Mitt hem är där min säng finns...

Godmorgon vackra värld och alla som bor i den!

Så här bor jag för tillfället:) Utan namn eller adress. Och det är ju skönt att vara inkognito ibland. Men snart så flyttar jag min adress från Nässjö till Hultsfreds kommun.

För vem vågar vistas i Nässjö? Där händer det hemska saker enligt nyheterna:)

Ja, herre min skapare:)

Har funderat på mitt boende. 24-7 funderar jag på hur jag vill bo. Var jag vill bo?Hur länge jag vill bo där? Vad jag ska välja för möbler? Vad jag ska slänga och vad jag ska behålla?

Ibland önskar jag att min lägenhet i Nässjö kunde brinna ner så jag slapp ta beslut om sakerna som finns kvar där. 

Har ju tagit hit allt som betyder nåt för mig. Mina anteckningar och album ligger tryggt nerpackade i bruna flyttkartonger.

Själv känner jag mig inte alltid trygg. Och de är inte konstigt. Jag har bott i arton rum och lägenheter under det senaste året.

Plockat upp saker för att plocka ner dem och flytta  några dagar senare..

Nu har jag ju bott här på Ringvägen ett tag och börjar finna mig tillrätta i mina rutiner.

Men jag är inte helt trygg, nej det är jag inte, för i mitt huvud slåss de olika alternativen som mitt liv haft att erbjuda. 

Men  under ett års  avhållsamhet från droger och sex ( inte rock, roll:))  och kaos; så vill jag inte vända tillbaka dit. Nej, jag vill stanna här i Lugnet i det landskap som fött fram så många fina författare och konstnärer.

Och  jag försöker samla ihop mig min vän. Tro mig på mitt ord. Jag vill slå mig till ro här i klippiga bergen. Hitta lugnet. Måla tavlor. Fota. Odla mina kryddor.  Lägga gurka och rödbetor. Koka saft och sylt. Plocka svamp. Umgås med katterna. Och skriva min andra bok.

Ja, möjligheterna är oändliga och jag tror att jag kan nå stjärnorna om jag siktar däråt.

Men jag är rädd. För varje gång mitt liv har tagit en bra riktning så har jag förstört det. Har inte kunnat hantera lyckan som jag gjort mig förtjänt av. Nej, jag har fallit likt en meteor mot marken. Fallit hårt! Supit skallen i bitar eller knarkat ner mig på en amöbas förståndssnivå.

Jag har sett både det ena och det andra växa fram ur väggarna efter veckor av vakenhet.

Ja, du vill nog inte besöka Landet Psykos där jag har vistats många gånger...

Och ändå; därinne i min mest primära del av hjärnan sitter en liten djävul och viskar( ja, jag tillåter inte att han skriker) : "Men Kim, nu går det ju så bra. Ska du inte ta en whisky eller lite amfetamin?"

"Nej!"  skriker jag.Och jag har vunnit kampen varje dag hittills...

Mina  nya vänner kan inte förstå mig när jag säger att jag är drogsugen.

" Men, nej det FÅR du INTE vara!,"  skriker de.

Och jag förstår att de har svårt att förstå. De vill ju mitt bara BÄSTA.  Och de värnar om mig och mitt nyktra JAG.

Så varför vill mitt sinne tillbaka till mörkret när det har fått ta del av ljuset?

Om jag kunde svara på den frågan så skulle jag bota alla destruktiva tankar och antagligen

belönas med nobelpriset i medicin:)

Men vissa saker i Livet är svåra att utföra. Och vissa tankar är än svårare att omdirigera.

Jag ligger ett steg före mig själv varje dag och är på min vakt hela tiden när de negativa krafterna sätter in.

Så jag skapar ett ljus som släcker mörkret och drömmer om att vakna till denna utsikt en dag i mitt  framtida Liv.

All min Kärlek till Dig som läser/ kram Kimsan/ still struggling/