Solen skiner så starkt att man nästan kunde tro att man är i Karlstad :)
Men så är ju inte fallet, nej , nej ,jag sitter här i mitt randiga nattlinne med dagens första kopp kanelkaffe...
Bekvämt nedsjunken i min stol sitter jag och skriver och vill berätta att det antagligen finns hopp om Livet ...även om jag finner det urbota trist just nu.
Har tänkt på det här med min ADHD. Fick diagnosen 2009.
Trodde jag skulle bli glad men det blev tvärtom.
Jag miste min sjukersättning och blev flyttad från ett stödboende för missbrukare ; till ett hem för dubbeldiagnoser.
Jag har egentligen aldrig haft ont av min diagnos innan jag fick den.
Nej, snarare är det väl så att omgivningen har blivit störd på mina ogenomtänkta handlingar.
Jag minns när vi köpte Huset. Jag var 37 och nybliven mamma för andra gången.
Huset var gammalt och i behov av reparation. Och i taket i vardagsrummet var det ett litet hål.
När vi låg och tittade på TV på kvällarna hörde vi hur mössen tassade på spännpapppen.
Och jag gillar INTE möss!
Men jag gillar mina maniska perioder. man får så himla mycket gjort då :)
Ja , jag är ju diagnostiserad med Borderline också.
Och det har jag inget emot.
Jag får himla mycket gjort under de perioderna.
Jag behöver knappt nån sömn.
Jag röker frenetiskt och mängder av kaffe rinner ner i strupen.
Mat behöver jag knappt och kilona rinner av
.Jepp, jag saknar dessa perioder...
Men för att återkomma till Huset då... ( fokus , Kim, fokus )
Min sambo var på jobbet. Min lille sov och den store var i skolan.
Jag tyckte jag hörde möss. Och fick panik.
Så jag tog kökssaxen och började klippa sönder taket som var ca 4 ggr 4 m.
Tänkte mig att få se ett snyggt trätak under.
Men tji fick jag ...
När jag hade klippt sönder hela taket så det bara hängde taggig vit spännpapp i hörnen ; ja då tog jag ett steg bakåt och betraktade mitt verk.
Oooooops ! Hela djävla taket var fullt med stora spikar. Det var fläckigt av musskit och allt annat än snyggt.
Tro mig när jag säger att jag fick panik. mest över hur Kenneth (sambon ) skulle reagera...
Och han reagerade när han kom hem. Med förfäran...
" Du har ju Damp! " skrek han.
" Ja, jag vet " kraxade jag fram mellan de nervösa gapskratten. " F´låt."
Och sex veckor senare vann vi på triss och kunde fixa till taket :)
Vilken djäkla tur va? :)
Jag saknar den tiden. Ja, allvarligt talat så saknar jag den tiden.
Om du som läser detta har en touch av ADHD eller annan diagnos som man inte rår över ; ja då fattar du vad jag menar...:)
Om inte ; ja, grattis då..du har levt ett lugnare liv antar jag ?:)
Inga nerv-sammanbrott, inga hysteriska anfall, inga ångestattacker, inga kolsvarat dalar, inga kritvita toppar.. dagar, bara Linus-på-linjen-livet ...
Missförstå mig inte nu ; ( jag dissar ingen som är frisk= ej diagnostiserad )
det är bara såhär ; att jag har många gånger undrat vad som är fel på mig.?
Varför jag inte kan avsluta nåt?
Varför jag hela tiden påbörjar nya projekt som inte blir färdiga de heller ?
Varför jag inte kunde vara som andra ?
Som de som lever ett " normalt " liv.
Jag har provat att medicinera. Benzo.
Jag har provat att supa. Mycket och länge.
Jag har provat att knarka---- halva mitt liv.
Ja, ärligt talat så har jag provat så djäkla mycket under en lång tid av mitt liv.
Och så kom då den dagen då jag fick medicin.
Men jag blev inte bättre av vare sig Concerta eller Ritalin ; snarare tvärtom.
Jag blev aggresiv, högludd och lättretlig.
Jag blev torr i munnen och svettig.
Och folk i min närhet tog omvägar för att slippa mina plötsliga utbrott.
Så jag gav upp. Det funkar inte på min hjärna.
Den är ganska utsatt av Livets påfrestningar och en annan massa skit och jag betalar inte dyra mediciner för att sabba den ytterligare.
Nu är det snart två år sedan jag knarkade. Och jag är lugnare. Tråkigare. Tröttare.
Jag söker fortfarande spänning men orkar inte leta efter den.
Mina maniska perioder varar bara några timmar i taget.
Hinner knappt städa klart innan de gått över....pust ...
Jag antar att saker och ting klingar av med ökad ålder.
Jag anar att klimakteriet påverkar mig negativt
Och jag vet att min övervikt för mig orkeslös.
Så varför kämpar jag emot tingens ordning?
Mot tröttheten. Mot tristessen. Jo, bara för att jag kan ! Och för att jag vill!
För att jag är en trotsig barnunge med en hjärna som inte har blivit helt utvecklad enligt vetenskapen.
Och det är jag glad för. Mitt barnasinne kommer jag alltid att ha intakt.
Och mina ögon kommer inte att bli gamla och trötta. (hoppas jag :))
Har du tänkt på det? Vad vissa människor ser unga ut i själen trots hög ålder?
Det är nog kroppens sätt att kompensera för nåt annat, tippar jag...
Men jag tänker så mycket. Fortfarande....
Alldeles för mycket.
Och det är väl så jag kommer att få leva resten av mitt liv ?
Att hinna tänka ca 100-tals tankar redan innan kaffet runnit ner i bryggaren på morgonen..ja, det är svårt att förklara för den som kan fokusera...
Och apropå det, nu ska det bli gott med lite mer kaffe :)
Ha en fin dag ! / Kim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar