Lära den hårda vägen....

Godmorgon,


Idag sitter jag här och lyssnar på radion och skriver till er som läser.
Just idag är det precis ett år sedan: 21 juli 2011;  jag togs in på psyket och dömdes till
sex månader på ett LVM ( lagen om vård av missbrukare).

Jag hade ingen aning om vad det innebar. För hade jag haft det så hade jag flytt innan polisen kom och hämtade mig. 

Efter att ha vistats bland mängder av kvinnor med olika beroende sjukdomar, vet jag det mesta om hur det känns att vara inlåst...

 Det var ingen direkt dans på rosor, men det var en förbannat nyttig erfarenhet! Jag såg hur knarket har förstört våra liv och var en av de lyckligt lottade som kom undan med förståndet i behåll. För psykoserna haglade stundtals runtomkring mig; och möblerna likaså......

Det mesta som NI ser som självklart var förbjudet. Vi fick dricka i plastmuggar för glas och porslin var förbjudet. Vi fick inte ha egna tändare. Vi fick inte gå ut på nätet och de egna mobilerna beslagtogs vid inskrivningen.

Det fanns stunder då jag trodde att jag skulle dö därinne. Eller åtminstone förlora förståndet.. Men musiken räddade mig. Vi fick tillgång till varsin MP3. Och när jag inte stod ut med allt skrik, alla skramlande nyckelknippor och alla dörrar som slog igen dygnet runt; ja, då satte jag på musiken och gick in i min egen lilla bubbla...

Förra sommaren var ganska kall och regnig. Men det fanns fina, varma dagar. Jag har aldrig i mitt  Liv velat gå ut mer än jag gjorde då, men utsikten var något jag fick vänja mig vid....

Sakta men säkert blev jag friskare, rundare, sundare och den 21 januari tog den långa vårdtiden slut,

Då befann jag mig på ett behandlingshem på en s k p34 ( paragraf 34) vilken innebär friare form av vård. Och där befinner jag mig fortfarande. Fast frivilligt.

Och nu sitter jag här och skriver till ER via teknikens under. Under hela vårdtiden därinne på Runnagården hade jag min älskade penna som var ovärderlig för mig när jag skrev dagböcker och brev;  och som har lett fram till BOKEN jag skrivit om den långa vägen tillbaka till Friheten...

Och jag är tacksam, hur konstigt det än låter, för att jag fick chansen att vårdas under dessa hårda nävar som samhället  satte mig att vårdas under. För det gjorde mig starkare och än mer beslutsam än nånsin tidigare.

Jag är ett maskrosbarn som vuxit  och blivit till en Solros. Starkare och följande solens bana.
Ja, jag vet, det finns inte så mycket sol denna sommar. Men det finns frihet.

Frihet att dricka mitt kaffe, laga min mat, titta på min tv, skriva på min dator, ringa till vänner, umgås med barnen..Ja, helt enkelt tillåtelse att LEVA! Och det är den största gåvan av alla!

Så ni får förlåta att jag inte stämmer in i alla klagosånger om det dåliga vädret:)
Jag sitter här och andas in den svala luften och njuter av min valfrihet. Och jag väljer att vandra på det smalare spåret i fortsättningen för jag önskar ingen att sitta i den sitsen jag satt.

Och med det avslutar jag Dagens krönika. I Nådens ÅR 21 juli 2012


Kram till er alla/ Kimsan