Acceptera det man inte kan förändra...

God middag!
Klockan visar 11,52..pip... jag är vaken men inte pigg.
 Har ont i min fot och ont på insidan av skallen. 
Men det beror inte på huvudvärk.., nej det beror på en värk.....
... jag inte kan styra.

Jag har haft en massa tid att tänka de senaste 18 månaderna. Tid att analysera mitt liv. Analysera mitt Jag.

Jag fick precis ett samtal från min behandlingssekreterare på LVM-hemmet. 
Hon undrade hur jag mår.
" Jo" , pladdrade jag glatt, " jag mår såååå bra." 
Hmmm. Det gör jag ju INTE!
Inte idag. Nej, idag är en sån där dag när jag vaknade ur en dröm som var helt snurrig men ändå befriande. Och helst  ville jag stanna i den och slippa gå upp och vakna till verkligheten.

 Blir lika förvånad när mitt depp dyker upp. Till synes helt utan anledning. Eller, jo jag har nog en anledning..eller flera.

En av dem är det faktum att min terapeut ska sluta jobba om en vecka. Hon lovar att vi ska hålla kontakten men jag är tveksam.
Kommer hon att hinna tänka på mig när hon fått ett nytt jobb en bit härifrån? 
När hon inte behöver åka till jobbet och inte behöver terapeuta mig?

Jag är orolig. Av flera orsaker. Idag är det 1 februari och tiden stannar inte. Nej, tiden rinner iväg med en aldrig sinande fart.
I slutet av april får jag inte bo kvar här. Nej då står jag på bar backe om jag inte agerar NU!
I slutet av april tar min sjukskrivning slut och jag får inte förlängt om jag inte är knuten till ett behandlingshem och dess läkare.

Och jag tvivlar på att det dyker upp en joker vid dörren som skrattande säger: " April, april..det är klart att du inte behöver flytta."

Nej, själv är bäste dräng och jag har kommit långt genom tålamod och genom att acceptera det jag INTE kan förändra.
Men min framtid kan jag förändra. Förlänga. Förverkliga.

Så nästa vecka kommer soc-Ullisen på besök.
 Det sista med min terapeut Katrin. Min vapendragare Katrin som alltid funnits vid min sida och stöttat mig sedan jag flyttade till byn.

 Usch..idag är en deppig dag. 
Idag är den mörka delen av mig i rampljuset. har fått tvinga mig till att borsta tänderna, diska, bädda och byta kattlådan.


Men jag sitter upprätt i alla fall. 
Och jag accepterar ALDRIG  att avstå från det jag KAN förändra.....

Ha nu en fin fredag så ses vi snart igen :) / Kim

Joe Cocker – When A Woman Cries