Och Sagan tar inte slut...

Hejsan i novembers upptakt!
Jag stod och diskade när en massa tankar flög genom skallen på mig...
Ideér till en novell igen naturligtvis....

Det enda  de visste om flickan var att hon hette Ivana och  var född i Vitryssland. 
Hon hade lämnats på trappan till ett barnhem och under två och ett halvt år överlevde hon värsta tänkbara förhållanden.
Personalen på hemmet tvekade att närma sig henne för hon tycktes omges av en magisk aura. 
Och när hon fyllde tre år fick hon komma till ett fosterhem i ett land där ingen var fattig och solen jämt sken.
Hon var en ren och skär solstråle. En familjens välsignelse. 
Så dog då hennes föräldrar i en olycka och hon hamnade hos tant Berit och farbror Bettina.

Och det var då de började. Sjukdomarna. 
De nya föräldrarna fick åka in så ofta till sjukhuset med flickan att hon slutligen kallades för IVA kort och gott.
Och läkarna fann inget fel trots att hon uppvisade konstiga symptom. 
Hennes blod var orange. Hon verkade  även ha dubbla hjärtan som slog i otakt.
Men hon var frisk. Kärnfrisk...
Nu är hon femtio år och barnlös för hennes livmoder utvecklades till en prostata när hon var tonåring. 
Och i hennes blodomlopp rinner inget blod , nej , hennes ådror är fyllda av lönnsirap och när hon kissar så kissar hon glukos......

Ja, och sen tog det stopp för mig och berättelsen föll platt som en pannkaka  :) Vet inte vad jag vill säga med detta?
 / Fattar du nu vad jag går igenom med min hjärna ? :) I morgon får jag säkert ett nytt infall. Får se om jag hinner skriva ner det..för sagorna i min skalle; tar ALDRIG slut :) / kram