28 november och självmordmånaden går mot sitt slut.
Jag har klarat min mentala hälsa skapligt; trots gråväder och motgångar och avsked, väntade avsked och andra oväntade bakslag...
I går var en sån där dag som började bra och som slutade med ångest och tröstätande i soffan. Har nog gått upp flera kilo av mitt kopiösa kvällsätande. Men det kan jag acceptera. Jag kan acceptera mycket. Förlika mig med att jag blir äldre, tröttare och i avsaknad av den gnista som jag alltid haft.
Accepterar min förändrade kropp, min sämre syn, mina dåliga knän och min kropps alla andra förändringar. Ja, jag accepterar t om mina vallningar ..har jag nåt val ? :)
Men det bor en liten flicka i min kropp. En flicka som har blivit sårad. Ratad. Hånad. Och kroppen minns.
Det värsta jag vet är när folk skrattar åt mig! Eller när jag blir paranoid och inbillar mig att folk skrattar. När jag läser in motgång i varenda händelse.
När jag låser mig i mig själv och inte vill släppa in den stora onda världen eller någon i den.
När jag blir till en frusen själ fylld av självförakt. Något litet, obetydligt ( till besvär ) som vill gömma sig och synas så lite som möjligt. :(
Det är riktigt jobbigt att leva med en bipolär personlighet. Borde skriva en bok om det när mitt starka jag tittar fram igen.
I går var jag och Nine och sjöng i kören. Jag tycker det går allt sämre. Och att herr Fred (hyresvärden ) står framför mig och sjunger gör inte saken bättre. I bland får jag sån lust att vrida hans röda nacke ur led... ( och då räknar jag till tio ) pust :)
Men jag är en uppfostrad flicka som tiger och uppför mig väl. I går skulle vi ta en paus i kören.
Jag öppnade min LOKA och det sprutade mineralvatten åt alla håll.
En kvinna tappade sitt papper på golvet och det hamnade naturligtvis i min vattenpöl.. .:(
Och sen sjöng vi en ny sång. Jag kände mig osäker på stämman och tittade på kvinnan bredvid mig och hon blängde ( tyckte jag ) surt tillbaka.
Och där kom lilla Kim tillbaka. Den hånade Kim. Den Kim som var liten och hade föräldrar som skrattade åt sig. Som aldrig dög.
'
Den lilla Kim som blev mobbad i varje klass i skolan och som svarade med uppror och blev
än mer utstött. Den Kim som inte hade nån tillhörighet förutom sin inre värld dit hon flydde och skrev sina berättelser. Den Kim som skapade världen enligt sina premisser. Ljusa världar av godhet målade i guld.
Den lilla flickan bor i min vuxna kropp. Men hon visar sig sällan. För jag har fått lida för min svaghet. Och de flesta som ser mig uppfattar mig som stark och självsäker. Som en klippa att luta sig mot när det blåser hårt.
Men just idag sitter jag här och seglar på skammens vågor. Och tror inte jag kan något alls.
Inte ens sjunga i kören i kyrkan på Söndag.
Ja, vissa dagar har jag svårt att övertyga mig själv om jag är bra. Att jag duger. Att jag är en tillgång. En resurs.
Jag ringde min far i går. Det var ett skapligt samtal. Tills han sa : " ja, vi får väl hoppas att du inte hamnar i fel sällskap igen så det går snett. "
Och jag blev så djävla förbannad!
" Du kan fan inte låta bli va? "fräste jag. " Du måste verkligen tvivla på mig hellre än att berömma för mina framsteg! "
Och sen var det samtalet förstört. För så har det varit. Och så är det.
Jag har alltid fått tvivel hemifrån. Oavsett vad jag gjort så har jag fått höra att jag skulle kunna göra det bättre.
Och jag blir så trött på inskränkta människor. I synnerhet de som gett upphov till att jag lever och finns. Varför kan jag inte duga? Varför kan jag aldrig tycka om mig själv fullt ut?
Nej, kroppen minns. Och kroppen sitter här i morgonrock och skriver på order av hjärnan.
Jag ska till körledaren Lisa i morgon. Sjunga lite och kolla om jag duger. Eller om jag sjunger falskt.
Hoppas vid Gud inte det! För kören är min glädje och min gemenskap just nu. Och i kyrkans famn känner jag mig trygg även om jag inte är troende på det sättet.
Nine försökte trösta mig i går. Hon märkte av min kyla när jag gick hem. Och det är bara mina allra närmaste som kan ana sig till den kyla jag sprider omkring mig när jag blir sårad.
Ok. Nu sitter jag här och försöker sjunga med i en låt. " Operator " med Manhattan Transfer. Mina luftrör piper i takt med tonerna ( eller kanske otakt ? :) och jag borde sluta röka.
Eller kanske har de behov av en KOL-trast i kören ? :) Piiiiip, over and out . / Kim
Manhattan Transfer – Operator
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar