Att ta steget och hoppa utan fallskärm.....

God eftermiddag i slott och koja, 
Själv sitter jag  nånstans mittemellen; i en lägenhet som jag har på lånad tid. En s k utslusslägenhet som behandlingshemmet äger. De flesta möblerna tillhör  " B-hemmet" och när jag flyttar ut flyttar nån annan in. 
Jag har en annan lägenhet också. Exakt tre månader till. Sen är jag hemlös (bostadslös) om inte ett under inträffar.
Just nu känner jag mig chockad att jag tog steget och hoppade. Att jag vågade släppa lägenheten utan att ha någon annan utväg väntande runt hörnet...

När jag nu sitter och skriver detta har jag precis vaknat efter en tupplur, Var uppe på  "hemmet" och fick hjälp av min terapeut att ta steget mot en uppsägning. Efteråt; när det var ett faktum; stängde jag av hjärnan. Blev stum och innesluten och låst i mig själv så till den milda grad att jag åkte hem hit och slocknade på soffan . 
För;  att hoppa utan fallskärm ligger inte för mig. Inte nu längre. Med min ökade ålder i bagaget, har jag blivit en försiktigare general. Ger mig inte in i okända saker hur som helst. Vill gärna ha min trygghet; även om den i detta specifika  fall har ; varit förbannat otrygg...
För det har hänt HEMSKA saker i min LÄGENHET!

Varje gång jag kommer dit in mår jag dåligt. Går in genom dörrar där mina  gamla spöken
hoppar fram ur väggarna och fyller mig och andra med obehag. För det  var där ALLT hände. I min drömlägenhet  som jag skaffade efter min förra behandling ; gick allt snett. 


Jag går inte in på detaljer men 21 juli 2011 kom polisen och hämtade mig. Spärrade in mig på psyket för avgiftning. Och därifrån var det raka vägen med transport i handbojor till Runnagården; ett av Sveriges hårdaste LVM - ( Lagen om Vård av missbrukare) -hem för kvinnor.

Sex månaders tvångsvård dömdes jag till och det känns som decennier sedan. 
Och nu kommer du nog tycka jag är konstig, men det var lättare för mig att uthärda förra sommaren än det är nu. 
För som inspärrad hade jag tydliga ramar att leva inom. Rutiner att följa. Och ett liv och ett förstånd , att kämpa för att behålla bland skrikande,  abstinenta kvinnor.
Jag visste vad som gällde efter ett tag bakom galler. Nu vet jag ingenting vad som kommer att hända eller vad jag kan klara av i framtiden.


Känner mig rädd. Kommer jag att klara det här? Eller har jag blivit för institutionsskadad?
Nej, jag vägrar tro det! Jag måste kämpa! Och imorgon ska jag ringa och stänga av elen:)

Och fortsättning följer min vän...hinner inte sitta längre för jag ska gå ner till byn och köpa ett månadskort till bussen. Annars kommer jag inte iväg till min nya praktik på loppisen. Och vem vet vad som händer där? Ja, det skriver jag om en annan dag:)
Wish me Luck!

Förhoppningsvis landar jag på fötterna:) / Kram från mig vid tangenterna/ Kimsan