Bölder och andra parasiter....

God morgon min vän !

Hoppas du mår bra och har allt du önskar. Att du uppfyller dina drömmar och mål.
 Jag har alltid  haft svårt att tillfredställa mig själv ( inte bokstavligt :))  och har sökt mig till de utkanter i samhällets där ingen människa borde bo. Har testat mina gränser till dumhetens gräns.

Om du inte tycker om morbida verkligheter och dess medföljande illustrationer så föreslår jag att du slutar läsa här.
Jag måste berätta om gårdagen. Träffade min älskade terapeut och avslöjade för henne att jag är på gränsen till ett återfall.  Att jag i min tycka-syn-om-mig-själv-period; suttit och smitt planer.
 Ångrade mig nästan direkt när jag såg henne förfärade min.
Men att lyfta upp saker i ljuset för att man kan ta sig en närmare titt på dem.

Min fina terapeut försökte förklara för mig om återfallens konsekvenser. Men missbrukaren i mig; den ljusskygge; protesterade vilt; och jag blev iskall.
" Tänk på dina barn ", sa hon.
"Vadå", sa jag ( missbrukaren ) " de får inte reda på nåt. Ni får inte säga nåt till dem. Och jag vill ha sex och går ner i vikt. "
Hon säg verkligt ledsen ut. Jag tänkte på det efteråt. När mitt sunda jag tog över. Hur många har jag egentligen inte sårat med min själviska iskyla?

Hur många gånger har inte knarkets fula ansikte fått min logik att flyga all världens kos? Hur många gånger ska det få visa sig innan en människa får nog?
Jag fattar inte att  mitt sjuka JAG vill tillbaka till det helveteshål som jag klättrat upp ur.
För nu är jag ju nästan frisk. Mina depressioner har jag lärt mig hantera skapligt. Och jag inser att jag kommer att få leva sida vid sida med dem. 
Men de kommer inte ur den självdestruktiva ångest som drogerna skapar. Den ångest som jag känner till alltför väl :(

Jag har kravlat mig upp ur skiten oräkeneliga gånger. jag har legat och svettats. Jag har spytt. Jag har skitit ner mig. Jag har sett syner. Jag har inte vågats andats av rädsla att det ska vara mitt sista andetag. Jag har legat med nojor. Med ett osynligt band spänt över bröstet. Och jag har lovat mig själv ;  "Att bara jag klarar mig ur denna ångesten så ska jag sluta droga. "
Men mina löften har varit tunnare än nattgammal is. Jag har skitit på allt och alla som vill mig väl. Bara kastat mig in i ringen igen. Tagit stryk ytterligare en rond i Landet Destruction.

Jag har skrämt slaget på människor i mina dagar. Förvandlats. Gång på gång har jag raserat mitt jag och blivit till en spegelbild som jag inte vill möta. Som jag inte vill vara. men som jag tillåtit mig att bli. En djävla parasit på samhällets träd. En utväxt som ingen vill se. Som borde skäras bort för att ge plats åt det friska.'
Tycker du att jag tar i nu? Ja, kanske det. Men i går såg jag vad jag har varit. Jag gick till affären ( där mitt friska jag är välkänt) för att handla kaffe.

Och där var de. Fyra stycken. Pundare. 
Ja, jag tvekar inte att kalla dem vi deras rätta namn, för jag har varit där. Varit en av dem. En av de som går in på ICA vid fem i nio för att snatta. En av dem som gjort inbrott. 
Som stulit, ljugit och bedragit. Som gjort allt för att tillfredställa mig själv och skita i andra. Och igår stod det helt klart för mig vad folk tycker om knarkare. 
och framförallt vad JAG tycker om den jag varit!!
För när jag tittade på dem; deras irrande blickar och deras dåliga ljusskygga hud; så insåg jag att ALDRIG vill jag hamna där igen!
Jag har kommit för långt! Visst har jag tråkigt. Visst är jag ensam.  Visst är jag rastlös. Visst är jag sökande. 
Och visst är jag uttråkad ibland ( ofta ) men  söker mig sakta  uppför  Livets trappa för att uppfylla mina behov...

Och kanske blir jag aldrig ängeln på femte trappsteget. Men just idag känner jag mig välsignad. Och glad. Och trygg. 
Och framför allt känner jag att gårdagskvällen uppenbarade något för mig. Något viktigt.
Håll tummarna att jag håller fast. Att jag trampar vidare i rätt spår.
Den här ronden vann jag i alla fall :) / kram på Dig min vän / och keep on living