Mamma (inte pappa) barn.....

Godmorgon Världen, 
så vacker du är.
Något annat som är vackert är min son Alexander.

Den lille pojken föddes på Lidköpings BB en varm dag i juni 1986.
Och han fick mig till mamma. Hade han fått välja sin uppväxt hade den inte sett ut som den gjorde.
Det känns i mitt hjärta; det gör ont;  när jag tänker på vad jag gjort mot honom. Hur jag levt. Och hur jag gång på gång valt bort honom till förmån för drogerna.....

Kunde jag backa tiden så skulle jag göra om hans barndom. Göra den ljus och lycklig och skapa fina minnen av en mamma som fanns där för sitt barn...

Men så blev det inte. Jag åkte ut och in på behandlingshem och Alex hamnade i fosterhem 3,5 år. Jag hade honom på besök så ofta jag kunde. Men ingen kan anklaga mig för att vara en lämplig mamma.

Men min pojke kämpade på. I motvind. Han tog studenten och strax därefter kom han in till mig i vardagsrummet; där jag satt ; halvfull som vanligt; och sa:
" Jag har fått jobb och flyttar imorgon. Står inte ut med att bo med dig en enda dag till." och jag satt där bedövad. Utan att reagera....
Detta är så svårt att minnas. Och ännu svårare att skriva om. Men jag måste få hylla min fina Alex för att han blivit en skötsam ung man med värderingar.

Och för ett år sedan hade han definitivt fått nog! jag fotades på psyket när jag hade kört mitt liv i bott. Ett spöke med tom blick och förvirrat sinne. jag fyllde år därinne och ingen av mina pojkar kom och hälsade på. Båda hade fått nog.
Och jag förstod redan då; i mitt sjuka tillstånd; att detta var min sista chans att ta mig tillbaka till livet och min son.

Och nu har undret hänt! Sakta men säkert har jag fått tillbaka mitt barns kärlek. Jag har en ung, skötsam man som är min son. En son som skickar SMS och bilder. 
Som ringer flera gånger i veckan.Och som inte fört det ONDA ARVET vidare.
 I början av min behandling våra själar på krossat glas när vi talades vid. Ett enda ord som blev fel; och vi skar sönder vårt inre.
Nu har jag varit fri från misbrukets bojor i snart fjorton månader och
känner mig gråtfärdig av lycka när min Alex skickar fina verser via mobilen.

Den här fick jag i förrgår. Och mitt hjärta vill brista och gå i tusen bitar. Jag har fått tillbaka mitt barns kärlek. Han vill ha mig som Mamma! Jag kan inte beskriva känslan med alla superlativ i Världen. Men jag känner alltid en inre frid när jag tänker på honom.

Jag kan inte backa tiden. Inte straffa mig själv för gamla synder. För det är inget bra sätt att gå vidare. 
Så jag ska leva i Nuet. Leva och skapa en bra framtid. Så denna  berättelse är ingen sorgesång. Det är en melodi som går i dur.

Alexander David Benjamin ; om du läser; Jag ÄLSKAR Dig gränslöst mycket! 
Tack för att jag fick chansen att säga det. / Mamma Kim