Att älska sig själv..så svårt det är...

Har tänkt på en sak.

Det här med bekräftelse blir märkligt nog mindre viktigt ju äldre jag blir.

Kanske är det så det ska vara? 

Man drabbas av det oundvikliga åldrandet och kroppen ser ut som ett härjat Europa efter kriget..:)


I alla fall min..:)

Men  när man accepterar sina åderbråck, sina rynkor och skrattgropar i låren..ja, då verkar man få nån slags frid...

Pressen har försvunnit. Man har fött sina barn och uppfostrat dem.

 Brösten hänger och pubeshåret glesnar och ändrar färg...

Jag är övertygad om att naturen har inrättat det så att vi kvinnor ska bli mindre attraktiva efter fertil ålder ; för att vi ska kunna ägna åt oss åt sånt som kräver mer av hjärnan än av kroppen..

Låter det logiskt ?

Jag har kanske för mycket fritid eftersom jag funderar i biologiska banor...:)

1983 hade jag absolut inte såna funderingar. 

(jösses, det är visst 30 år sedan :))

Jag kände mig snyggast på jorden vissa dagar men jag hade andra problem.

Jag var oerhört osäker och svartsjuk och jag bekymrade mig om allt som jag inte kunde påverka.

Jag var tillsammans med min äldste sons pappa och vi knarkade som om vi var odödliga.

Nu är han död och borta och jag lever kvar. Lite skakad, men mindre rörd.

För nu har jag lärt mig att inte alls bekymra mig om det jag INTE kan påverka.

Resten av livet är för kort för det.

Vid 35 års ålder så hade jag en ny man.( Yngste sonens pappa)
Ett hus på landet.  Ett nytt jobb. En ny utbildning och en massa planer.

Jag var fortfarande vääääldigt svartsjuk och osäker på varför Kenneth egentligen älskade mig.

Men vi hade ett bra liv. 

Jag var ung och rörlig och kroppen var snygg ser jag.

 Kände mig konstigt nog tjock på den tiden..hmmm...

Jag vet inte vart denna bloggen tar vägen

Hittills tycker jag den saknar riktning..och substans....

Precis som jag gjort större delen av mitt liv.

Ja, sen kom 90-talet och jag var ensam igen. Eller rättare sagt utan man.

Men jag hade ju mina barn och höll samman skapligt.

Kände mig fortfarande attraktiv och var fortfarande i behov av bekräftelse för att hålla kvar den känslan.

Jag skapade kontaktannonser på flera sexsajter och höll på att knäcka ihop vid datorn ; 

i ett fruktlöst försök att besvara alla brev från män som ville ha mig ( läs knulla )

Jag såg aldrig deras ansikten ; för de skickade mestadels penisbilder...

Ja, jösses. Vilken tur att man åldras och blir lite klokare på kuppen.

Nuförtiden flyger jag inte i taket av  komplimanger från folk som inte träffat mig.

Självklart blir jag smickrad och glad , men jag är inte lika intresserad av utbyte av kroppsvätskor längre...:)

Tror faktiskt inte jag skulle orka ha sex ; kan ju inte ens jogga hundra meter...:)

Så är det :)  
Och det här förbannade inbyggda värmeverket vi kvinnor har när vi lämnar fertil ålder ; vem kom på det ?

Klimakterie ; jag förbannar dig ! :)

Jag har slutat med smink för det rinner ju bara av när svettattackerna drabbar helt utan förvarning...

En kille på FB ( ny bekant ) frågade mig igår :

" Varför är du singel ? "

Ja, det är ju så här : att bara för att man är attraktiv i människors ögon så behöver man inte vara det i deras hjärnor...

Förstår du vad jag menar ?

Jag tänder på intelligens. Och humor.

Jag älskar att utbyta tankar och ord men människor som ser in bakom mina ögon och verkligen, VERKLIGEN ser vad som finns därinne!

Som låter mig vara den jag ÄR och inte den då förväntar sig att jag ska VARA.

Och det blir allt viktigare allteftersom åren går.

Nästa vecka är det precis två år sedan jag hamnade bakom galler.

Samhället bestämde att jag var farlig för mig själv. Och de hade rätt.

Jag satt på tvångsvård i Örebro och det var den bästa och värsta tiden i mitt liv.

Jag stod mig själv närmast ; och i en värld av trasiga kvinnor ;  fick jag verkligen tid att tänka över vilka prioriteringar jag ska göra.

Och nu sitter jag här vid min dator och svettas. Om sju dagar fyller jag 53 år.

Det känns ok faktiskt.

Denna lilla söta flickan har blivit äldre. Gråare. En aning visare.

Jag har varit i helvetet och vänt.

 Jag har haft så många män i mitt liv att hälften vore nog.

Jag har levt ett liv som nog gör sig bäst i en bok som får folk att spärra upp ögonen och undra hur jag överlevt.

Men jag lever och jag vet vad jag kan och vad jag inte kan.

Åren som lagts till mina liv har fått mig att bromsa. Sakta ner farten lite. Fått mig att tänka mig för ( mestadels ) innan jag handlar.

Visst är jag deppig ibland. Sömnlös ibland. Uppgiven och rådlös ibland.

Men mestadels så är jag positiv och nyfiken på vad resten av livet har i beredskap åt mig :)

Jag lever inte längre på hoppet men jag hoppa(s) att jag ska kunna få ett bra liv framöver.

Att jag ska kunna flytta in i  min tvåa och kunna skriva bok nummer två.

Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap nuförtiden.

Ja, så har jag det just idag i Hultsfred när klockan har blivit halvtio på förmiddan och en av mina bästa vänner fyller år.

Apropå det så har jag tänkt på alla fina tjejer i mitt liv / kvinnorna som har hjälpt mig att acceptera mig själv som jag är .

Men det får bli en helt annan blogg....

Ha det nu så himla bra i värmen / kramar !