De som skriker högst..hörs oftast minst...

Hej..igen :)

Ja, nu kommer något så ovanligt som ännu en Blogg.

I går var det Autismens Dag. En dag då de inåtvända ; de utan röst uppmärksammades.

Jag, som är tvärtom, utåtvänd ;  ( full av ord i skalle och ur mun ) ; missade det totalt...

Annars brukar ju min dagliga tidning Facebook;  vara stället där jag hittar uppslag till mina små krönikor...

Jag har en BRA dag i dag. Och en ren diskbänk :)
Hur hänger det ihop kanske du undrar?

 hmm..ja, det är en adekvat fråga..:)

Jo, när jag mår bra..då blänker diskbänken likt en spegel av silver.

När jag mår sämre..och diskar ändå.. ja, då sveper jag bara bort det värsta och om man tittar med lupp så finns det fläckar kvar...

Correction ; det behövs ingen lupp ; det syns på långt håll :)

Men för att återknyta till titeln....jag har stått och skrikit större delen av mitt Liv.

Ja, ända sen jag insåg att jag hade en röst så tjattrade jag på.

Och jag hade en mamma med öron känsliga för ljud ; så det var inte så populärt.

Egensinnig ; ja, det är väl det ord som bäst beskriver mig. Pang, pang, pang...
för varje örfil blev jag mer uppkäftig...

Sen sprang jag och skrek " Du kan inte ta mig djävla kärring ! "

Ja, jag vet, så ska man inte tilltala sin mor , men jag struntade i det, för min mor hade inte så mycket gott att säga om mig.

Jag var ett besvärligt barn. En flugsvamp bland de lydiga kantarellerna ....

Många gånger när jag blev tonåring  så fick jag för mig att jag var ond. 
Att jag var född ond.

Och jag sökte och sökte efter nån som kunde älska mig och bevisa motsatsen.

Och jag fann några på vägen. Men jag tvivlade på deras kärlek.

Den enda jag visste som  älskade mig ( och skämde bort mig nåt gränslöst ) var min farmor.

Lilla farmor med sina rynkor och sitt djävla anamma i den 1,53 cm långa kroppen....

Jag var inte snäll mot henne heller. Nej, jag utnyttjade henne och min förmåga att med munnens hjälp ; ALLTID få min vilja igenom...:(

Och min syster ; ja , henne var jag riktigt elak mot...
Hon var tvungen att lyda mig...annars fick hon en smäll...

Det är sorgligt men så sant att människan ger sig på de som är svagare.

Ja, jag har gjort många grodor på min väg mot att bli vuxen...

Och jag gör dem fortfarande..men inte lika ofta...tack o lov...

Nej, jag försöker lära känna mig själv..mina styrkor och mina svagheter.

 Och jag hoppas att mina drömmar om att hålla föredrag kan besannas.

Jag vill dela med mig utan att skrika. Jag orkar inte skrika längre..


För du vet väl att :

De största hjältarna är de som verkar i tysthet ; och inte kräver nåt i gengäld när de gör gott...

Men att bli en hjälte kräver sin man / kvinna...och vägen till att klara sig utan bekräftelse tycks vara evighetslång..

Om ens möjlig att uppnå...

Jag älskar beröm och bekräftelse!  Det får min skaparkraft att öka med minst 100% :)

Så just denna bloggs tillkomst vill jag ge en väninna credit för ; tack  Louise ; jag ska försöka vara klok som en bok :)

Så visst är det intressant med alla aforismer ( kloka ord ) som dyker upp på skyltar här och där...

Men jag är..egensinnig..., som sagt..

Och jag vill skriva mina egna visdomsord....( låter det uppblåst ? )

Nu ska jag vattna Gustaf i krukan och lägga mig på soffan utan en enda lasagne i synhåll :)

Hurra ! ;  
Hurra, säger jag ; för allt vi har som står oss till Buds även om vi inte orkar vara tacksamma hela djäkla tiden...

Även om vi inte orkar ta in alla  kloka-ord-skyltar utan bara nickar och håller med... för enkelhetens skull...

Vi är ju bara människor ....olika människor...med olika talanger allihopa :)

Och jag tackar en Högre Makt för mina .

Kramisar till DIG!!!!