Sitter här i min nya lägenhet och undrar om Livet är slut nu?
Om detta är min framtid? Att sitta bortglömd på Dackeberget.
Med Facebook som enda kontakt med yttervärlden?
Min enda vän i byn ska snart flytta och jag är desperat sugen på att supa eller droga
eller göra vad som helst som är destruktivt.
Känner av den existentiella ångesten varje morgon. Den är med mig när jag vaknar och släpper sitt grepp först när jag sluter ögonen för att sova.
Jag har varit sjuk ett tag nu. Influensa. Men det börjar bli bättre. Lägenheten likaså.
Men jag har svårt att inrätta mig på ännu ett nytt ställe.
Det artonde stället jag bor på sedan 21 juli förra året.
Jag slåss med mitt Jag varje dag. Slåss med motstridiga känslor. Å ena sidan vill jag inreda; slå mig till ro. Å andra sidan vill jag packa en väska för att fly någonstans. Till ett annat land. Ett annat Liv. har sällan eller aldrig känt mig så här rastlös. Eller vilsen.
Jag har gjort allt rätt. Inte drogat eller supit. Inte legat med en massa män och förnedrat mig. Inte kört några spel eller varit oärlig mot någon.
Jag har gjort en vändning i 180 grader. Stängt dörren till den jag var. Och vad återstår?
Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att jag vill öppna ett fönster.
Jag tänker på droger. På återfall. För att skada mig själv är jag bra på. Att ta den ångesten som följer på ett återfall är jag en mästare på. Och visst är det så? Att det vi gjort mot oss själva många gånger blir välbekant. Och konstigt nog tryggt.
Men något hände på mitt LVM.
Jag insåg att jag inte ska ha mycket saker omkring mig. Lärde mig att tycka om det avskalade. Tyckte om att bara ha ett ombyte kläder. Tyckte om att bo i en avskalad cell-liknande miljö.
Och nu sitter jag här ; omgiven av nya loppisfynd och det förflutnas porslin. Och är vilsen. Och känner mig inte ett dugg tacksam, glad , eller ens hoppfull.
jag får uppmuntrande heja-rop från mina facebook-vänner men det hjälper inte. Jag är socialt understimulerad.
Jo, vi har ju gått med i en kör ( två ) Nine och jag. Men det räcker inte att vara upptagen i den svenska kyrkans gemenskap. Nej, inget räcker nu.
Jag vet varken ut eller in.
Vissa morgnar vaknar jag och är tacksam för att jag kan disponera dagen. Andra dagar önskar jag att jag hade något att se fram emot. Att jag hade någonstans att gå. Där jag vore eftersökt. Där folk blev glada att se mig. Där jag behövs.
Jag har lämnat staden där jag hade ( drogfria ) vänner. Brutit upp från allt. Lämnat mina barn och min . Kastat mig ut ur den enda gemenskap jag hade.
Och nu vet jag inte vad jag ska göra. goda råd hjälper inte. Axelklappar hjälper inte. Jag saknar ETT liv. T om mitt gamla liv.
För här sitter jag med min bordline-personlighet och tre katter och är mer förvirrad än någonsin. Är detta ALLT?
Ska livet vara såhär? Jag hör av mig om jag får reda på svaret. / Kim
P.s. Jag kan inte vara glad och kåserande jämt :) Men det är väl ok? / kram till dig
6 kommentarer:
oj oj oj vad jag känner igen mig och jag har ändå "klarat mig hyfsat i många år med undantag av ngra små felsteg.Sitter med exakt samma känsla av att det är "tomt"..Så fort jag blir själv så sköljer våg efter våg av rent jävla illamående in över mig o tamigtusan om jag vet hur jag ska bli av med det.Så länge kidsen var små så fans det alltid ngt som krävde o pockade på min uppmärksamhet..nu känns det som jag stått i "pausmode" medan jag ansvarade för dom..nu e frågan.Vad gör jag nu??Enda lösningen jag har är 24 timmar i taget..och för fan steffo!!gör ngt..Tack för ett jättebra inlägg kimsan.
Gumman lilla jag vet att livet inte är en enda rak väg utan en jävla massa böjar och kurvor. Att mankänner sig vilse gör ju inte saken lättare. beundrar dig ditt sätt ditt sätt att uttrycka dig å utan krusiduller. Jag vill väl egentligen bara muntra upp och klappa dig på axeln men då det är svårt så blir det bara en lätt omfamning. Du är modig du är vacker du är beundransvärd. Mycket tråkigt att du som jag känner dig ensam och vilsen. Önskar att det fanns ett trollspö och att allt gick att göra till något bra. Fortsätt kämpa vännen du är omtyckt för den du är. Kram <3
hejsan kärra vän. tänka inte klappa dig på axeln och säga att allt kommer att ordnar sig. för det kommer inte av sig själv. jag vet att du inte är så naivt, att du trodde det kommer att bli lätt. du har rätt när du skriver att du gjorde allt rätt - inga droger, inte massor med män, byt hela livet och nu känns det att du blev lurad. livet är tråkigt, påfrestande, stora krav. japp sånt är livet. men vet du vad? när du är färdig med att lida och tycker synd om allt och dig själv, då står du upp och fortsätter leva ditt nytt liv utan droger som förstöra din intelligens och kreativitet. du har två underbara barn, en lägenhet, inga svåra sjukdomar, massor med folk som tycker om dig och massor med livsår framför dig. allt är ditt val!!!. börjar du dricka/ droga igen, kommer jag och spöa upp dig. jag älskar dig kvinnan! keep moving! kram <3
Tack för din underbara feedback <3 kram
Tack snälla anonym, det värmer <3 kram
hehe, gulle dig ! ja, det skrämmer mig att få spö av dig :) kram käraste Sabine/ love U 2
Skicka en kommentar