För så god är den inte....
Ringde precis Telia för att höra om jag kunde betala bredband i förskott via faktura.
Det blev ett blankt nej ! Hade en skuld på inkasso från 2006 så nu söker jag en borgenär.
Och det är inte det lättaste.
Å andra sidan är det inte det viktigaste just nu heller ; men jag försöker avleda tankarna.
Försöker att låta bli att känna den tunga klumpen i magen ; som ligger där
hela tiden ; & får mig att bli illamående.
Jag gör precis allt nu för att hålla mig över ytan.
När jag fick dödsbudet via Facebook igår så vek sig mina knän och jag fick spränghuvudvärk.
Jag ringde min kära Lotta och det hjälpte mig så jag kunde somna.
Tröstade mig så jag orkade lägga mig bakåt & slappna av.
jag vaknade idag till en grådisig himmel & kände mig helt skakis.
Vill inte förstå att denna solstråle, kära Nilla ; blott 54 år gammal ; är borta.
Jag har alltid varit livrädd för döden.
Ända sen jag var väldigt liten.
Min farmor pratade ofta om den hemska döden och det har väl satt sina spår.
Hon pratade om kräftan ( cancer ) & var en fullt utvecklad hypokondriker.
Min mamma likaså.
Jag utvecklade hypokondri själv ; och även om jag är bättre nu ; och inte
springer till sjukan varje vecka ; så blir jag rädd varje gång jag blir riktigt
förkyld och har svårt att andas.
Jag längtar inte till himlen.
Nej, jag vill leva för evigt i min nuvarande skepnad med allt det innebär.
Ser inte döden som en lindring ; nej snarare som ett straff.
Och jag är väl inte olik de flesta ; ska jag dö ; så vill jag dö Pang Bom...inte lida...
Men döden ; min egen ; vet jag inget om.
Det känns bara som om den rycker närmare ; nu speciellt ;
då en väldigt nära vän har dött.
En känd skådis ddog i går också. Hittades med en spruta i armen på en toalett.
Hans liv tog slut vidd 46 års ålder.
Vem blir nummer tre ?
Jag har den erfarenheten att folk som dör ; de dör i tretal.
När jag beskriver min dödsrädsla för släkt & vänner; så säger de " du kan inte dö , du kommer att leva förevigt "
Och så kände jag för Gunilla. Lönnebergas egen Pippi Långstrump.
Den spralliga solstrålen som aldrig klagade.
Förutom på slutet.
Hon var less på allting och pratade om att det skulle vara skönt att få dö.
Hon såg sina djur dö och var på en begravning och jag har sällan hört henne så ledsen.
För mig var hon en sån där person som skulle leva för evigt.
En sån som folk tycker att jag är .
Detta är ingen rolig blogg. Ingen upplyftande läsning.
Men för MIG ; är det en nödvändig blogg !
En tvångsmässig handling ; för att slippa bli galen av rädsla inför att det är min tur nästa gång.
Det enda jag är riktigt bra på ; är att skriva.
Och många gånger har jag kunnat lindra min smärta genom att sätta ord på den.
Hoppas det lättar lite och att jag slipper sitta här och grubbla.
Ska gå ner till loppisen om en stund.
Tanten där var en av Nillas bästa vänner och hon är dessutom byns skvallerkärring nummer ett.
Om hon inte redan vet om detta med Gunillas död ; så blir det ett jobbigt besked att lämna.
Ska gå till apoteket också.
Förhoppningsvis har min apodos kommit så jag kan ta en lugnande.
( tog några för mycket ) Hade bara en halv på morgonen.
Får inte slut på skakningarna.
Om jag inte kände mig sjuk skulle jag försöka mig på en långpromenad.
Men det spränger i mina öron ; jag fryser & har huvudvärk.
Ringde till boendestödet & sa att jag ville vara själv idag.
Orkar inte med att umgås med människor som ser ner på mig.
Nej ! Det är ingen inbillning !
jag känner aversionen & frågetecknen i deras huvuden.
" Varför ska hon ha hjälp ; hon verkar ju inte sjuk "
utanför är himlen fortfarande grå.
Visar inga tecken på att spricka upp. Jag känner mig också grå & rädd.
Kämpar emot.
Vill inte vara rädd.
Vill komma till den punkten när jag välkomnar himlen som en möjlighet att
få träffa de som gått före mig.
Men det är inte min tur än. Hoppas jag.
jag vill leva & göra klart det jag är satt på jorden att göra.
Jag vill följa min utstakade bana även om den är tung att vandra i bland.
När jag dör vill jag inte ha dött av en massa droger eller sprit.
Och min väns bortgång har fått mig än mer övertygad om att det är
livsfarligt med en massa piller.
Usch ja ; jag tänker på alla som jag känt & som avslutat sitt liv i förtid.
nej; nu kommer jag inte längre i mina tankar.
Jag ska klä på mig och låtsas som det är en helt alldeles vanlig dag i mitt liv.
Jag kan inte leva i förnekelse. Döden finns i min närhet & nån begravning orkar jag knappast med.
Men jag ska tända ett ljus för dig ; min käraste lilla Storm ; så du hittar vägen upp till himlen.
Önskar er alla en fin dag..
med mycket glädje & hopp.
Kramar ! / Kim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar