Vart tog mitt JAG vägen?

God middag..eller nja, middag i alla fall :) Jag fattar inte vad det är med mig? Försöker låta bli att överanalysera trots att jag har all tid i världen att göra det; där jag sitter i röran på tredje våningen.
Jag har flyttat från Höglandet till Högliden men jag är inte det minsta HÖG. Nej, snarare väldigt låg med bra utsikt. Och helt utan framtidsplaner....

Diezel trivs med utsikten i alla fall. Han får ju inte gå ut för han hittar inte hem :) Jag känner likadant. Jag bor här. jag lever här. Men jag existerar inte i mig själv.
Har blivit trött och orkeslös. Drar på mig allehanda infektioner. Sover dåligt. Känner livsleda och förvirring.
Vad ska jag skylla på? Klimakteriet? Nej, jag har ju mens då och då. Drogsug? Ja, definitivt. Men jag trycker ner det tillsammans med allt annat som stör i min kropp.

Och som om inte mitt eget liv vore nog att tackla; så verkar behandlingshemmet som jag fortfande har kontakt med;  gå under lika snabbt som Titanic.
Med en maktfullkomlig chef med orimliga krav gräver stället snart sin egen grav. oj, då , det rimmade visst..och det var INTE meningen. För jag vill inte vara en klämkäck rimtant som klämmer fram käcka klyshor..Nej, nu är det problem på hemmet och jag har ingen tystnadsplikt.
Men jag har en plikt gentemot MIG själv; att se om mitt hus; att se om mig själv och mitt mående. 
Hur gör jag det när hela djävla Ekängen håller på att rämna i sömmarna?
När personalen säger upp sig på löpande band? När min terapeut inte hör av sig? När min kontaktperson inte dyker upp på avtalade tider? När jag glöms bort hela tiden?

Och jag är så trött att jag inte ens orkar stå upp för mig själv. Jag har tänkt ringa min älskade soc i Nässjö och berätta vad som försiggår. Men vart lämnar det mig? Jag är ju beroende av en svag länk. En länk som inte länkar samman med mig just nu.
Fan! Jag är i en lose-lose-situation :( har ju bosatt mig här med kontrakt och allt. Med stöd från behandlingshemmet. I en beroendeställning.
Men du vet; ingen människa ; barn eller vuxen; klarar av att ha det otryggt. Ingen klarar av att strukturen faller samman. Jag är inget undantag!
Behöver en fast ram som jag kan hålla mig inom för att komma vidare med min eftervård.
Just nu känner jag mig som ett rö för vinden. Och jag orkar INTE ens stå upp för mig själv.

Alla mina planer är lagda på is. Boken blev refuserad av Bonniers också. ( men det var väntat ] Har en ny bok-idé på gång. Ett riktigt bra koncept. Men DU anar inte hur svårt det är att skriva en bok när man har ADHD. När man sällan eller aldrig kan avsluta något på egen hand.
Jag har accepterat det. Att jag är rörig. Spretig. Osammanhängande. Impulsiv ( inte på sistone) ambivalent, depressiv, optimistisk och allmänt borderlinemässig...
Och just nu orkar jag inte ens hitta några bra bilder till min blogg så DU får se mina växlande aniktsuttryck :)

Ja, så har jag det denna onsdag den 7 november. Den dagen då Obama blev vald till ännu en period. Han är säkert glad. Och många med honom. Själv är jag varken fågel fisk eller mitt-emellan just nu. Bara en knapptryckare med en vag aning om hur jag vill fornma mitt liv. Med en vilja att förändra;  men utan orken att göra något alls.

Så jat tar och hoppar ner i soffan igen. I mitt nattlinne som jag fortfarande går omkring i :)
Och på detta sätt avslutar Jag;  denna dagens Litania och återkommer en annan dag.../ Kim