lönndom.

Ni vet det här säger de i behandling

 : " Kim, denna veckan ska du inte träffa nån.
 Är det en bra kille så väntar han på dig ."

Jag berättade inte att han bodde i Virserum,

Var tvungen att se honom. Känna  honom. Möta honom nykter.

Och jag är kär.

KÄR.

Och jag har bestämt mig för att lära om.

Inte göra fel, göra om...

Nej jag har bestämt mig för att göra rätt från början...

Jag älskar mitt liv nu.

Inte mig själv ännu.

Men jag älskar att ha någon i mitt liv.


Nån som kallar mig " Älskade "...

Vem trodde det? För tre veckor hade jag tröttnat på allt..

Men änglarna tog mig tillbaka i sin famn ; gav mig en ny chans ; 
 när jag lyfte luren och ringde samtalet om hjälp.

Så här sitter jag igen.

En vecka till.

Sen ska jag hem.

Ta nya tag.

Men jag känner mig inte ensam längre.

Och jag vill tacka er alla för att ni läser och stöttar.

Kärlek & tankar till er ; ni fina människor . / Kim