Att missbruka eller inte missbruka, det är frågan

Godmorgon,
Jag är narkoman. Och alkoholist. Och pillermissbrukare.
Men idag; Söndagen den 19 augusti; har jag varit utan droger
 i 13 månader.

Min familj led mer än jag. De visste ju aldrig om jag var nykter eller inte....

Jag lovade dyrt och heligt; gång på gång på gång: " Nu ska jag lägga av. Jag lovar."
Men spritdjävulen satt på min axel och viskade högre än mitt dåliga samvete....

Och jag fortsatte dricka. Kunde inte sluta. Och till slut hade jag förlorat min familj, mitt jobb, mitt körkort och min lägenhet. Och jag ville bara DÖ. Men vågade inte ta livet av mig. Så jag fortsatte dricka. Alltmer. Missbruket eskalerade hejdlöst och jag drabbades av både EP-anfall och delerium.
Och det min vän; skrämde mig nåt fruktansvärt! För delerium är ett tecken på hjärnskador. 

Jag slutade att dricka. Men nåt fattades i mitt liv. 
Jag var rastlös och hade mist min bästa väninna som flyttade uppåt landet. Kände mig ensammast i världen.
För när man dricker så gör man sig långsamt av med alla sociala kontakter. Låser in sig i sin bubbla och ger sig själv fri lejd att missbruka.

Jag sökte hjälp. Åt antabus ett tag. Och socialtjänsten sträckte ut en hand.  
Jag hamnade på ett stödboende. Men jag var inte nöjd. Nej, jag var långt ifrån nöjd.
 För min vilsna hjärna visste inte hur den skulle hantera drogfriheten...

Jag gjorde en utredning. Och fick besked om att jag hade ADHD. Kanske borde jag ha varit nöjd när jag fick reda på vad som styrde mitt impulsiva beteende. Men, nej, jag blev förtvivlad! För nu sågs jag inte längre som en människa. 
Nu sågs jag som en diagnos. "Ja, det beror på din ADHD" hörde jag ofta. Och min personlighet splittrades ännu mer. Tills den dan jag gick på knarket igen. En spruta amfetamin rakt in i armen och jag kunde andas..Jag var hemma i mig själv igen.

Och det gick snabbt utför. Självklart. Efter en vecka var pengarna slut och jag fick snällt krypa till det Kors som stödboendet utgjorde. 
Och jag skämdes. Kröp ihop. Blev ännu mindre. En kackerlacka på samhällets välmålade vägg.
Så vad skulle jag göra med mitt liv? Vad ville jag göra med mitt liv?
Missbruket har gått hand i hand med mig i så många år. Varje gång jag har byggt upp nåt bra; så raserar jag det. För nåt som är än svårare att hantera( än missbruket) är välmåendet. 
Ja, jag vet. Det låter konstigt. Det låter sjukt. Och det är det naturligtvis. För i missbruket finns ingen logik.

"Men hur kan du knarka Kim? Du som är så intelligent?" Ja, den frågan har jag fått av många. Missbruk är inte styrt av LOGIK! skriker jag. Missbruk styrs av KÄNSLOR!
Och mellan hjärtat och hjärnan finns världens längsta halvmeter.

Dessutom har  jag  ett katastroftänk inbäddat i min hjärna. 
"Nu går det så djäkla bra. Snart händer det nån skit. Lika bra att förstöra det innan nån annan gör det." Ja, min snedvridna logik kan inte ens mitt JAG rå på:) Mitt friska JAG pratar jag om då.

Jag lyckades i alla fall och skrapa ihop ett års drogfrihet ( minus ett litet snedsteg). Och fick tag i en ny lägenhet. Drömlägenhet! och drömhyresvärd som såg mellan fingrarna är det gällde mina skulder. 
Hurra! Jag skulle börja om från början! Kanske odla lite marijuana och röka lite.
" För det är ju ingen drog" , säger missbrukaren som bor därinne i hjärna; bland allt annat som distraherar och stör...Ha...ha...ha...vad jag bedrog mig själv...

Det slutade ju illa som Du vet. 
Jag var riktigt illa däran när jag försökte brygga kaffe i brödrosten. 
När väggarna explodera och färgades  knall- lila. När björkarna utanför dolde hemliga agenter i stammarna. 
När det spelades musik i dusch-handtaget...
Ja, det finns en massa exempel, men det skriver jag om i min Bok...
Nån gång ska jag skriva ett andra manus. Men först vill jag få ut mitt första som är inskickat...

Och sen ska jag föreläsa. Om droger och dess helvetes styrka. Och om hur en kidnappad hjärna reagerar.  ( då får jag både prata(bra på det är jag:)) och stå i centrum (det gillar jag:))

Att bli kidnappad av droger slutar med att man utvecklar STOCKHOLMSSYNDROMET,  dvs; du börjar känna sympati för din kidnappare. Och det kan bara sluta illa..

Och nu sitter jag här vid datorn. Med ännu en nystart i sikte.
Ska jag lyckas denna gången? Ja, håll tummarna. 
För det känns som om jag kan stänga dörren till missbruket nu.  Jag har blivit äldre. Tröttare. Men min gnista finns där. Och en vilja av stål..
Så om jag ligger ett steg före mig själv så kommer allt att gå bra:)

Så tyck inte synd om mig. Jag har det bästa framför mig:)
/ Kram från mig vid tangenterna/ Kimsan