Jag kan inte säga vad det är för jag kan inte hantera det själv just nu ;
men jag vet att när jag tänker klart kommer jag att göra det rätta...
..för mig..och de inblandade...
( det har inget med droger att göra i alla fall )
Så just nu sitter jag här och känner mig grumlig och vilsen och svart och kommer att tänka på Amy Winehouses´s " Back to Black "
Det var en låt som spelades mycket för exakt två år sedan då hon hade dött på ett hotellrum i London.
Det var också min livlina i tillvaron just då och jag spelade den varje dag ; många gånger varje dag...
För jag satt inlåst på ett LVM-hem ;
jag var en fara för mig själv och jag hade inte överlevt länge till om inte
polisen kommit och kört mig till psyket för avgiftning...
...för vidare transport i handbojor till Örebro ; för att avtjäna min inlåsning på sex månader.
När jag kom dit var det högsommar. Året var 2011 och jag hade nyss fyllt 51 år.
Solen sken in genom fönstren på avdelning 1 ; men var igenbommade ;
Och vi trasiga kvinnors enda chans till luft ;
var ni vi gick ut i gallerburen för att röka.
Det var en skakande upplevelse att inte få ha något eget.
Inte mobil. Inte pengar. Inte ens egna kläder.
Nej, varje morgon fick vi gå in i förrådet och hämta rena handdukar och välja mellan kriminalvårdens dressar i olika nyanser av svart.
Därför nynnade jag på låten " back to black " varje dag....
Senare på hösten ; när jag flyttades till en öppnare avdelning ;
fick jag tillbaka mina kläder och fick till och med gå ut på promenad på innergården.
Gå ut själv ! Utan väktare i släptåg.
Det var en fantastisk känsla !
Och varje gång jag ser rönnbär ; minns jag den där hösten ;
när jag satte mig på en bänk och tackade högre makter för att jag fick vistas i Guds fria natur...
Att jag hade tagit mig igenom det värsta av mitt straff och var på väg att tillfriskna.
Det var en enormt lärorik tid.
Jag började uppleva smaker. Dofter. Ljud.
Jag upplevde allt på ett helt annat sätt än tidigare då jag tagit friheten för given.
En frihet som jag inte kunde förvalta ; utan förvandlade mitt blommande jag ; till en hög med kompost...
Det är en märklig känsla att tänka på : det var bara två år sedan jag satt bakom galler.
Jag längtade faktiskt inte ut.
Nej, jag blev ganska snart institutionaliserad och vande mig ;vid såväl rutiner ; som att lyda under andra människor.
Varje dag därinne var en dag av tacksamhet.
Det låter kanske konstigt, men jag kämpade mot ett mål.
Jag kämpade stenhårt och fyllde varje dag med meningsfulla saker ; såsom att skriva brev och dagböcker och dokumentera mitt tillfrisknande.
Likt rosen följde jag solens gång på himlen och levde fullt ut varje minut...
Det var en underbar känsla att få återgå till att använda penna och papper igen...
Mina brev blev så småningom till en bok och jag var så tvärsäker på att den skulle publiceras :)
Men än har det inte hänt .
För efter tre refuseringar tappade jag fart och blev bekväm på behandlingshemmet.
Och nu sitter jag här i min lägenhet.
Allt är en enda röra och jag orkar inte ta tag i varken inredning eller städ efter vad som hände i torsdags...
Jag skriver inte detta för att vara hemlig på nåt sätt.
Eller för att du ska fråga : "Vad har hänt ? "
Detta är något jag måste tänka igenom hur jag ska hantera; tragedin som hänt...
Något jag måste lösa på egen hand då det inte finns nån jag kan anförtro mig åt just nu..
Ja, tragedier händer oss alla..( nästan ) vare sig vi vill eller ej...
Att hamna på tvångsvård upplevde jag som en tragedi i början ;
men efter att ha gått igenom alla faser av förnedring och isärplockande på
mitt LVM ; så fick jag kraft att bygga upp mig själv och skapa nya mål i Livet...
Detta är något av det nyttigaste som hänt mig i mitt liv.
Jag har lärt mig ödmjukhet och att INTE ta något i livet för givet.
Mina årsringar läggs på varann och jag kan känna mig enormt lycklig när
jag upplever stunder av den Visdom som mitt liv berikat mig med.
Var sak har sin tid och jag försöker verkligen tänka varje morgon att :
"Blicka inte bakåt, sikta framåt men lev för IDAG ."
Försöker finna nån mening med allt som sker ;
även om livet just nu ; är på stand-by mestadels.
Och jag undrar vad som hände med den ork jag en gång hade ?
När blev jag gammal ? :)
Ja, ja det var allt från mig idag.
Förutom att ---även gamla buskar kan blomma och har ibland ; de vackraste rosorna..:)
Jag önskar DIG en fin dag !! / Kimsan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar